DOUGHPLEASER

Som en vårdag i november

2008-11-03T10:19:00.002+01:00

När alarmet går igång tar förvirringen fart och hjärnan skickar omedvetna nervimpulser till handen. Nypet bränner till i underarmens veck. Aj som fan. Ögonblicket finns i realtid, det som känns som en fantasi är verklighet.
Värken är befriande. Orden som dansat genom luften mellan oss är fortfarande greppbara. Meningarna har existerat, de innebär någonting, de betyder allting, de är inga glorifierade fabrikat av ingenting.
Nakna väggar omkring oss slår vakt om ögonblicken som vi börjat författa tillsammans. En öppen fönsterspringa som kastar ut currydoften, vi under ett varmt täcke som kopplar kylan i en vadderad handboja.
Hon har ögonen stängda och ser trygg ut där hon ligger med mungiporna tätt isär som en fridfull dragkedja. I total tystnad betraktar jag henne. Hon är verkligen det vackraste jag vet. Plötsligt slutar klockan att ticka, jag hör den inte, världen som jag känner den stelnar till.
Jag ler så gott det går på morgonens första rad, blir blödig och somnar om.
Alarmet går igång igen och utlöser en ny känslotsunami. Den här gången är jag lycklig och förvånad. Men jag behöver inte dubbelkolla inkorgen. Jag behöver inte nypa mig i armen. Jag behöver bara skicka ett elastiskt sneglande ögonkast till vänster.
Den här bloggen har inte sällan varit vemodets libero, min alldeles egna produkt skapad av strimmorna i dunklet.
Dagens blogg är istället en lyckans knack på axeln, en angenäm bris som smeker huden så att den gör vågen med kryddad gåshud.
Doughpleaser har funnit kärleken utan skådespels dans.
Förvånad?
Ställ dig i kö.

Helgens låt

2008-10-13T17:38:00.002+02:00

Avresa

2008-10-03T13:49:00.000+02:00

Om fem timmar sitter jag på ett flyg till sydligare breddgrader. Två schizofrena delar slåss om uppmärksamheten. Den ena sidan längtar till Spanien. Den andra sidan skriker att tajmingen är kass och kommer spoliera det lilla som jag och Frackles byggt upp under de här två intensiva dejtingveckorna.
Jag hoppas inte att hon har tappat intresset när jag är tillbaka igen.
Framtiden väntar som ett osett facit.

Syrrans två döttrar har resfeber. För bara några minuter sen bevisade de att släktens gener är fortsatt begåvade:
Julia, 5: "Tror du att flygplanet är större än vårt kök?"
Amelia, snart 2: "Näää, det är som en smörkniv ungefär!"

Höstens bästa fräknar

2008-09-29T09:08:00.007+02:00

Mitt sensommaransikte var en glappande rullgardin. När temperaturen började sjunka gjorde humöret det också. Ljuset sipprade aldrig igenom. Nunan bleknade.
Det kändes oengagerat att fylla morgonens oskrivna blad på väsentligheter. Klockan ringde men kroppen vaknade inte. Hela jag var på snooze, hela jag tog plats i ett slags grått tillstånd där ingenting egentligen spelade någon roll.
Jag var inte nere men inte heller uppe. Jag var mellanmjölken i kyldisken, jag var Gais i tabellen, jag var mitt ute i alltings ingenting.
Sedan landade det första, rätt oskyldiga, SMS:et i mobilens inkorg. Det var den 3 september och jag var två dagar från digerdöden (28 år).
”Tjena! Sitter här med ett gäng tjejer, jag har fixat en dejt till dig :) Kul va? Kram”
Jag flinade för mig själv och ställde en motfråga utan att riktigt värdera orden i meddelandet. LT:s kompis var nyinflyttad i stan, hade nyligen blivit klar med utbildningen i Göteborg och i samma veva separerat från sin kille.
Det var inte mer med det.
Några dagar senare såg jag henne på nattklubben. Jag var onykter och svärmisk. Blev betuttad och förlägen. Som i klyschornas huvudstad tyckte jag att hon var en färgklick i centrum och att personerna runtomkring förvandlades till dystra, orörliga gestalter i svart och vitt. Hon lyste.
Dagen därpå skrev jag ett SMS till Fröken Frackles där jag välkomnade henne till Norrköping. Utan blykepsen på huvudet hade jag inte vågat ta ut svängarna, men nu halvlåg jag i soffan med bakfyllans mod och fick ett plötsligt infall att höra av mig.
Hon svarade någon timme senare. Jag minns att jag himlade med ögonen, jag brukar göra det när jag får ett välformulerat SMS. Hon lyckades förmedla känslor utan att dosera smileys. Hon skrev ”dej” och ”mej” istället för ”dig” och ”mig”. Och hon berättade att Göteborg också hade ett Palace, men där hängde tydligen fyrioplusnågontingare med desperationens blickar.
Några dagar senare träffades vi på en förfest. När hon sjöng en av alla svenska schlagerhits på Singstar skickade jag elastiskt sneglande ögonkast mot de gröna ögonen som fokuserat följde tonskalornas toppar och dalar. Hon var så vacker. I det tjejgäng som vi – halvt på skämt, halvt på allvar – kallat ”Drömfemman” hade nu en ny person kommit in och toppat uppställningen.
Det blev en kväll i promillekonversationens tecken. I sovrummet, på altanen, i taxin, i krogkön, utanför krogkön, när jag följde henne hem till porten. Med jämna mellanrum hade jag skickat ut små pilar av löjliga komplimanger – om ögonbryn och fräknar (fråga mig inte) – som fått hennes tandrader att lysa i månens sken.
Jag hann bara ta några steg längs med Nygatans sjunkande asfalt innan hon SMS-tackade för kvällen och kallade mig ”helgo”. Det fick mig omedvetet att knyta näven och sträcka händerna i luften, som om jag precis vunnit ett mästerskap. Om någon följt mitt rörelsemönster från ett fastighetsfönster skulle den sannolikt tro att en damp-skadad mentalpatient rymt från en inrättelse.
Tror ni att jag brydde mig?
Rullgardinen var uppdragen, ljuset var tillbaka, Doughpleaser slängde nostalgin åt sidan och kramade om ögonblicket.
Två veckor senare har vårt umgängesmönster blivit skarpare ifyllt. Det som ofta är en trevande ingress i en ny förbindelse mellan två människor är en snabbt skrivande brödtext som präglas av enkelhet. Det är som att vi hittar varandra utan att behöva göra oss till.
Allt har gått väldigt snabbt, som Fröken Frackles också påpekade i går. Hennes brustna hjärta på Facebook i början av augusti var en solmogen frukt av ett förhållande som länge varit på väg att ta slut. I ett år nötte de vidare i en relation som var dömd att ta slut. Men bagaget är ändå färskt och jag förstår att hon gärna åker tåg på den långsamma rälsen.
Det gör jag med.
Jag trivs med att vara jag just nu.
Doften av thailändsk hämtmat och hennes parfym är fortfarande en fläkt från gårdagen. Där hörs också ett avlägset skratt. När jag pussar henne och möts av en tandrad vet jag att hon skrattar.
Hon är höstens ansikte.
Jag tycker om det.

Början på en ny resa?

2008-09-26T10:16:00.001+02:00

"[...] men jag blir alltid så förvånad
hur allting bara händer
hur livet bara börjar
Jag gläder mig åt nya krafter nu
sen du var här."

Viktig påminnelse

2008-09-13T09:49:00.003+02:00

Orolig natt. Vaknade av en påminnelse som jag i sömnen lagt in i mobilkalendern, med väsande alarm.
Med grus i ögon läste jag vad jag skrivit:

"Höstens kalla tidvåg anträder hamnen med en tesked."

Okej.

Saker jag gjort i eftermiddag

2008-08-29T14:45:00.000+02:00

1. Funderat på om man kan tysta tystnaden. Och i sådana fall hur. Blev inget klokare.
2. Jagat en bananfluga med nagelsaxen. Den blev vingklippt.

Syrran lurade döden

2008-08-29T14:40:00.000+02:00

Det finns en väg till platsen där njutning möter smärta. Vi snackar om en brant karmastig på 52 grader, en färd som är 400 meter i teorin men oändlig i praktiken.
Här möts vi som trotsar naturens krafter och attackerar liftspåret mot himlen. Fel håll i backen är rätt håll för oss.
Redan efter 20 sekunder skriker kroppen efter syrgas och själen efter empati.
Vi är Yxbackens marionetter som använder blodsmaken som tändvätska och som är medicinskt dödförklarade när vi på toppen tittar ner på alla myror, som har Jursla under fötterna, Norrköping i famnen, Bråviken i blicken, en mjuk dödsbädd i fantasin.
Efter två veckor börjar vi ett stadigt gäng. Allt från avdankade division 4-spelare i fotboll till Vasaloppsveteraner och familjemedlemmar.
Ja, faktiskt. Syrran - nybliven trebarnsmor – följde med förra gången. På toppen mötte jag en syster med skakande ben, stirrig blick och öppen mun.
”Varför gick du ut så fort i början? Vi ropade ju åt dig”, sa jag och klappade henne på ryggen.
”Vadå, skrek ni att jag skulle springa saktare? Det lät som ’snabbare’. Henrik, det känns som en nära döden-upplevelse nu…”
Senare på kvällen skickade vi SMS till varandra.
”Jag är redan lam i benen. Hur ska det bli i morgon? :) Kram”
”Erkänn att du längtar tillbaka. Jag vet.”
”Nja, det var nog det jobbigaste jag gjort på länge.”
”Men du sprang hela nedvägen. Starkt. Vilken vilja.”
”Tack! Bikini…”
Mallorca-resan kryper allt närmare. En månad kvar.
Yxbacken lär står kvar.

Turist i Doughpleasers hjärna

2008-08-25T10:10:00.002+02:00

Du är en turist i hans hjärna. Inträdesbiljetten är gratis. Han sträcker fram handen och leder dig ner i vemodets källare. Du snubblar inte på trappstegen, hans fackla ljussätter mörkrets tapeter.
Det står välkommen på en skylt. Välkommen till kontoret. Det saknas möbler men inte tankar, i höga vallar dräller de fram. Du är ganska trött på dem, på honom, på mörkret, moll och depp.
Och nu står han framför dig och knorrar över ett värkande hjärta. Säger att det pulserar i otakt, som en onykters steg på ett aerobicsgolv.
Du har fått nog av hans svårmod, av hans klagande böner. Han ser det på dig, verkar nästan generad, som om han ber om ursäkt för sin existens, för sitt sätt att vara.
”Det är mitt sätt att tackla verkligheten”, viskar han, ”bloggen är min känsloventil”.
Ta mig eller lämna mig.
Han pekar på en vägg i källarens ena hörn. En dammig stencil säger att han hobbydoktorerat i vemod. Du kollar på det menlösa pappret med ögon som interpreterar det till en värdelös livsaktie och inte till ett diplom.
Han möter din tvekan och stirrar ner i backen som om den vore bottenlös. Sakta sakta sakta lyfter han nästippen och viskar vidare.
”Jag är inte bara mörker och moll och depp. Jag är också ljus och dur och hopp. Jag är lite av varje. Jag är enkel men komplex. Jag är melankolisk men optimistisk. Jag är vemodig men ganska glad. Jag är bloggen men så mycket mer.”
Någonstans bakom fasaden ser du skymten av livsglädje.
Men så vibrerar mobilen. Alarmet går igång. Du tittar på klockan. Det är dags att resa vidare, till nästa destination, till nästa hjärna. Bloggens resebroschyr har utlovat sol, högre tonarter och tips på Minnetonkas-mockasiner och marinblå jeans som passar sååå bra till creme och vitt till hösten.
Du betraktar honom i smyg, ser strimman i hans ögon. Han kan lysa. Du blir förvånad. Du tar hans hand och tillsammans åker ni vidare. Inte till mockasinernas värld, utan till en bättre.
Som turister utan karta men med en tanke.
Att hitta hem.

OS-invigning

2008-08-21T15:25:00.004+02:00

Klockan 15.09 invigdes OS. Jörgen Persson tände elden i mitt hjärta.
I två veckor har jag ignorerat det som hänt borta i Kina. Dopingen, världsrekorden, häckarna, alla dessa tårar… inget har riktigt berört mig, oklart varför.
Men så kom en 42-årig hallänning och bankade skiten ur sin åttondelsmotståndare och jag skrek rakt ut som min sexgalna granne. Skränet spelade pingpong mellan tapeterna. Glädjen åkte tsunamins rutschkana genom kroppen.
Jörgen slog ut bulgaren!
Bordtennisens Kalles Kaviar besegrade Samsonov i avgörande set!
Om Lotta Schelin var bildskön mot det, tja, eh, maskulina Tyskland så var detta fint på ett mer subtilt sätt. Mer högljutt, mindre fånstirrigt.
Tack Jörgen.
Äntligen har OS börjat.

Inlägg om pålägg

2008-08-20T09:20:00.002+02:00

Lukten av jordnötssmör trycker bryskt ned två fingrar i halsen. Jordnötssmöret stinker död. Morfars död. Jag vill kräkas.
Frukosten var bara halväten när telefonen ringde, smörgåspålägget fortfarande kladdigt då mamma lyfte luren.
Hennes ansikte växlade färg på en sekund. Någonting var fel.
Morfars serveretur satt perfekt på baslinjen då kroppen plötsligt sade ifrån. Han föll ihop som en trasa. De vita kläderna smutsades ner av gruset. Livet förorenades av döden.
Mamma var blek när hon berättade vad som hade hänt. Rösten skar sig. Själv satt jag tyst på stolen i köket och stirrade på mackan. Den jävla mackan. Varför skulle jag bryta rutinerna och testa det amerikansksockriga pålägget just i dag? Hade morfar mått bra om jag ätit rökt skinka och Herrgårdsost som vanligt?
Smöret gav mig kväljningar, då som nu. Men hur jag än vrider magen ut och in får jag inte morfar tillbaka. Inte ens nio år fick jag med honom.
När jag av olika anledningar broderar minnen med ord, nämner farmors IFK-intresse, mormors slarvsylta, morfars vattenflygplan eller farfars bilintresse, så planerar mamma och pappa flyktvägar med ögonen.
Döden är ingenting vi diskuterar i vår familj.
Själv tänker jag på den nästan varje dag. På jordnötssmör, tennisplaner och om folk som ryckts ifrån mig för tidigt.

Tilten runt hörnet

2008-08-19T20:41:00.000+02:00

De två korten i handen sade mig ingenting. Knekten i hjärter och åttan i klöver utgjorde två stora frågetecken. Hur jag skulle reagera och agera hade jag ingen aning om.
Betänketiden höll på att gå ut. Någon snackade om att jag var under the gun, en annan frågade om jag vågade attackera mörkarna, en tredje hävdade att han hade en tell på mig.
Alla stirrade på mig. Och jag begrep ingenting. Termerna lät som hämtade från en Astrid Lindgren-roman. Jag var vilse som en amish i storstadsmyllret, som en indier i skid-OS. Pokermiljonären på andra sidan bordet förklarade att jag var tvungen att satsa eller lägga mig. Så jag lade mig. Rätt eller fel? Jag hade verkligen ingen aning. Ansiktet var febermossigt, pulsen tickade upp som av mjölksyraträning. Att två små kort kunde framkalla så många tankar och känslor…
Omkring 100 000 spelade händer senare ler jag åt min första pokerupplevelse. Jag betraktar mig fortfarande som en nybörjare men jag kan termerna, jag känner igen världsklasspelarna och jag vet hur jag ska agera i olika satsningsmönster.
Jag spelar poker som jag lever livet. Tålmodigt väntar jag in de bra korten på handen, och när jag väl känner tryggheten är jag beredd att satsa.
När jag är på dåligt humör, däremot, fungerar pokern som en aggressionsventil. Då är jag den jag inte är vid sidan av datorn. Jag spelar angreppslystet och struntar i följderna. Jag går för fort fram, förlorar större potter och ger mig på musen som om det vore en sandsäck.
Att inga pekdon ännu förstörts får snarare ses som ett tecken på att min kastarm aldrig blir aktuell för ett mästerskap i slägga än att jag tappat många potter.
Det finns ett ord för den känsla då man spelar vårdslöst på grund av tidigare förluster. Det kallas tilt.
Microsoft Word och poker har uppenbart aldrig korsbefruktats. Stavningsprogrammet undrade precis om jag inte menade ”tält”.

Som ett brev på posten

2008-08-18T20:10:00.004+02:00

En känslomässig blixt lyste upp rummet. Jag spände ögonbrynen så hårt att värken strålade fram längs med tinningarna. Det åskade om mig.
Solglasögonen hade fortfarande inte kommit och nu hade jag väntat i sju veckor på ingenting alls.
I Salzburg påminde jag om Tom Prahl när solen eldade på och vi supportrar som bäst försökte sångduellera med grekerna på torget.
På Sommarfesten tvingades jag plocka fram ett par gamla returglas från Medeltiden för att inte bränna ögonvitorna röda i gasset.
Och inte ens nu, i sjunde veckan, var glajorna här.
Tro fan att jag sänkte min mentala ålder till ensiffrigt och levde rövare med orden. Jag utsåg svordomarna till mitt huvudspråk, kraftuttrycken till min verbala valuta.
Men så damp det ner en avi genom brevinkastet. Hoppets rand färgade min mun bred. Äntligen hade de kommit!
Två minuter senare – jag skojar inte – lämnade jag fram den vita lilla lappen till kassörskan. Sedan kom hon tillbaka och lyfte varan som en trofé i luften.
”Jaha, varsågod.”
Hon såg misstänksam ut.
Jag tittade på förpackningen och skakade säkert på huvudet.
”Nej, det är fel. Kolla igen.”
Hon kom tillbaka med samma vara och tittade skeptiskt på mig.
”Numret stämmer med din avi.”
Bakom mig hade kön ringlat sig lång och tystnaden placerade ett rött skimmer i mitt ansikte.
Jag stirrade på förpackningen. De stora feta bokstäverna sjöng falskt för mig: ”KLAMYDIATEST”
Vad fan var det frågan om? Jag försökte förklara att jag verkligen inte beställt ett anonymt test, jag är en reko kille, men kassörskan vägrade att lyssna.
”Du säger att du beställt solglasögon. Öppna förpackningen då.”
Huvudet på ett provrör såg affärens ljus och det gick ett lätt sus genom lokalen.
”Det här är vad du har beställt. Och om du menar att det blivit fel får du faktiskt kontakta Posten”.
Jag lämnade affären så snabbt och diskret som möjligt, men skadan var redan gjord. Vanhedrad och misstrodd enligt mig själv. Sexsjuk enligt kassörskan och av folket i kön. Att tjejen bakom mig var snygg som ett IFK-emblem gjorde inte saken bättre.
På vägen hem – utan paket i handen – knappade jag in mobilnumret till Brevbäraren. Jag bad honom kolla upp vad i helvete som gått fel.
När han började skratta – bullrigt, högt och länge – insåg jag att jag åkt på årets prank.
Brevbäraren kände till att jag väntade på solglasögonen och hade lömskt skickat en osannfärdig avi till min hemadress.
Sedan dess har jag inte besökt affären mer än av tvång. Att dras med en klamydia-stämpel i pannan är flera resor värre än att sakna ett par sketna solglasögon.

Sveket mot mig själv

2008-08-17T11:20:00.003+02:00

När jag vaknar är halva sängen ockuperad. I djupa suckar drar hon in andan och skjuter omedvetet huvudet åt sidan. Favoritkudden har bytt ägare.
Jag vill bara titta bort. Snurra tiden tillbaka. Vakna själv.
Men nu tvingas jag stå mitt kast. Jag har bäddat situationen med ett obekvämt täcke och får skylla mig själv.
Jag var i behov av värme, av närhet, av någon. Så jag svarade på det sena SMS:et. Jag klarade inte av att bli bekant med natten på egen hand.
I flera månader har jag avstått ifrån att gå och lägga mig med tjejer jag inte är intresserad av men på några minuter bröt jag löftet och svek mig själv.
Allt för priset av ett mättat närhetsbehov.
Nu ligger hon här och andas tungt, tjejen som inte utmanar mig verbalt, som inte stimulerar mig intellektuellt, som knappt ens attraherar mig.
Det är ett slags utnyttjande, ett exploaterande av en människas tid och jag skäms varje sekund innan jag åter blir själv i lägenheten.
Vi talar om meningslösheter och om ingenting innan vi frukostlöst säger hejdå. "Jag måste iväg och träna", skyller jag på.
Hon nickar misstroget och stänger igen dörren.
I sovrummet ligger favoritkudden skrynklig och symboliserar min karaktär.

Framtidens ögon

2008-08-17T02:00:00.002+02:00

Ett rödsprängt öga är min kavaljer i spegeln. Ett lysrör i badrummet försummar nattens oroliga himmel och kammar lördagens lugg åt sidan.
Det promille som flutit ut i blodet och som skulle vara min tillfälliga räddare har blivit ett kroppens toxin som nu plötsligt befriar alla negativa impulser. Jag släpper ut allting, låter väggarna förvara mina känslor.
Det blir ingen utgång, jag orkar inte möta vimlets ögon.
Snart ska jag gå till sängs med plågornas brynja. Värkens rustning saknar koden att förlösas, ensam ska jag möta ensamheten och grubblandet.
Som spöregn ska saltet tappas över kinderna. Anletssidor som är mjuka av ansiktskrämen och fläktar Lacostianskt av rakvattnet men som i övrigt är ograverade av kärlekens sommartänder.
Svedan är nattens kappsäck som jag bär med hjärtat, det som en gång pulserade av hopp och ljusa prognoser men som i dag har brakat samman och utgör ett fett error.
De är skrivna med missmodets tecken.

In your face

2008-08-13T18:36:00.004+02:00

Inspirerad av Cliff Hanger surfade jag in på Face Recognition för att ta reda på vilka kändisar som påminner mest om mig. Eller om det var tvärtom.
Programmet scannade in mitt ansikte och plockade ut de ansikten som överensstämde mest.
Nu sitter jag och bläddrar i almanackan och undrar varför inte första apriluppslaget är här.

Objuden nattgäst

2008-08-13T09:54:00.009+02:00

Den ironiska uppercuten träffar mig klockrent i ansiktet. Som en mental blåtira. Som en psykisk fläskläpp. Som på ett fiktivt oläkt stygn.
Mitt senaste blogginlägg fyllde sitt syfte i 14 timmar. Sedan landade det en tjej i drömmen igen. Och tillbaka på banan välkomnar vi: X1.
Hon har inte spökat på ett tag, hållit sig borta från avspärrningarna, haft besöksförbud i min hjärna.
Visst – jag har kommit över henne. Det skedde i många olika etapper men jag kan peka ett specifikt finger på när hon verkligen slutade existera som en påfrestande vålnad. Hösten 2007. Fuengirola. Här skrev vi ingressen till vår berättelse, här stängde jag igen boken.
Jag satt på en balkong och lät pekfingertoppen flyga över mobiltangenterna. Det handlade om minnen, om svunna tider, om nu och då men också sen. I ett SMS på nästan 1 300 tecken sade jag adjö. Jag citerade ett kort utdrag från Tidvis och jag citerade ett längre utdrag från tankar jag själv producerat och burit med mig.
När meddelandet levererats tryckte jag kinden mot huvudkudden och somnade snabbt som en vagabond redo att gå resa vidare.
Och det gjorde jag.
Men i natt var hon tillbaka och jag vaknade med en klump i magen. Med ett för mig symboliskt självplågande plockade jag fram hennes mejlmapp och läste det sista brevet innan vi bröt.

"----- Original Message -----
From: Xxxxx Xxxxxxxx
To: xxxxxx.xxxxxxxx@telia.com
Sent: Wednesday, March 02, 2005 10:26 PM

HEJ!
Skulle vilja skriva hela natten om allt möjligt som hjärnan sprutar ur, om hur mycket jag tycker om dig, hur söt du är, hur bra jag trivs i ditt sällskap, hur stolt jag är över dig med dina enorma arbeten och nu även detta på aftonbladet..... jag skulle kunna skriva om mina dagar här nere, snöovädret, sommaren som snart är påväg och tja ALLT.... men nu sitter jag vid ett modem som knappt klarar av att leverera mail innehållandes tio meningar så jag måste fatta mig lite kortare än så.

Det jag då passar på att säga är förstås, JAG ÄLSKAR DIG och SOV SÖTT GULLET!

Kyss, från mig, lilla mig!"

Hur jag än läser och hur jag än vrider på det kan jag inte se annat än ord utan mening, bokstäver utan syfte.
Hon får inte återvända. Den dörren är stängd. Hon är inte välkommen tillbaka.
Hejdå.

Om 36 veckor: gyllene munk

2008-08-12T08:54:00.005+02:00

Mobilen vibrerade ostadigt mot träpanelen och den välkända trudelutten gick snart igång.
Härliga IFK, klubben med go.
Jag tryckte snabbt på snoozeknappen och stirrade förvirrat upp mot taket. För ovanlighetens skull kunde jag fokusera på en punkt. Världen snurrade inte i många hundra grader, trots att det var söndag, morgon och dagen efter.
Men jag var omtumlad ändå. När man efter en lördagsutgång drömmer om en helvetisk löptur i skidbacke vet man att man varit munk för länge.
Mentalt dubbelkollade jag det hela direkt. 16 veckor. Inte sedan jag enligt en definition gick från pojke till man har jag repriserat denna långa avhållsamhet.
Och nu drömde jag alltså om löppass på natten. Oroväckande!
Några timmar senare och med lite mer distans till mardrömmen fick jag för mig att synbilden var ett tecken. En vision. Att jag borde ta tag i träningen.
Så i går tog jag bilen till Yxbacken i avsikt att springa uppför den svarta backen. Jag besteg henne efter fem minuter och 59 sekunder efter att ha trängts med 40 centimeter frodigt gräs, lera, väta och stenar.
Utmattad satte jag mig på betongklumpen intill skylten: ”Släpp bygeln här! Åk snabbt åt sidan!” och frustade med ett eko som sökte sig mot Jursla och ut över Bråviken.
En elitcyklist i 40-årsåldern som attackerade backen som om det vore plan mark slängde iväg ett par kommentarer:
”Nästa gång kanske du ska testa liftspåret istället. Och glöm inte stavarna.”
Sen fortsatte han lubba som om det inte fanns någon värk i morgon bitti.
För att stilla mitt dåliga konditionssamvete gjorde jag 200 armhävningar innan jag moloket sökte mig nedåt igen. En livsfarlig tur där fötterna inte samarbetade med det hala underlaget och jag landade på nästippen två gånger.
För att överhuvudtaget kunna komma ner helskinnad tvingades jag lägga kroppsvikten på höga kvistar och tjocka strån.
Efteråt sade jag förlåt till allemansrätten.
Jag tänker alldeles för mycket på mitt karma.
Och uppenbarligen för lite på det andra könet.

5000 skäl att fullfölja Vasan?

2008-08-11T14:06:00.003+02:00

Februari 2008: Snöflingor nedsända från helsefyr fyllde igen spåren med ett kompakt täcke. Varje stavtag fick armarna att skrika av värk. Vinden piskade från nord och hudflängde mitt ansikte.
Naturens krafter verkade ha gått in i opposition mot mig och försökte effektivt utnyttja sina mandat för att få mig att omvärdera Vasaloppsbeslutet.
När jag såg min mentors ryggtavla glida iväg i första stigningen borde jag ha känt uppgivenhet. Resignation. Litenhet.
Men när jag skrynklade ögonen och bet i underläppen gjorde jag det med ett inspirerat jävlaranamma-bett. Tänkte att visst kunde jag bygga en verbal klagomur i 14 månader – men till vilken nytta? Att konditionen precis som elljusen utmed spåret lyste med sin frånvaro gjorde mig bara mer sporrad.
I en uppförsbacke brant som en röd pist fick jag ett par tusen nya skäl att kämpa vidare. SMS:et från Skalman seglade in i sinnet: ”Den som bangar, eller bryter, Vasaloppet 2009 måste sätta in 5 000 spänn till valfritt välgörande ändamål, som väljs och administreras av den andre.”
Efter fyra kilometer nådde jag målet – vallaboden mitt emot ICA vid Snötorget i Sälen. Micke Mentor pekade på klockan – drygt 23 minuter. Jag frågade inte hur länge han stått och väntat på mig, men antog att han hunnit göra blåbärssoppa för ett helt lumparkompani under tiden.
”Nu är du igång i alla fall. Det gick väl inte så tokigt”, sa han om min comeback, med betoning på back och inte come, när vi packade in skidorna i boxen.

Augusti 2008: Om åtta månader är jag en död man. Jag kommer falla ihop som en säck mellan Smågan och Mångsbodarna. Och om jag inte dör så kommer jag åtminstone vara en knäckt man.
Sedan februari har jag inte åkt ett stavtag på längden och under sommaren har konditionspassen begränsat sig till ett par slags märkliga rörelser på suddiga dansgolv.
Åtta månader till döden.
Allt på grund av ett pundigt vad. Säg hej till Norrköpings dummaste man.

Sommar i en sekund

2008-08-10T17:31:00.004+02:00

Ett rödbrunt lager tar farväl av min underarm. Det är tecknet som vinkar av sommaren. Ajöss, vi kan väl ses om ett år igen.
En avkyld vind med en arom av höst klappade kinden under nattens promenad hem från nattklubben. Jag har trampat de gatustenarna förr. Eventuellt är det en tidsfråga innan Palace ägare skriver av mig på listan över inventarier i bokföringen.
Kvällen var trevlig, natten kul. Ingen tequila, inget avgrundsdjupt fyllesnack – inte ens ett missriktat SMS eller en otajmad busringning.
Med en av öl driven övertalningsförmåga lyckades jag få med mig Roxy, SW och Lalla till Donken. Konversationen var, well, ledig. Första gången jag träffade Lalla berättade hon frigjort om en amorös eskapad i anslutning till en tvättmaskin. Med illa dold förtjusning berättade jag om detta det första minnet, som av någon anledning fastnat där uppe.
Hon kontrade med att påstå att jag haft en ”crush” på henne i två år.
Och så bytte jag ämne.
Hela tiden fick jag ta trottoaren i besittning eftersom hon är världens längsta sjuksköterska. Annars kände jag mig som den där snabbknatande dvärgen i Fångarna på Fortet.
Hon kallade mig kort.
Jag beskyllde henne för att vara toffel.
Och så bytte hon ämne.
Innan flickorna tog taxi hem och jag följde gatustenarna till mitt slog jag och Roxy vad om vem som skulle skriva den snabbaste fyllebloggen under natten.
Hon vann med tolv timmar…
Nu byter vi ämne!

En ledig landsortsväg

2008-08-10T16:52:00.000+02:00

Ett stilla regn vattnade rutan fri från insekter och hyssjade de morgonpigga programledarna på P3. Lördagen var oskuldsfull och väntade avslappnat på att få lämna sitt sigill i det som var framtiden för ögonblicket men dåtiden tätt därpå.
Bakom vindrutetorkarens pendel passerades charmiga små samhällen som ännu inte vaknat.
Frånsett en upprorisk himmel var jag utan sällskap på landsortsvägen. Gnagande trötthet och bitande hunger tog ledigt och avlöstes av en intrycksbenägenhet som man bara får när man rattar vägar man aldrig tidigare sett.
Utanför Slaka skickade en fabrikspipa ut en bolmande båge av rök som snart antog molnets färger. I Hultsfred hade musiken tystnat, vännerna gått hem och den förlängda armen av Stångån flöt bekvämt i maklig takt. I Virseryd hade livsmedelsbutiken lördagsöppet och det firades med ett korpulent utropstecken.
Med ett leende knäppte jag på farthållarens minustecken. Förnimmelsernas notiser skrevs i huvudet. Inga omkörningar behövde göras, inga ben behövde sträckas, inget vatten behövde spillas.
Det var jag och vägen och regnet och småhålorna som passerade i ett givet mönster.
En resa av ljudlöshet och intryck.
I Broakulla kryssade jag mellan vattenpölar till idrottsplatsen och gjorde jobbet som skulle göras. Vi talade om fotboll, och om tabeller och om bröderna Elm såklart, men det var Emmaboda som tände en fackla av glöd i deras ögon.
Stora, högfärdiga Emmaboda med attityden.
Emmaboda med 4 968 invånare.

Tillbaka på NT

2008-08-08T11:28:00.005+02:00

Min laserskrivare är en lama. Den spottar ut papper och skickar omedvetet ut en intuitiv signal. Fredag och korrläsning. Nu ska en text om Sveriges äldsta dagstidning tvättas och föga oväntat åker jag i första kupé på minnenas tåg.
Det var på NT det började. Skrivandet. Extraknäckandet. Viket. Grundbulten i det som ledde vidare till att jag vågade starta företag och sponsra Skatteverket.
Mitt första ”större” jobb blev att bevaka en division IV-match i fotboll. Det var kallt och fuktigt så jag antecknade med vinterhandskar på, hade pappa som sidekick och moraliskt stöd och tvingades i en kort mening berömma min bilskolelärare för resoluta ingripanden i defensiven. Trots att den jäveln gjorde mitt liv surt med avhyvlingar, gläfsanden och gallskrik när jag råkade göra fel bakom ratten.
Men det var det värt när jag såg min byline i tidningen dagen därpå. Det var en mäktig känsla.
I går var jag tillbaka i NT:s korridorer för att intervjua chefredaktören. Det var som att kliva över gaveln till 2000. Jag nickade till redigeraren, vinkade till sportchefen, hälsade glatt på min förra chef och såg nyhetsmurvlarna med 80 ton papper framför sig på skrivborden.
Tiden har sin rätt att göra vad den vill, och jag är glad att tiden förändrat mig. För åtta år sedan var jag försynt, på gränsen till patologisk blyg, och mötte världen med nedsänkt huvud och axlar uppskjutna mot öronen.
Rörde det sig om en besvärlig telefonintervju tog jag med mig matlådan som vittne och ringde upp från en toalett, en trappuppgång eller i gröngräset utanför.
Att bemöta en härskande tystnad med att höra sin egen röst var öken.
Gränslöst fånig, javisst. Men ändå jag. Och starten på ett kapitel i det som skulle bli mitt yrkesliv.

Sång om studentens lyckliga dar

2008-08-08T10:08:00.000+02:00

Det var höst och det var 1900-tal och jag gick i väntans kval. Bläcket från hälsningarna i studentmössan hade knappt torkat. Som jag hatade att bära den där mössan. Jag såg missbildad ut. Som om två av mina smalt layoutade huvuden borde ha fått plats i den.
Precis innan vi sprungit ut på skolgården och sjungit om att det var vår lyckliga dag hade Fredriks penna galant jazzat över mitt gulblåa mösstyg: ”Lycka till på livets nästa 18-hålare”.
Så oerhört jävla begåvat, tänkte jag när jag mimade till studentsången och stod med mössan i armvecket – jag ville trots allt varken synas eller höras på den här tiden.
Att utmärka sig vore att tigga om att få en käftsmäll av mitt eget självförtroende.
På kvällarna drack vi cider och öl och jag avskydde smaken av alkohol. Centiliterna rann ner med latenta grimaser.
En natt vaknade jag upp i ett dike i hamnen med smutsiga finbyxor och kavajen på sned. En annan natt stupade jag intill ett träd i parken med stjärnor i alla väderstreck.
En tredje natt blev jag hämtad på Lindövägen av mina föräldrar som trodde att jag hade dött. De var inte särskilt vana att jag rände ute på nätterna på den tiden, utan snarare av idrottande, tråkmånseri och 18 års frånvaro av alkohol.
I går kväll rensade jag bokhyllorna och upptäckte ett studentkort. Skjortan är vit, slipsen är svart, leendet är spelat. Det vilar något slags självbedrägeri över blicken. Jag tänker tillbaka, minns. Under skjortan har jag iklätt mig tre lager t-shirts.
Allt för att dölja mina smala axlar.
Tonår, tonår.
Det var en annan tid då. En annan 18-hålare.

Substitute

2008-08-06T21:46:00.003+02:00

... och plötsligt plockade Jessica Biel av sig överdragskläderna, lämnade avbytarbänken och gjorde sig redo för ett inhopp i Champions League.

Förhäxad

2008-08-06T11:47:00.002+02:00

Senilitetens ostämda skräckfilmspiano klinkar högt och dämpar bruset från den värld som pågår utanför fönstret.
Jag grimaserar. Skakar på huvudet. Fnissar.
Långsamt iakttar jag orden i svarsmejlet på engelska som jag precis skickat. Det som borde vara en illusion är krass verklighet. Jag har skrivit witch istället för which. Häxa istället för vilka. Jag vet inte, men att bli korrelerad med Magica de Hex i en sträng mejlkorrespendens imponerar nog inte.
Och i går konstaterade jag i ett SMS till E att det bara var sex månader kvar till första advent, snö och woho-iga slalomåk.
Hon undrade om jag var senildement.
Jag replikerade med naivt fungerande retorik att i min värld består varje år av 14 månader och IFK är bättre än Manchester United.
Egentligen är det väl bara att täcka erkännandets skämskudde över ansiktet och medge sig besegrad. Förnedrad. Kuvad av seniliteten.
Det är förmodligen bara en tidsfråga innan jag använder smörkniven som fjärrkontroll.

Konsten att telefonera med okända

2008-08-05T11:25:00.008+02:00

Försiktigt skjuter jag fram huvudet och virvlar det likt en besatt elvips ut mot balkongen. Jag har kommit på mig själv. Den senaste minuten har jag låtit som en bakfull groda, med ett slags aggressivt läte. Nu tystnar jag och utforskar om balkongen befolkats av en Skansen-föreståndare som vill skicka mig till första sämsta grodfarm i Brasilien.
Balkongen är tom, så nära som på ett magasin som skrynklat ihop av allt regn på stolen.
Ingen Jonas Wahlström.
Puh.
Jag öppnar käften igen och den går i ett, som en aldrig upphörande förmiddagssåpa på TV4. Kväk, kväk.
Det är ljudet av osäkerhet som skär genom lägenheten. Jag vankar av och an, kollar på klockan, sekundvisaren verkar ha gått ut i bojkott.
Förbannade tid som alltid går sakta när man vill att den ska springa. Förbannade tid som alltid går snabbt när IFK ligger under. Förbannade tid att ständigt mucka gräl.
Tre minuter kvar och röstuppvärmningen fortsätter. Kväk, kväk.
Jag borde vara trygg i mig själv, jag borde vara stärkt av rutinerna, dessa rutiner som är min vardag. Papper med frågeresearch prydligt framlagda på bordet, tre fungerande pennor vid sidan av, radion dovt påslagen för att skölja ner den generande tystnaden, mobilen på ljudlös, balkongdörren stängd.
Jag borde vara redo. Men inte fan är jag det. Det blir jag aldrig.
I åtta år har jag telefonintervjuat han och hon och dem, men de första sekunderna i varje nytt samtal är en leda, ett självmål, en söndagsmorgon utan Treo.
Presentationen. Ja, hej hej, det är jag på magasinet.
Artighetsfrasen. Stör jag? Inte det, så bra.
Den av vana insjungna frasen. Är allt bra, har du tid att avvara någon halvtimme? Okej. Fint.
Får jag en dålig start är den bakfulla grodans uppvärmning lönlös. Kvar står en naken man med förbrukat röstmaterial som stockar sig lite lätt på ord som initiativ och exhibitionist.
Men oftast löser det sig. Jag låter säkert som en idiot när jag kväkande tar upp kampen mot tankedemonerna som försöker övertyga mig om att första intrycket i ett samtal avgör hela intervjun. Men att fylla sin hjärna med fakta om att allt handlar om en första förnimmelse vore att frossa i resurser.
För visst har andra intrycket en större betydelse än vad klyschan säger?
Ja. Jo.
Herr Groda, jag vill bara säga att du fyller din funktion. Du är mitt kära alter ego. Du kan fakturera. Vi säger så.

Måndag

2008-07-28T10:21:00.000+02:00

Min första organiserade semester någonsin är över. Ogint stirrar jag ut genom fönstret på alla bruna ben som fortfarande går med ledighet under fotsulorna.
Själv sitter jag framför datorn och ersätter den blinkande markören med researchinfo om komiker, modeller, författare och NHL-kontrakterade ynglingar.
Jag vet inte riktigt var jag ska börja så dokumentet fylls på med information om allt möjligt i en salig blandning. Det hade varit enklare om jag kunde samla ihop alla fyra i ett samtal om Killinggängets slitningar, märkliga plåtningar, skrivkramp och armbågstacklingar. What’s the difference?
Äh.
Istället stänger jag locken för ögonen och fantiserar om Vätterns förföriskt blänkande vatten, om syrsan som till lätet föreföll hungrig och till den magnifikt grillade fläskfirren.
Kan inte livet bara vara en ändlös solnedgång till 24,3 mjuka grader?

Nykter för kärlekens skull

2008-07-28T08:07:00.005+02:00

Som fastspänd i en slänggunga blir jag kastad dryga året tillbaka i tiden, till en kvalmig lägenhet och ett spontant återbesök.
Vi hade inte setts på flera månader men hennes ögon var oföränderligt nyfikna, utforskande och levande. Utanför fönstret såg jag skymten av hennes hyrbil, M var på väg från Stockholm till Göteborg och tittade förbi en snabbis.
Gårdagens granna vardag skakade hand med nutidens virriga näve. Stunden var fin.
När jag drog igång igenkännande ”Fulla för kärlekens skull” i cd-spelaren i köket kunde jag skönja en tår i hennes ögonvrå.
”Jag reser klockan fyra
Maria sover än
Hösten fyllde våra hjärtan
Två älskande var vi
Och väskan är redan packad
Men jag vill inte gå
Hur lämnar man den man älskar?
Jag kommer aldrig att förstå
Det fanns en tid för länge sen
när mitt hjärta var av sten
Jag kunde lämna allt och alla
jag bara bytte roll och scen
Nu rullar tårar nerför kinden
när jag kör ut genom Söder Tull
Ikväll ska jag bli full för kärlekens skull”
M och jag var bara vi i några månader, men vi kom varandra nära under tiden. Med M var det aldrig några konstigheter. Det mesta var enkelt, kanske för att vi lade spelkorten åt sidan och inte ödslade tid på onödiga regler.
Hon hittade mig bakom fasaden och fick mig att våga vara jag. M befriade mig från Spelet i några månader och jag undrar om det åter igen kommer kännas så okonstlat med en tjej i framtiden.

En vilsen tärning

2008-07-25T08:58:00.002+02:00

Det andra trappsteget spelar tärning med mitt medvetande. Nonchalant ställer den sig villrådigt på högkant, liksom för att låta mig avgöra om det som skedde var en sexa eller en etta.
Just nu väger ettan över. De senaste dagarna har hjärnan värkt, magen varit bekymrad och hjärtat kluvet i flera delar. Olustkänslorna har ätit upp mig inifrån och gjort mig till en själslig anorektiker.
Men då – för en månad sedan – rullade tärningen tveklöst fram en sexa. Solen hade vandrat sin väg från hög till låg himmel och kvarlämnat oss med mörker, mygg och mys där på altanens svalnande träplankor.
När våra läppar hälsade på varandra spelade trubaduren ”Nästan perfekt” alldeles bredvid. Hon viskade i mitt öra att ”detta är ju nästan perfekt” och jag nickade fånigt.
Nu är jag tillbaka på platsen och på Doughpleaserskt vis spelar jag upp nostalgiska tillbakablickar trots att det bara gått några veckor. Jag höjer dåtiden i skyarna och glömmer att leva i nutiden, jag fungerar så.
Men kvällen var en fullträff, sommarfesten en succé. Tjejen jag spanat på i flera månader blev min för en kväll och vi kysstes till klangerna av Winnerbäck. Det kunde inte bli bättre.
E:s vän hade försökt para ihop ett tag och nu när vi äntligen träffades öga mot öga – och inte enbart utanför nattklubbssuddet – så kändes allting så enkelt.
Men en tärning är precis som livet nyckfullt.
Vad vill hon?
Vad vill jag?
Sexa eller etta - jag har ingen aning.

Kan inte då bli nu

2008-07-24T09:37:00.001+02:00

Spegelbilden avtecknar någon annan. Ögonlocken faller tungt, gömmer vitorna. Munnen ett streck, ingen anstiftan till gymnastik. Pannans fåror ger vardagsproblemen slagkraft.
Spegelbilden är trymån av en sökare som i jakten på någonting hamnat vilse och trampat snett någonstans i ingenstans.
När jag studerar mig själv ser jag en sprucken dröm.
Tystnaden skaver. Windows mediaspelare skjuter ut små bedövande pilar av melankoliska textrader som får mig att känna mig mindre ensam. Jag lyssnar på det svarta, tittar i spegeln, hamnar i backspegeln.
Dåtiden är vacker. Det gråa landar i periferin och konturen i spegeln suddas sakta ut. Jag trivs i tanken. Jag njuter av nostalgin. Jag stannar där.

Doughe vinkar av

2007-09-23T16:33:00.000+02:00

Jag är betydligt bättre på att läsa bloggar än att skriva bloggar.
Därför säger jag nu tack och hej.

Vi ses kanske i kommentarsfälten.

Nattens låt

2007-07-19T00:09:00.000+02:00

A, B, C

2007-07-13T15:48:00.000+02:00

Varje julimorgon som klockan brutit min nattsömn har jag känt mig som 80 bast. Trött, såsig, kraftlös.
”För mycket kött och pasta och för lite vitaminer”, menade mamma och skrev upp en lapp med saker som jag ska äta för att tillgodose kroppens behov.
Så nu sitter jag här och knaprar solroskärnor och känner mig som en piggelin. Inte visste jag att E-vitamin smakade så gott.

Lystring!

2007-07-12T12:36:00.000+02:00

Du som alltid googlar Doughpleaser och sedan surfar in hit (senast för tio minuter sedan) - vem är du? Jag är nyfiken. Svarar du i kommentatorsraden så kan jag förklara hur man på ett lättfattligt sätt strukturerar upp bokmärken på datorn.

Talk to my hand

2007-07-07T10:33:00.000+02:00

Det bekanta ljudet får mig att studsa till i sängen. Jag vaknar med ett ryck. SMS. Vet inte om det är morgon eller natt. Med Lützen-dimmiga ögon knappar jag fram meddelandet, från Skalman.

"Tjena storstek. Vad är din promillehalt för tillfället? Jag och jessica har tillsammans 2,3 har vi konstaterat. Har hittat jordens skönaste bild på dig från midsommar. Det kommer kosta om den inte ska ligga på facebook :-)"

Snabbt stänger jag igen den midsomriga minnesluckan och lägger mobilen på nattduksbordet. 00.51. Vill sussa.
Det är då jag känner den.
Handen.
Som en bris smeker den min kind. Jag hajar till. Blir stel. Var är jag? Vems är handen? Drömmer jag?
Blickstill ligger jag och försöker lägga pussel med tankarna. Jag fattar ingenting. Handens rörelser blir allt mer ryckiga, inte aggressiva men okänsliga.
En lätt lavett över höger kindknota får mig att spärra upp ögonen. Vad i helvete?
Tänder lampan och stirrar förvirrat åt sidan.
Men herregud - det är min egen hand. Den är bedövad och har bestämt sig för att ge sig ut på sin egen lilla upptäcktsfärd. Som en marionett utan trådar. Som en soldat utan order. Som en hand utan min tillåtelse.
Jag blir sur och rycker upproriskt bort den avdomnande kindmisshandlaren.
Jävla mig, tänker jag och försöker somna om.
Inte ens min egen arm kan jag styra över.

Det spelades bättre boll...

2007-07-03T09:34:00.000+02:00

Jag sitter och bläddrar förstrött i en dammig synonymordbok. Letar adjektiv. Kraftfulla adjektiv. De dyker upp hela tiden, kippar efter andan och så ger de upp.
Alla är redan förbrukade.
Visst går det att säga att IFK:s svit – sedan 30 september 2006 – är fantastisk, vidunderlig och smått svindlande, men det har gått inflation i orden.
Jag nöjer mig med att konstatera att det känns ganska okej att gå till sommaruppehåll med 15 poäng ner till strecket.

Gårdagskvällen i punkter:
- Det var mitt första besök på Stadsparksvallen. Underbart läge med utsikt över Vättern.
- Våra bänkgrannar undrade innan match om vi skulle vinna med tvåsiffrigt eller om vi skulle skona dem.
- När vi gjorde 2-0 blev utsikten än mer bedårande.
- Vi bokade biljett på sittplatsläktaren på långsidan men hamnade utanför hörnflaggan och hade 120 meters sikte till ett av målen. Only på Stadsparksvallen. Och San Siro.
- Södra-klacken skanderade ”En gris, en ko, en Huskvarna-bo” varje gång Huskvarna-fostrade Viktor Rönneklev vidrörde bollen. Hade klacken tittat uppåt skulle de ha sett den ståtliga länga bestående av 14 reklamskyltar från Husqvarna. Vadå parodoxalt?
- Varför är självmål alltid vackrast? 2-2 var ett knytnävsslag i magen.
- Bambergs Söderstadion-identiska frispark gav mig luften tillbaka.
- På vägen hem passerade vi området där det var tänkt att jag skulle börja plugga journalistik för sex år sedan. Vad hade hänt med mig om jag flyttat till Jönköping där och då?
- Tja, förmodligen hade jag firat segern med kex och pipa.

Second Life

2007-07-02T09:13:00.000+02:00

Jag misshandlar tid genom att researcha mig fram i Second Life-djungeln. Ännu vet jag inte riktigt vad jag ska tycka.

Tills dess, en kul länk om Second Life var Real Life: http://www.youtube.com/watch?v=flkgNn50k14&eurl=http%3A%2F%2Fblog%2Egnallspik%2Enet%2Findex%2Ephp%2Fwille%2F2007%2F06%2F27%2Fsecond%5Flife%5Fpa%5Friktigt

Dagens fråga

2007-06-30T18:03:00.000+02:00

Är det friskt att lyssna på Bumbibjörnarna Theme Song klockan 18.03 en lördagskväll utan promille i kroppen?

Poison

2007-06-30T17:35:00.000+02:00

Alice Cooper gillar gift. Och golf. Och svart. Men var har han tagit vägen?
Dough har signalementet: kortväxt man, flottigt hår, dödskallejacka, smetigt smink kring ögonen. Sågs senast på fredagen när han flanerade omkring på Åhlens i Stockholm.
Repeterar: Åhlens!

Fuglesang flög aldrig skärm

2007-06-28T08:54:00.000+02:00

I natt flög jag fallskärm till andra planeter. På Pluto tankade jag och pappa upp flygdonet med 225-oktanig bensin. "Tanka fullt", sa jag, "annars kanske vi störtar mitt i yttre atmosfären".
På vägen hem bytte jag fallskärmsssällskap. Mamma drog i snörena och lotsade in oss i rätt universum. Det första jag såg var en golfbana i Arvidsjaur. Det snöade.
När vi landade i Norrköping möttes vi av tusentals jublande människor. "Ni har gjort något stort för mänskligheten", stod det på banderoller.
"Härligt", tänkte jag, och började drömma om någonting annat.

Rörd

2007-06-26T22:53:00.000+02:00

Jag har fina föräldrar. Väldigt fina. Jag tackar här, genom att publicera.

"Hej Henrik.

Läste din blogg om hur du upplever stunden. Det låter antagligen korkat om jag skriver att det som vanligt var välformulerat. Livet går upp och ner och helgens bravader har sannolikt ej påverkat din egen upplevda livssituation positivt.. Jag hade garanterat haft ångest i motsvarande ålder.
Slälv var jag "kroglejon" fram till 28 och ett halvt års ålder tills jag hade förmånen att träffa din mamma. Det var många stunder innan jag träffade Xxxx (mamma) som jag funderade på min livssituation, mening med livet och hur framtiden skulle gestalta sig. Gamla kompisar träffade tjejer och försvann, gamla komisar kom "tillbaka" efter misslyckade relationer och jag fick även söka nya kompisar att umgås/festa med. Ibland kändes livet ganska tungt som jag dock försökte kompensera med arbete och golf - fungerade dock inte alltid. Grejen är ju att man inte kan framtvinga nya relationer utan kemin måste ju stämma från början. Jag är helt övertygad att du träffar din livspartner snart, men allt måste ha sin gilla gång - livet består av slumpen oftast. Hoppas inte mitt 60-årstal ej satte griller i huvudet på dig, det var absolut ej meningen. Vi föräldrar lever med våra barn i medgång och sannerligen när det strular emot också. Hoppas du snarast hittar nya positiva infallsvinklar till livet, det är du värd. Jag är helt övertygad att med ditt positiva, ödmjuka och roliga sätt samt är en "vacker" varelse kan se framtiden med tillförsikt.

Hälsningar Pappa xxx

Mamma hälsar givetvis."

Missa inte

2007-06-26T17:19:00.000+02:00

Maia Hirasawa; Allsång på Skansen, SVT1, 20.00.

Singel i Norrköping

2007-06-26T16:33:00.001+02:00

Som glasfibertejp fastnar mina ögon mitt i det tomma. En stirrande kampanj mot ingenting. Min blick är ihålig, tom, som vacuum. Den fångar inte upp någon av luftens alla gasmolekyler.
Ljuden i omgivningen försöker agera periferiska inkräktare. En brännande humla. En surrande dator. Ett tutande kadaver till bilvrak. Christers hemska jingel i P3.
Jag orkar inte fäkta bort humlan, stänga ner datorn eller skjuta igen fönstret, inte ens byta kanal på webradion. Det framstår lönlöst att förlika sig mot alla marginella meningslösheter.
Framför mig bespottas jag av åsynen av alldeles för mycket text i en osammanhängande massa. Inledningen är olagligt tråkig, artikeln saknar flyt, hela reportaget behöver flytväst för att inte drunkna i en enda oduglig sörja.
På radion pratar de om fårhjärnor och beskrivningen fungerar som en ironisk handboja. En fårhjärna ligger rätt i munnen, passar in på mig i dag.
De 24.2 tryckande inomhusgraderna trugar sig på som värsta sortens tvångströja.
Jag skjuter upp deadline, byter rum, kollapsar på mage i soffan. Ett maratonlopp av trötthet i cellerna äter upp mig inifrån. I en hel månad har jag gått omkring som en gäspande zombie, med trötta, osedda ögon – mer gråa än blåa; mer ansträngda än levande.
Ny mindre identitetskris på gång. Vem är jag, vad vill jag, vad sysslar jag med. Trött på att festa bort problemen på lördagar när ångesten ändå fladdrar tillbaka som en trogen bumerang när jag vaknar till treo, huvudvärk och sol genom persiennerna. Trött på att tvingas vara kreativ varje dag. Trött på att inte vara någons, att inte ha någon, någon alldeles speciell.
Det hettar till bland halsmandlarna. Envist stretar jag emot, trycker pekfingrarna mot näsroten – där tårkanalen mynnar – och biter ihop. För vad tjänar det till? Jag har redan förbrukat mer salt i ansiktet de senaste fyra åren än jag gjort på sötpotatisen.
Trygghetstörsten gör mig uttorkad. Utan någon är jag bara halv, om ens det, aldrig hel.
Men jag vill inte ha någon. Har redan träffat så många "någon".
Jag vill ha Hon.
Finns Hon?
Pappa uttryckte i fjol en förhoppning i tacktalet på 60-årsdagen att nästa midsommar skulle jag säkert ha träffat någon. Men nu blev det ännu en midsommar som singel och som den känsliga, alltför grubblande individ jag är har det fått mig tillfälligt ur balans.
Jag lovar, jag har en blick där mina ögon lever. Ge mig tid. Jag måste bara komma dit igen, komma i fas, bort från det singelvacuum som förföljer mig. Jag har inte gett upp. Kära föräldrar, hoppas inte ni gjort det heller.

Efter tre års radiotystnad

2007-06-26T12:56:00.000+02:00

hör min gamle chef från Spanien av sig:

Hej gamle vän,

Hur mår du? Berätta vad du gör nu för tiden.

Sven

Vad svarar man på det? Eftersom i dag är en dålig dag borde svaret lyda:

Hej där Svenne,

Jag är snart 27 men känner mig redan pensio, arbetar som prostituerad skribent, är jävligt singel, förmodligen mest trött av alla; jag lever mitt liv genom backspegeln och snoozar 30 minuter varje morgon för att jag inte har något att se fram emot. Annars är allt kanon.

Med ironiskt euforiska hälsningar,
/Honken

Men jag svarar nog något politiskt korrekt som upprätthåller min exteriör.

Skalman återberättar

2007-06-25T10:34:00.000+02:00

"Dina drinkar hade alla tänkbara färger, former och storlekar. Gissningsvis provade du allt. Att försöka återberätta din kväll i centiliter skulle inte ens archimedes klara av. Inga ekvationer i världen får ihop det.... Men innan vi stack till varvet såg jag dig nog dricka en 7-8 grogg på fastande mage, det tror jag..."

Ok. Nu måste jag börja återbygga på den fasad som tidigare innefattade själslig respekt. Nu ska jag bli en sund människa, som dricker vatten, äter husmankost, tränar kroppen och diskuterar blockpolitik. Vi börjar med gymet ikväll. Undrar om hela lokalen gungar där också.

Midsommar 2007 (avd. karatefyllor)

2007-06-24T22:03:00.000+02:00

1. Jag ramlade och slog huvudet i en bergsknalle.
2. Jag ramlade och slog ryggen halvt ur led på ett berg.
3. Jag poserade framför kamera med Pripps Blå-livboj.
4. Jag poserade framför kamera med tio knappar uppknäppta på skjortan.
5. Jag skickade SMS som innehöll fler kyrilliska än svenska bokstäver.
6. Jag åt brunch och ingenting mer under ett dygn.
7. Jag drack öl, sprit, cuarenta och mycket mycket mycket mer under ett dygn.
8. Det var lagom begåvat.
9. Och då går det så här...

... Däckad på däck; på båtfärden hem från Gryts varv, uppskattningsvis 03.45 och lyckligt ovetandes om den stundande bakfyllan, som blev livets hittills värsta.

De jävlarna ska skjutas

2007-06-21T10:07:00.000+02:00

Dagens låt
Starkt. Gripande. Och medge att Annika Norlins medvetna val att sjunga på Östersunds-dialekt går hem.

En sorglig epok går mot sitt slut

2007-06-21T09:16:00.000+02:00

Strunt samma att rad 13 i praktiken var rad 2 och att vi inte såg ett skit på grund av skitiga avbytarbås. 3-1 i seriefinalen borta mot ett svanslöst Sirius i Uppsala smakade bra till tveksam CD-musik på E4:an hem.
Efter 29 poäng på elva omgångar börjar man bli bortskämd att IFK levererar. Jag börjar undra om vi kanske kan gå igenom hela serien utan att förlora en match. För en nollelva som upplevt klubbens tyngsta epok genom tiderna är det en helt sinnessjuk tanke. Men långt ifrån orealistisk.

Aloha

2007-06-19T11:07:00.000+02:00

Steget mellan Östergötland och Hawaii är aldrig långt.
Säg "hallå" på östgötska och du förstår varför.

Mejl-knockout

2007-06-18T21:08:00.000+02:00

Skickade en intervjuförfrågan via mejl till en boxaryngling som jag skrivit om för ett par år sedan. Vinkeln: svensk boxnings framtid.
Svaret kom ganska snabbt:

"Hej!

Tack, jag har det bra som alltid! Självklart kan jag ställa upp på några frågor. Hör bara av dig.

Mvh/Rickard"

Problemet var bara det att jag adresserat brevet till Rickard Fagerlund, den gamle hockeybasen. Ein bisschen peinlich.
Kul med distanserat svar dock. Han har ju verbalboxats en del genom åren.

Bambi sänkte Hammarby

2007-06-15T00:07:00.000+02:00

Först imiterade han en konståkare på gräs när han snirklade sig runt backarna som om de utgjorde hinder för hans egenkomponerade piruetter. Sedan lurade Charlie Davies ner vår reservmålis till att sniffa gräs. Målet låg vidöppet och tjejen framför mig, med en slags märklig grönvit halsdukskonstruktion omkring halsen, hade redan händerna i luften.
Sen lyckades Davies göra field goal. Modell präktig. Bollen gjorde ett astronomiskt uppskjut över ribban, över hyreshuset och med vindens hjälp slutade den nog inte att segla förrän den passerat Globens tak.
Hade Davies hetat Bill Cosby skulle burkskratten bullrat över Södermalms alla vikar, fjärdar och inrökta pubar.
Jag varken kunde eller ville garva. Jag höll bara händerna för ansiktet, stirrade storögt omkring mig och undrade om det hela var sant.
I nästa sekvens stack vi upp i kontring, tilldömdes frispark och när klockuret passerat 92 minuter slog Daniel Bamberg in 2-1-bollen i nätmaskorna.
Utan att riktigt tänka mig mig för gjorde jag en tjurrusning mot den bredvidliggande sektionen och slängde upp Dawe i luften (så gott det gick, killen väger 15 pannor mer än mig och ska bli polis).
När jag återvände till min bänkplats skrek jag och Bolibompa i kör och vi möttes av Söder-blickar som kunde döda.
Men – de måste förstå. I Norrköping har fotbollsglädje tidigare varit om vi sluppit Anders Frisk som domare eller om vi tagit poäng i nån skånsk byhåla.
I år är IFK en inoljad vinstmaskin, en glädjeterapeutisk källa som färgar livet i neon. Allt är bara väldigt roligt. Ingenting går snett. I dag saknade Peking fem spelare i ordinarie startelvan men lyckades ändå slå Bajen, som vi inte besegrat på åtta år.
Sitcomhelvetet är över. Behöver vi skratta av oss är det bara att gå och titta på IFK.

Bajen-IFK 1-2 (0-0)

2007-06-14T23:34:00.000+02:00

SMS-konversation mellan mig och en redaktör med grönvitt hjärta:

Redaktör: Snart åker ni på däng. He he he.
Jag: Ni har Haris men vi har gräddan av den isländska maffian.
Redaktör: Har ni någon att ställa mellan stolparna i kväll? Eller kör ni med flygande?
Jag: Vi tänker lite så här: I Superettan, mot bra lag som Bunkeflo, Sylvia och Falkenberg, ställer vi upp med den bästa truppen och vinner med ett par pytsar. I Cupen, mot halvtaskiga lag som AIK och Hammarby, mönstrar vi ett B-betonat lag som ändå vinner med 1-0.
Redaktör: [Tystnad]
Jag: Nu tar vi er.
Redaktör: Ja. Jo. Säkert.
Jag: Slår ni inte oss med det mittfältet vi presenterar idag kommer du få äta upp det i ett år. Minst.
Redaktör: Va fan… visas inte matchen på tv?
Jag: Är du inte på plats? Skandal. 0-0 i paus. Öppen tillställning. Island avgör.
Redaktör: Tvungen att jobba. Lämnar tidning imorgon.
Jag: 1-0 Bajen.
Redaktör: Va synd.
Jag: Utjämnat.
Redaktör: [Tystnad]
Jag: 2-1 till IFK. 93:e. Slut.
Redaktör: Cupen. Vad är det?
Jag: Fniss.
Redaktör: [Tystnad]

Aja-bajen!

2007-06-14T09:50:00.000+02:00

Säsongen 2002 var ett dåligt skämt, en sitcom-säsong där de inspelade gapflabben alltid kom vid fel tillfällen.
Som när Mattias Flodström hade öppet mål i Kalmar men träffade molnen. Som på Stadion när vi åkte på däng mot Djurgården med tennissiffror. Som på Parken när Daniel Hoch förstörde en folkfest och tre poäng med ett turmål (förmodligen första - och sista - gången AIK gjorde ett spelmål, och inte på straff).
Hela Sverige skrattar, sjöng stockholmsfansen.
Ni platsar i Cosby, tänkte jag.
Men hur jag än vred och vände på det gick det inte att komma ifrån att 2002 var vanmaktens säsong. Vi var 10 958 åskådare i snitt på matcherna och draget kring fotbollen fick Norrköping att minnas tillbaka till en tid där industrierna blomstrade, till Nordahl, Zamora och Kindvall, till en tid där medaljer var självklarheter, guld en krydda som salt.
Något stort var på gång att hända.
Och så åkte vi ur.
Och återtåget spårade ur.
Vi blev no fucking Åshöjden story. Vi blev stoff till En Ding Ding värld.
I fem år har vi harvat i en serie där tv-kamerorna är inköpta av lokalkanaler, där platsen för storbildsskärmen gapar tom, där motståndarna hetat Boden, Forward och Bunkeflo, där motståndarklackarna bestått av två folkölsfulla fjunfjortisar.
I höst kommer vi hem igen men redan nu har vi petat en nagel i ögat på ett allsvenskt lag som kallar sig näst bäst i Sverige. Solna AIK avfärdades utan större problem i förra omgången av Svenska Cupen.
Ikväll är det dags för Hammarby att bekänna färg. Vi anländer till Söderstadion en smula skadeskjutna utan förstamålisen och seriens målfarligaste anfallare. Men vi har en annan islänning som kommer sparka Haris, Petter och Paulinho på smalbenen. Stefan Thordarson lär dela ut många sköna blåmärken.
Dessutom: Det Gunnarsson gör med en lavasten, gör Thordarson med ett Eyjafjörðurskt gruskorn.
Våga inte slå oss nu Hammarby. Vi har väntat så länge på just denna dag.

Jag kan flyga, jag är inte rädd

2007-06-12T14:12:00.000+02:00

Om vädret håller i sig blir det tandemflyg på torsdag. Jag är höjdrädd. Jag är livrädd. Och alla jävlar fortsätter att skrämma mig.

N skriver:
"Den tandemflygning jag gjorde var en riktigt äkta nära döden-upplevelse. Fruktansvärt. Råbakis på ön Reunion, åkte med en fransk pilot som var helt, absolut jävla självmordsbenägen/death wish-kombo. Har aldrig så innerligt velat mörda någon.
Hade med en tung jävla kamera men bilderna blev skitdåliga så jag la ner att skriva nåt om det.
Du vet väl också att det händer en hel del olyckor just när det gäller tandemflyg med skärm? Tandemskärmarna är för sköra, men det är ju inget branschen eller arrangörerna vill prata om. Väger du mer än 60 kilo så skulle jag tänka mig för några extra gånger..."

T hänvisar kort och gott till denna länk.
Sedan skriver han: "vill inte skrämma upp dig, men...".

Bolibompa medger att han känner sig "lite taskig" när han skickar denna länk.

Jag kanske bloggar igen när jag upprättat mitt testamente.

FAQ, 070607

2007-06-07T12:33:00.000+02:00

Hej Doughe. Idag ser du faktiskt inte riktigt klok ut.
Jag vet. Mina armar ser ut som två slarvigt stekta skivor bacon.
Din underarm är helt rå, haha.
Kul.
Tål du inte sol?
Jo, men solen tål inte mig. Uppenbarligen.
Annars då?
Livrädd. Ska tandemhoppa nästa vecka. Min kollega sa att det var ”det vidrigaste” han ”någonsin gjort.”
Vadå, är du höjdrädd?
Du, jag kan drabbas av panikångest om jag står på en balkong och tittar ned. Varför tror du jag alltid bott på första våningen?
Så töntigt. Men hoppas du överlever…
Ja, det vore ju trevligt. Swartling gav mig 50 procents chans. Någonstans där på skalan ligger det väl.
… för du vill väl inte missa matchen ikväll?
Inte ens ett tandemhoppfall skulle stoppa mig. Första seriefinalen på Parken på… jag vet inte hur länge. Eller säger man ”i Parken”? Bank hävdar det. Och Olsson. Men det låter ju koko.
Vad låter inte koko på östgötska?
Hmpf.
Vad är det för låt du har där i bakgrunden?
All I need is you.
Jaha, är det med hon den där Caroline Wennergren, som var med i Melodifestivalen?
Du är inte så dum som du verkar. Du är dummare. Hör du inte att det är Miss Li?
Vem fan är det?
…
?
…
”Ok”.
Ta dig till Himmelstalundshallen den 10 november. Hon är med i Winnerbäcks nykomponerade band. En helt sanslös ensemble, för övrigt.
Mm, eller hur.
*Klick*

XX: Slutet på början

2007-06-05T13:49:00.000+02:00

Det var som om någon stuckit in en spruta i min underarm och injicerat ett par milliliter självförtroende, några deciliter mod och en tesked hybris. Som om den vita skjortan fått en nyans av stålmandom. Bortblåst var tvivlen, de gnagande, bortförd var ovissheten, den bestående.
Lovvas Lovvas uttryckssätt hade fungerat som en muntlig försäkring, en slags assurans som lossat greppet om alla de spänningar jag byggt upp de senaste dagarna, och – egentligen – det senaste året.
Sex små ord: ”Det är dig hon vill ha.”
Jag: ett levande men stumt frågetecken.
Två små ord: ”Inte JH.”
Jag: ett lyckligt och förvånat utropstecken.
Plötsligt blev allt helt självklart klart, pusselbitarna som legat huller om buller föll på plats. Redan när våra blickar möttes nästa gång var det som om allt i periferin fryste till. Magen pirrade, hjärtat slog, huvudet tiltade.
Vi sa egentligen inte så mycket, den där kvällen. Det behövdes inte.
När vi klev in i taxibilen med handflatorna intimt sammansvetsade levde jag i en dröm. När våra läppar möttes utanför den vita husväggen i Puerto Banus hade samma dröm gått i uppfyllelse. Hon och jag var vi.

* Detta blir mitt sista inlägg från mina betraktelser i Spanien. Blondie och jag var tillsammans i nästan exakt tre år. I dag är hon mer känd - på denna blogg - som X1.

XIX: Fröken Svår

2007-06-04T11:15:00.000+02:00

Först trodde jag att han kastade en flatmacka. Men när föremålet prickade havsytan lät det mer som ett dovt magplums.
CG hade slungat iväg sina nyinköpta skor i Medelhavet, först den vänstra och sedan den högra, och nu flöt de långsamt bort från strandkanten.
Med sina bara 44:or satte han sig i en närbelägen solstol utan att skrapa bort den kvällsfuktiga sanden mellan tårna. På sluddrig Baccardi Breezerska – inofficellt strandfestspråk – försökte han förklara hur Zmileys kille attackerat honom på kajen.
Först med ord, sedan handgripligen.
Eftersom CG själv inte var den som tog till våld gick han istället loss på skorna. 1000 spänn rätt i havet. Aldrig hade jag sett honom så upprörd.
Samtidigt som jag försökte tala honom tillrätta, med min lugnaste av röster, höll jag ett getöga på personerna runt elden några meter bort på stranden. JH hade slagit sig ner bredvid Blondie och inlett sin raggarturné. De senaste dagarna hade han i envetna SMS experimenterat med ord och uttryck som skulle kunna tänkas kunna få henne att smälta. ”Hon verkar lite svår”, hade JH sagt i lägenheten, och jag hade jublat inombords.
Men för varje sekund som gått blev jag mer övertygad om att jag aldrig skulle våga ta chansen och berätta vad jag kände för henne. För vem var egentligen jag? En ingen alls. Inte ens när jag var förförd och stärkt av Yurinkas lågkvalitetssprit.
Vid elden var det allsång till ”Trubaduren” sedan Kricka dragit fram guran. Jag nynnade bara med när alla andra skrålade: ”jag hade fått span på en dam som kan få en å bli monogam”. Naturligtvis tänkte jag på Blondie.

XIV: Tomate, queso y jamón

2007-06-01T14:31:00.000+02:00

"Vesubio, por favor!"
Kändistäta Picasso i Puerto Banus tillagade de mest fantastiska pizzorna. Ni som känner mig ska veta att jag grundlade min fäbless för vesuvios just på detta ställe.

XVIII: Två blåa ögon, och leendet du gav mig

2007-06-01T14:24:00.001+02:00

Nedanför mina fötter dansade palmerna tango med kastbyarna. Ruggiga vindar drog in från Gibraltar och det kändes som ödets ironi att kvällen bjöd upp ett lågtryck som kavaljer just som jag blivit singel. Där stod jag på den 100 kvadratmeter stora lyxterassen; frusen, förblindad av ensamhet och stum av tomhet.
Det var då jag kände den varma armen över mina axlar. Hastigt svepte jag blicken åt sidan och fick syn på Blondie. Hon lät stunden tala för sig själv och tittade bara på mig med medlidsamma, deltagande och snälla ögon.
De där ögonen… samma ögon som jag tio månader tidigare fånstirrat in i under en pannbiffslunch i Varberg. När hon glatt berättade att jag hade lingon i ena mungipan var det som om solen gått upp i den dunkla golfrestaurangen. Hon strålade. Jag bländades. När hon undrade om jag var laddad inför tävlingen kunde jag bara förmå mig att haspla fram meningslösa haranger. Jag kände mig som Blyger i Snövit.
Hon blev fyra i tävlingen den där helgen, och jag minns att jag gladdes mer åt hennes framgång än att jag slog rankingledaren i matchspel, en dryg nisse från Göteborg.
När jag och Sir tog första bästa Europaväg hem gjorde jag det med ett nytt mobilnummer i telefonboken. En kanonad av SMS följde. Mejlen blev allt längre och intensivare.
Jag åkte till Toys´R´Us i syfte att köpa nalle åt X2 men egentligen mest för att få prata med Blondie. Jag såg till att hon fick samåka med oss till tävlingarna runt om i Sverige. För varje vecka som gick lärde jag känna henne mer och mer.
Tonen var egentligen aldrig flirtig, mer än att jag kunde bli glad av att hon kallade mig ”favvo” i nåt SMS här och där.
För varje månad som gick blev jag allt mer insnöad. I Spanien hade jag insett att jag var förälskad.
Nu stod jag där på terrassen och försiktigt tittade in i hennes havsblåa ögon. Tiden stod stilla. Saknaden, tomheten, ensamheten – som bortblåst. Jag ville kasta mig om hennes hals men istället sa jag att jag mådde dåligt och ville vara för mig själv.
Hon vände på klacken och återgick till grillandet på andra sidan terrassen.

XVII: Enda utvägen

2007-06-01T11:49:00.000+02:00

Samtalet var över på 47 minuter. Jag vecklade upp en röd Euro-sedel och lämnade Internetcaféet utan att invänta växeln.
Ekot från hennes skälvande röst gungade mellan båsens väggar.
En tsunami av känslor strömmade över mig när jag vimmelkantig öppnade dörren. På gatan hånlog solen mig rakt i ansiktet. Jag mötte dess skinande blick med ny civilstatus.
Som en kisande singel.
I örat dundrade den igenslängda luren. Det var så X2 satte punkt för samtalet. Det lät inte klick. Mer som ett jordskalv. Men jag klandrade henne inte, inte alls. Av alla dåliga sätt att göra slut på var min metod den näst sämsta. Men fegt? Jag tyckte inte det. Vad var alternativet? Att invänta tiden, vara kylig när X2 mötte upp mig på Kungsängens flygplats och sedan bryta förhållandet i två bitar samma kväll?
Jag var inte stolt över stigen jag valt, men jag ångrade mig inte. Den mentala "otroheten" hade redan pågått alldeles för länge. Några genvägar existerade inte, de var igentäckta med ingenting och allt.
Samtidigt vilade samvetet som en plågoande över mina smala axlar. Hon hade dykt upp i en period när jag haft som sämst självförtroende och strött kärlek och omtanke omkring sig. Ingen – förutom min familj – hade på samma sätt fått mig att känna att jag dög.
Nu var allt över. Och det enda vi hade gemensamt var svunna tider.

XVI: Sååå våren 2002

2007-05-31T20:49:00.000+02:00

På London Pub drack jag läskeblask och tittade på eftersända fotbollsmatcher från Premier League. På Café Bogart testade jag en gång en café au lait (tvi). Och på The Tramps fanns det bartenders som kunde blanda goda mjölkdrinkar (cuarenta y tres med mjölk!).
Men det var bara ett ställe som funkade om man ville dricka och dansa på en och samma kväll. Och den nattklubben fanns inte i Fuengirola, utan i Puerto Banus.
När DJ:n på Red Lion för tredje gången i ordningen lirade Hermes House Bands coverhit "I will survive" visste man två saker:
1. Klockan var mycket.
2. Det spelade ingen roll.

XV: Ekvation utan given lösning

2007-05-31T13:23:00.000+02:00

Vårt förhållande var en såpa av tre skäl. Vi gled längre och längre ifrån varandra. Bubblan var nära att spricka. Och det ständiga tjabblet var av karaktären som skulle lämpa sig i vilket B-manus som helst.
Vi höll kontakten via mejl och telefonsamtal, men lidelsen hade gett vika för pliktskyldigheten. Även om vi inte tänkte högt hade X2 och jag bokat en gemensam resa i tidsmaskinen till ogästvänliga Single Island.
Men ännu var datumet för avgång inte fastställt.
På Alla Hjärtans Dag mejlade jag till Radio Match i Norrköping och bad dem läsa upp en hälsning. Varje månad, i 33 totalt, hade vi vördat varandra med ord, gester och presenter. Denna gång kändes gesten som en tvungen vana.
En kväll, när syrsorna sjöng klagosånger och trafiken lekte bulldozer på gatan, släppte jag taget om munkaveln, spräckte tystnadens blixtlås och yppade mina tankar för CG.
Han satt tyst en stund, verkade fundera på hur han skulle placera sina ord. Sedan sa han, helt kort:
”Det kände jag på mig.”
”Jaha?”
”Ja.”
”Så det har märkts på mig?”
”Jag tror inte att hon vet, men jag har sett hur du tittar på henne.”
”Hm.”
”Känner du för Blondie på det sätt jag tror, då borde du satsa. Livet är för kort.”
CG hade rätt. Jag var redo att slänga mig rätt in i ovisshetens vassa gap. Frågan var bara hur jag skulle gå tillväga. Ville det sig illa kunde två ekvationer gå käpprätt åt helvete i ett och samma nafs.

XIV: Spanien-Thore

2007-05-30T14:43:00.000+02:00

Smulorna på stengolvet och i den skära soffan bildade ett slarvigt utgjort mönster av tolv uppätna muffins. Han hade precis sköljt ner dem med ett litet glas Baileys då jubelvrålet skar genom lägenheten:
”Rekord!”
Det var inte vilken frukost som helst, utan en rekordfrukost. BS såg nöjd ut där han satt, framför tv-spelet, med fördragna persienner som påpassligt skymde solen.
De senaste dagarna hade han stannat hemma på dagarna när vi andra lirat golf eller stekt på stranden. Han hade upptäckt att han var hemmakär och redan bokat en tidigare returbiljett. BS trivdes bättre i lugnet i lägenheten, där han lottat sig till det bästa rummet med egen dusch, toalett och dubbelsäng. När han även kirrat klippkort till videobutiken kunde vi inte ens locka med honom till en eftermiddag i La Cala med golfbil.
Vi saknade hans ”vanliga” jag.
Och Lasselito saknade minnet. En morgon vaknade han upp vid en rondell i Los Naranjos, tre kilometer från Puerto Banus, med utslagna tänder och tre vilt samtalande poliser runt omkring sig. När han de närmaste dagarna planenligt lade tusentals kronor på telefonsamtal till Sollentuna gjorde han det med ett hål mellan framtänderna som skulle göra självaste Thore Skogman grön av avund. (bilden nedan är tagen innan hans tandlossning)
Samma natt spenderade jag de sista timmarna på en sängkant i en villa, med Blondie vid min sida. Om inte Lovva Lovva legat och snarkat som en timmerstock bakom oss hade hon säkert bett oss byta rum. Vi dillade om allt och inget innan vi på något sätt somnade vid sjutiden på morgonen.
Jag ville ingenting annat än att bli hennes.

XIII: Köttfärs a la Smirnoff

2007-05-30T14:09:00.000+02:00

Solen brann fortfarande, men på låg himmel, då siestan var över och butiksinnehavarna plockade isär plåtgallren. Klockan ett över 17. Alltid likadant. 17.01 var vår heliga tid. Då hade supermercadon laddat med färsk köttfärs och vi var redo att löpa amok runt köttdisken. Vi turades om vem som skulle beställa, men det var kutym med åtminstone tre kilo färs. På hemmaplan satt våra bekymrade föräldrar och funderade om det verkligen var hälsosamt att äta spaghetti och köttfärssås två gånger om dagen. Kossorna var ju galna på den här tiden.
Men risken var värd att utmanas. Ingenting gick upp mot en saftig portion kryddad med fyra smånävar oregano och Orlandos oöverträffliga tomatsås. Vi struntade i kostcirklar och brydde oss inte om vi blev vad vi åt.
Resans mest minnesvärda måltid avnjöts när Blondie och Lovva Lovva bjöds på välkomstmåltid sedan de anlänt till Fuengirola. Jag och CG hade stått vid spisen och tillagat eh… mästermåltiden.
Under själva kvällsmålet höjdes decibelnivån runt bordet och folk började bli märkbart lulliga och smårosiga om kinderna – men vi lade inga större värderingar kring det.
Det var då Blondie tog till orda:
”Men vad har ni gjort med vodkan som jag hade i cola-flaskan?”
”Va? Det var väl… vatten?” svarade jag.
Och spritkryddad spaghetti hade introducerats en gång för alla.

XII: En helt annan kupa

2007-05-30T13:37:00.001+02:00

Jag hade förstås fotona i Kodak-format och bilderna i mitt huvud, men hur Zmiley hade förändrats sig det senaste året var en helt annan femma. En helt annan kupa.
Hon verkade belåten både över det kirurgiska ingreppet och över sin nye pojkvän när vi träffade dem utanför gymet.
Han i sin tur presenterade sig med ett krångligt namn som innehöll många tungljud. Det visade sig att han var marockan i grunden men nu tagit färjan från Tanger över sundet och bosatt sig i Spanien. Zmiley hade han förälskat sig i direkt och när hon fyllde 19 köpte han ett par silikonbröst i present. Jag tyckte att idén med födelsedagsingreppet var ganska sjuk – men höll käften och antog att hon själv, innerst inne, inte hade något emot det.
När det nybakade paret satte sig på tåget mot Mijas gick vi hemåt igen. CG var lyrisk och hans ögon glittrade.
”Shit vad hon är vacker. Men hur kan hon vara tillsammans med honom?”
Helgen därpå skickade han 16 raka fylle-SMS till Zmiley. Utan att få ett enda svar.
Det övertygade måttligt.

XI: Avenida de Ramon y Cajal

2007-05-29T12:02:00.000+02:00

Han hade lagt på sig några kilon men var fortfarande kusligt lik Alfred Molina. Han kände igen mig och Lasselito redan när vi stapplade in på kontoret.
”Svenska maffian är tillbaka. Bienvenido”, flinade han och kliade sig på den korpsvarta hjässan.
Förra gången vi anlitade lägenhetsförmedlaren drog vi på oss en vräkningsvarning. ”För hög musik på vardagar”, protesterade någon granne. Nu var vi här igen – denna gång tillsammans med tre norrköpingspolare – och ville gärna hyra en lägenhet på Avenida de Ramon y Cajal, vårt favoritstråk lika nära stranden som i fjol.
Vår Molina-lookalike lotsade oss genom grinden, talade ospanskt om vädret och att vattnet i poolen ute på gårdsplanet inte skulle fyllas på förrän i maj. Jag och Lasselito var mer än bekanta med det, och med omgivningarna.
Lägenhetsaffären gick snabbt. Vi flyttade in på fjärde våningen i samma uppgång som förra året. När vi släpade in packningen mötte vi en av grannfarsorna från 2001. Han blev ungefär tio år äldre i samma ögonblick som han fick syn på oss.

X: Trött på cirklar

2007-05-29T11:37:00.000+02:00

På rullbandet i Geneve kolorerades Blondie på konversationstapeten. Två av mina vänner var uppenbart intresserade.
”Henne skulle jag gärna vilja ha”, sa BS – som det senaste året gått från en tillvaro som doldis på krogen till allsköns casanova.
”Jag skulle inte heller tacka nej”, sa CG kvickt och det lät som om en slags sydeuropeisk statustävlan var på väg att inledas.
Själv blandade jag saliv och tystnad och svalde utan att lägga mig i. Det kändes lönlöst. I nästan nio månader hade Blondie varit föremål för mina lättfärdiga tankar. Det som oskyldigt började med en intervju fortsatte med gemensamma resor på golftouren och gedigen SMS-kontakt. Det fanns något där i luften, men jag kunde inte avgöra om det var fabricerat eller verkligt. Samtidigt varken ville eller vågade jag ta reda på det. Jag hade X2 att tänka på och på min karta var otrohet svartlistat.
Å andra sidan hade kärleken falnat och det var bara en tidsfråga innan vi skulle gå skilda vägar. Två gånger hade jag gjort slut men återvänt i min ynklighet som mer var influerad av empati än passion.
Jag befann mig i en relationsrondell där jag gång efter gång körde i cirklar och blev mentalt inflammerad över att jag alltid kom tillbaka på ruta ett. Jag såg mig själv som en feg krake som ville vara singel men som fått för sig att tvåsamheten var grejen trots att åtrån stupat.
En ny Spanien-resa skulle kanske guida mig in på rätt väg igen. Rondellen gjorde mig bara snurrig och illa till mods. Jag ville framåt. Para adelante.

IX: Hejdå, vi kanske ses nån gång igen

2007-05-24T16:04:00.000+02:00

Zmiley och jag tog tåget till flygplatsen under tystnad. Det fanns ingenting kvar att säga. Resan var slut, äventyret över.
Nu skulle jag åka hem, klippa luggen, skaffa mig ett riktigt jobb och göra något vettigt av livet. Framtiden väntade som en olöst gåta.
När Zmiley vinkat mig hejdå lyckades jag med konststycket att gå rätt in i en stor betongpelare. Det gjorde ont.
Det var det sista hon såg av mig.
Och det var det sista jag såg av henne.
För den här gången...
När kvällen intagit Stockholm landade jag på ett fyragradigt Arlanda. Jag möttes av mamma, pappa och en varm jacka. Jag tror aldrig jag varit så glad att se dem.
Jag hade svårt att sammanfatta intrycken när vi åkte hemåt, mot Norrköping. E4:an fascinerade. Den var så stillsam, så strukturerad i jämförelse med N-340 där man umgåtts med Formel 1-förare, biltjuvar och blinda pensionärer i nästan fem månader.
När vi rundade infartsrondellen mot slutet av motorvägen såg jag en gestalt springa vid sidan av vägen.
”Bondsonen!”, skrek jag och pappa stannade bilen.
Bondsonen hade gjort av med alla pengar på krogen och nu beslutat sig för att springa hem till Åby – en nätt liten runda på sex kilometer – i pikétröja. Mitt i natten.
”Hej, är du redan tillbaka?” frågade han intensivt med äppelciderdoft och jag nickade.
På hans vänstra sida hade rutan redan immat igen.

VIII: Salute

2007-05-24T15:33:00.000+02:00

VII: Jåbbe?

2007-05-24T14:09:00.001+02:00

Jo, jag jobbade lite också. Med betoning på lite. Men jag höll mina deadlines och jag var alltid på plats först av alla. Det är ett Doughe-syndrom: jag gillar inte att beträda fulla rum och få blicken på mig.
I Henkes hörna försökte jag brodera mina tankar i krönikeform men eftersom min hjärna varken är provokativ eller påhittig blev det oftast myspystexter utan substans och värde som ingen brydde sig om (lite som den här bloggen, hihi).
Mest Janne Josefsson var jag när jag åkte runt och besökte banor och lackade på dåliga fairways. ”Inte alls bra. Långa stunder känns det som att man är på en oplöjd åker med avsaknad av skördetröskor”, kunde jag skriva – uppenbarligen utan att skämmas – om Estepona.
Den delen som lockade flest besökare var annars ”Veckans profil”. I en av mina första stapplande intervjuer försöker jag skapa en avslappnad ton med Göran Zachrisson. Jag frågade hur läget var. Han svarade:
”Ursäkta, unge man – men är det verkligen rätt sätt att inleda ett samtal på; med en person man inte känner…?”
Jag hade fria händer att intervjua vem jag ville, om inte chefen i sin förvirrade tillvaro fick någon kreativ idé. En gång skickade han mig att snacka med Bosse Parnevik. De var tydligen vänner. Chefen sade också att han en gång varit tillsammans med en Abba-medlem. Jag tror inte att det var Björn Ulvaeus…
Det roligaste med vår sajt var annars greppet med ett kringflygande ansikte. Klickade man på detta dök det upp en enkätfråga om golf där personen med ansiktet flätade ut sitt svar.
Sir var en av dem. Han presenterades som en ”19-årig golfare, tillfälligt anställd på kontor, låghandicapare med båda fötterna på jorden”.
På frågan om det var dyrt att köpa bra utrustning, svarade han med en helgardering:
”Det beror väl lite på vad det är man ska köpa. Vill man ha bra grejer så kostar det ju en del, speciellt om man köper något nytt varje år."
Sir är även en bra spjutkastare – men det framgick inte av enkätsvaret.

VI: Kärlek på piren

2007-05-24T13:14:00.000+02:00

I den tunga trappklättringen på väg mot lägenheten gnuggade vi händerna av efterfestosande förtjusning. Planen var enkel men inte desto mindre genial. Lasselito kläckte den och fick agera regissör. Han gav mig jobbet som låsöppnare, delegerade biroller till tjejerna som stumma (men fnissande) skådespelare och utnämnde sig själv som huvudperson. När han tyst tassade bort mot cd-spelaren stod jag och tjejerna kvar vid dörröppningen. Några sekunder senare satte han igång den, tryckte fram spår nummer tio och höjde volymen till max.

”When the party was nice, the party was jumpin' (Hey, Yippie, Yi, Yo)
And everybody havin' a ball (Hah, ho, Yippie Yi Yo)
I tell the fellas "start the name callin'" (Yippie Yi Yo)
And the girls report to the call
The poor dog show down
WHO LET THE DOGS OUT (WOOF, WOOF, WOOF, WOOF)”

Nu tog det hus i helvete. Mike studsade upp från sängen och illvrålade på en slags grötig fusion mellan skånska och yrvakenhet:
”Laaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaars!”
Han lät lite som Emil Lönnebergas pappa, när han gav vår solbrände vän skulden för det hela.
”Klockan äao fiiim. På moåaongen!”
När Lasselito förmiddagen därpå förklarade, bortförklarade och förevände hade han annat i tankarna: tjejen i den svartvita klänningen som givits uppmärksamhet redan när vi slagit oss ned i soffan på pianobaren i Puerto Banus. Hon som hade slagit sig ner bredvid oss, tillsammans med en kompis, och börjat prata. Lasse använde sig av alla knep han förfogade över för att få den semestrande nollåttan på fall.
En vecka senare efterfestade vi fyra på en övergiven pir några stenkast från Puerto Banus nattlivspuls. Vi hällde ut de sent inhandlade Pringles-chipsen över betongen och fyllde röret med billig vodka. Sedan drack vi. Vi drack, och pratade och vi tittade på stjärnor.
När Lasselito måndagen därpå ringde ett utlandssamtal till Sverige gjorde han det som nybliven pojkvän.

V: Loco suecos!

2007-05-24T11:51:00.000+02:00

Häromåret lyssnade jag på Daniel Velascos utmärkta radiodokumentär om livet som svensk i Fuengirola.
En blågul kid på El Colegio Sueco (Svenska skolan) menade att många spanska ungdomar var rasister:
”Tror inte att de tycker om oss särskilt mycket, de kallar oss rubios. Det är typ svartskallar – som man säger i Sverige, fast tvärtom.”
Fuengirola har blivit lite av ett svenskt miniatyrsamhälle. Givetvis gillas inte det av alla. Men det var tacksamt för mig, när längtan efter Hem blev för stor. Sådana dagar gick jag till Tre Kronor och köpte Estrellas dillchips, knappade in frekvensen 105,0 och lyssnade på 90-talsschlager eller tog med mig gänget till Area 51 och åt pannbullar (en gastronomisk korsning mellan köttbullar och pannbiff) med potatismos och päroncider.
Upplevelsen smakade allt som oftast mör, röd husknut.

IV: Vänskap vid första ögonkastet

2007-05-24T11:06:00.000+02:00

”Har du legat med henne?”
Frågan gjorde mig helt paff. Jag hade precis snirklat in nyckeln i kontorslåset när flickvännens mamma överrumplade mig med sin sedvanligt chosefria framtoning.
”Ursäkta?”
”Ja, hon är orolig för det.”
Svartsjukan hade anlänt till Spanien, och den via ett GSM-nät genom en lika disharmonisk ”svärmor”.
Två dagar tidigare hade jag på en rak fråga från X2 berättat mer om Zmiley, bakgrunden till vår spirande vänskap – något som var en grundad sanning men som i flickvännens öron mer påminde om ett försvarstal.
Nu hade hon skickat sin mor att ringa samtalet.
Åter igen tvingades jag dra versionen för att skapa lugn på hemmaplan.
Första gången vi hälsade var på kontoret i Los Boliches. Zmiley följde med sin farsa, som arbetade som datatekniker, och lyste upp rummet med sin glättiga attityd. Senare samma vecka träffades vi på en fest. Hon snackade på Älvsjö-dialekt och fick mig att garva; hon var en virvelvind i stiltje, ett blont yrväder på 158 centimeter med livliga ögon och en okomplicerad inställning till livet.
Vi fann varandra nästan direkt och umgicks i princip varje ledig tid. Jag slutade festa. Vi satt på pirerna och åt glass och diskuterade livet. Vi åkte till biografen och såg dubbad spansk film och jag skrattade när hon skrattade. Vi låg på stranden och åt saltade chips och undrade om den sanna kärleken existerade. Vi satt på hennes rum och lyssnade på Estopa och funderade på om vår relation var vänskap vid första ögonkastet.
Zmiley bor kvar på Costa del Sol och vi har bara sporadisk kontakt i dag. Ibland plockar jag fram lappen som hon gav till mig när vi tog tårögt farväl från varandra på flygplatsen våren 2001. Då saknar jag henne lite extra.

"En vän
För evigt
Min ängel

Du kom insvepande i mitt liv
Som en underbar sommardag
En tanke utan tvång
Vänskapen kom på en gång
Saknar dig, allting
Kommer att vara din vän för alltid

En vän
För evigt
Min ängel

Min solstråle, min vän
Om du mår dåligt
Har jag det på känn
Finns alltid här för dig
Snälla, glöm aldrig mig
Vill vara en del av glädjen hos dig

En vän
För evigt
Min ängel

Du målar stjärnor på min himmel
Får månen att lysa så klart
Tänk att vänskap kan vara så underbart
Du har en plats i mitt hjärta
Utan dig, finns där bara smärta
Åk, men kom åter
Lova mig det, lova mitt hjärta

Din vän
För evigt
Min ängel"

III: Swedish Mansion

2007-05-24T10:32:00.000+02:00

När grannfarsan ilsket bankade knytnäven mot väggen och gallskrek: ”Sea reservado!” insåg vi att spanjorer inte hade vett att uppskatta svenska visskatter.
Larsa hade precis nått stycket om sommarns sånger i en björklövssal när señor åskmoln avbröt oss med sitt gormande.
Jag förstod ingenting, men han lät ganska upprörd. Visserligen kunde jag beställa på McDonald´s – ”tres hamburguesas, y patatas fritas grande, y coca cola mediana, por favor!” – men svordomstolkningar övergick mitt förstånd.
När han några minuter senare fick syn på oss på balkongen drabbades han av ny mundiarré. Vi försökte nicka i rätt lägen, och naturligtvis så välvilligt som möjligt. Väluppfostrat, inte lismande. Vänligt, inte inställsamt.
Grannarna tyckte inte så mycket om oss. Vi var lite som de oönskade ungkarlarna i det lugna familjekvarteret. Vi var de jävla svenskarna som med konstig musik och märklig dygnsrytm ruckade idyllsammansättningen. Vi var svenskarna som fick föräldrarna att blänga och barnen att fnittra i hissen.
Totalt var vi fem unga grabbar – från Helsingborg, Falun, Göteborg och Norrköping – som hade dealat till oss ett hyreskontrakt på femrummaren intill fruktståndet och livsmedelsbutiken, 150 meter från stranden.
Vårt alldeles egna Swedish Mansion – och alla utom vi, och grannbarnen, avskydde det.

II: I will survive

2007-05-24T10:03:00.000+02:00

Los Boliches badade i värme. Dalmasen torkade bort en svettstråle från pannan och tittade ut över Medelhavet.
”Vi har det rätt bra, eller hur?”
Vi nickade, jag och excentrikern, och fortsatte sedan att koncentrera oss på varsin perfekt tillagad bolognese.
Dagarna i mars hade blivit anställda att följa ett givet mönster. Det var fyra vita mackor med kallskuren parmaskinka, äpplejuice från Del Monte, först på jobbet, hälsa vänligt på norrmannen, skriva en eller två artiklar, ta lunch på strandrestaurangen, sluta jobba, åka upp till bergen i La Cala och svinga lite, lämna Corsan hemma och schteka i solen på playan, dusch, mat, förfest, Smirnoff, taxi till Puerto Banus, Hermes House Band, efterfest, sova tre eller kanske fyra timmar… sen började allt om igen.
Efter en och en halv månad i exil hade jag anammat en helt ny livsstil.
Jag kände mig fri.
Livet började här och nu.

I: Vilsen trygghetsnarkoman

2007-05-24T09:35:00.000+02:00

De karga alptopparna broderades i vitt, motorerna brummade och framför mig på brickan samsades en halvljum omelett med kalla bönor.
Jag kräktes.
Tittade upp. Tittade ner.
Och kräktes igen.
Dalmasen stirrade på mig och frågade om jag var okej. Svaret var att jag inte visste. Jag hade lämnat Gull-Olle, röda husknutar och Ex2 för ett okänt liv i mañana mañana-land. Jag var en trygghetsnarkoman på flykt från sitt förflutna, en lugn och ro-pundare som glömt sprutan och nu inte visste vad som skulle hända.
20 år fyllda men med en mental ålder på 15 kom jag till Málaga som ett nervöst litet asplöv, varken redo att inta världen eller i behov av att förändra den. Jag undrade vad jag hade gett mig in på.
I väskan låg kontraktet som band mig till fem månaders jobb på Internetportalen. Min namnteckning, som såg sådär tonårsaktigt töntig ut, hade skickat mig utan skyddslina till svart lön via Bankinter, till en solig kust utan ände, till ett pärlband av golfbanor.
Jag kände ingen. Dalmasen, som jag mött upp på Arlanda, var initiativtagare till portalen och webmaster. Jag tyckte att han verkade vuxen och världsvan. Han var ett år äldre än mig men lyckades på en kväll fixa boende på ett sunkigt hostal, presentera mig för hans spanska vänner, käka oliver och få det att verka som en angenäm upplevelse samt hångla med en okänd brunett efter 25 sekunder.
Han fick min respekt.
När han begav sig på bortamatchäventyr låg jag på Hostal Amigo och kände mig mest ensam i hela världen.
Men jag intalade mig att allt skulle lösa sig.
På morgonen, när jag vaknade, droppade ett stilla regn över Fuengirola. Kläderna i väskan var kalla av fukten i det spartanskt inredda rummet och jag frös när jag trippade med mina bara fötter över stengolvet bort mot unisexduscharna på andra sidan korridoren.
Under kranen frustade jag i två minuter innan jag gav upp – stelfrusen av kallvattnet och näst intill paralyserad av smärta.
Pappa, kom och hämta mig. Jag vill inte ha äventyr. Jag vill hem. Jag vill ha lugn och ro... Tankeöverföringen var som dömd att misslyckas.

Ett litet finger

2007-05-22T22:23:00.000+02:00

"Han lever i ett vacuum fylld av minnen han glömt.
Ett tusenbitarspussel av allt han upplevt och drömt.
En souvenir från Spanien, ett vykort från far.
En torkad gammal ros som hon med flit glömde kvar."

Lack of biceps

2007-05-22T14:11:00.000+02:00

Träningsnarkomanen från söder med hybriddialekten mejlar:

"Vilken gymtyp du är? ´Ryckige Rolf´. Han som inte syns till på ett halvår, sedan dyker upp sex gånger på en vecka och tränar som en tok. Därefter ser ingen honom på ett halvår igen."

Taskigt, inte sant?

Vad är ni själva för gymtyper?

Fabolous

2007-05-20T22:11:00.000+02:00

Helt ofrivilligt har jag känt mig som Ernest Hemingway hela helgen. Otränad: check. Trött: check. Skäggig: check!

Lyckligtvis gick det inte så långt att jag sköt mig själv i huvudet med ett jaktgevär - däremot trodde jag att jag skulle dö av en hostattack i förmiddags (kändes som att jag knaprat två kilo pollen).

Det är knappast någon vågad gissning att febern, snuvan och halssmärtan har att göra med promenaden genom stan i skjorta förra söndagen.

För bara en timme sedan lämnade jag in en stämningsansökan mot min hals. Kanske lönlöst. Har hört att det är svårt att gå upp mot stämbanden... (Arne-poäng!)

Under filmpausen på fyran har jag kollat i datorns bildarkiv. Inspierad av en bloggare som skrev om klädmode på 1990-talet (när man gärna pulsade på sig allt man hade i gardroben) bjuder jag här på Doughes nyårsklädsel 1994. Beiga chinos, aptjock polotröja och rutig skjorta på det. För att inte nämna de vita tubsockarna. Tur att Fab 5 inte fanns för unga tonåringar i Norrköping.

Fulla för kärlekens skull

2007-05-16T16:03:00.000+02:00

Den här låten växer. Skön att lyssna på, oavsett sinnesläge. Kredd till vår Norrköpings-Plura.

Nånstans slår klockan fyra, och ute faller regn
Jag reser om en timme, Maria sover än
Vi satt på Rörstrandsgatan i går kväll, och drack vin
Hösten fyllde våra hjärtan, två älskande var vi

Väskan är redan packad, men jag vill inte gå
Hur lämnar man den man älskar, jag kommer aldrig att förstå
Det fanns en tid för länge sen, när mitt hjärta var av sten
Jag kunde lämna allt och alla, jag bara bytte roll och scen

Nu rullar tårar nerför kinden, när jag kör ut genom Södertull
Ikväll ska jag bli full, för kärlekens skull

Söndagkväll i den stad jag föddes, jag står i en bar med gamla vänner
Vi svor eden när vi var unga, "alla för en" vad som än händer
Med det vilda livet red mig, nån reser och nån bli kvar
Guds ära till dom som stannar, och bär den döde till sin grav

Nu går jag gator genom minnen, genom spårvagnars land
genom röken från fabrikerna, innan alla jobb försvann
Bilder från min hemstad, jagar mig i sömnen
Det här är för dom som aldrig, kom fram till andra sidan drömmen

Folk skjuter sig för pannan, eller dödar någon annan
Och vi dricker för kärlekens skull, vi är fulla för kärlekens skull

Jag har rest 10 000 mil, mitt liv är tåg och båt och bil
Jag går ut naken mitt i natten, jag är en ö och du är vatten
Det är sommar i en sekund, och jag minns varenda stund
När vi gick till havet för kärlekens skull, när vi blev fulla för kärlekens skull

Och döden och ensamheten, har ringt och bokat bord
Och mellan väggarna i kyrkan, ekar tusen år av ord
Och vi pratade i mörkret, jag sa "älskling, säg vad du vill ha
glöm den allvarsamma leken, nu kommer jag tillbaks

Och jag sätter mig i bilen, och röker en cigarett
Ja, ännu finns den sorten, som inte gör allt rätt
Min bror sitter bredvid mig, som en vilsen Don Quijote
Med gitarren tätt intill sig, alltid redo för ett skott

Vi är på väg till en ny dag, vi är på väg till Stockholms stad
Vi ska bli fulla för kärlekens skull
Vi har vingar av guld och vi ramlar omkull
Vi är fulla för kärlekens skull
Vi är fulla för kärlekens skull...

Utjämning

2007-05-16T12:05:00.001+02:00

Lite fotboll på sistone... därför bjuder jag nu på en trevlig liten melodi:

Bevisbörda mot polisen

2007-05-15T21:53:00.000+02:00

AJJE!

Men hjälp!

2007-05-14T17:30:00.000+02:00

Enligt min Blogger-profil är jag 27 år. Det stämmer naturligtvis INTE. Bara så att ni vet.

Frihetsberövad

2007-05-14T13:58:00.000+02:00

Doften av nyfött regn. Smaken av blaskig öl. Synen av ett polishus.
Jag kände avsmak när jag knappade in PIN-koden och tryckte igång mobilen. De senaste timmarna hade maktlösheten inbilskt mutat sig in och blivit min närmaste vän.
Fyra SMS trillade in. ”Var tog du vägen?” var andemeningen även om frågorna åtskilde sig beroende på promilleknack.
”Ni skulle bara veta”, tänkte jag, satte på knapplåset och lämnade nattens bostad.
Jag skakade på huvudet, knäppte ytterligare en knapp på skjortan och promenerade rytmiskt ikapp med spöregnet. Jag mötte friheten och med den säregna blickar. En äldre dam stannade till och undrade ärligt varför jag gick omkring ”i nästan bara mässingen”. Frågan var befogad. Det blåste kallt – säkert från nordost – och himlen duschade oss med kallvatten.
”Dålig timing”, svarade jag och gick vidare.
Jag hade redan informerat pappa om läget när jag, fortfarande smått uppskakad, försökte lägga pussel och lista ut vad, hur och varför kvällen hade gestaltat sig som den gjorde. Jag kom inte till någon slutsats, men undrade om hela världen blivit en enda stor dold kamera utan att jag lagt märke till det.
Det mesta hade gått snett. Jag lade ribban redan vid 20-tiden hos Patriksson. Jag befann mig i en livsviktig musikkonversation när jag lite nonchalant presentabelt försökte sätta mig på en marmorskiva intill fönstret. 15 sekunder senare gav marmorn vika och hela huset skakades av en mäktig dunk. ”Jag borde kanske banta”, sa jag med rodnande fejs och höll mig om min 73-kilotunga (nåja) mage.
Sedan fortsatte det så där. Spillde drink här. Snubblade i en dörrkarm där. Lekte fritt fall med mobilen på stenplattorna intill poolen.
Trots min klantighet de luxe kom jag till slut till Palace innan midnatt. Lagom salongsberusad efter fyra öl och en grogg. Efter omständigheterna i nattklubbssvängen: en vanlig, städad gäst som på sin höjd sköljer ner strupen med en drink innan gnudans i ”Grottan”.
Och så blev det. En drink i lilla baren – sedan ”dans” (att dansa med mig, är som att dansa med en myndighet).
När jag kvart i tre skulle traska hemåt gjorde jag det med begynnande tillnyktran och med förhoppningar om lite golf på förmiddagen därpå. Inte fasen skulle jag bli bakis med denna stillsamma salongsfylla.
Sen stötte jag ihop med en person som tydligt sökte konfrontation. ”Jag vill inte bråka”, sa jag – som i ett mantra – och slog ut med händerna. Vakterna gick emellan och två poliser undrade vad som hade hänt. Jag drog den korta storyn och undrade om de inte kunde släppa taget om min underarm – ”jag har inte gjort något, och inte vill ni väl ge mig blåmärken?”
Den retoriska frågan behandlades med uppenbar förvåning. ”Sluta snacka nu”, sa dem, ”annars får du följa med oss. Du stör ordningen!”
”Skämtar ni med mig? Jag har ju inte gjort något. Det var han som ville bråka, inte jag.”
”Tjafsa inte!”
”Hur ska jag då kunna försvara mig?”
”Du får en chans till.”
”Till vad? Jag har ju inte gjort nåt!”
”Nu kommer du med oss, sa poliserna och drog mig ut i bilen, där sirenerna på taket var lika släckta som en valborgsbrasa klockan 23.
Jag bara väntade på att Lennart Svahn, Ashton Kutcher eller Allen Funt skulle dyka upp.
Men det var tydligen allvar.
”Du stör ordningen!” sa dem gång på gång, på ett sätt som fick dem att framstå som två personer som bara hade tre ord i vokabulären.
”Spelar väl ingen roll vad jag säger – men kan jag åtminstone få ta med mig jackan?”
”Håll tyst nu istället.”
Bilen rullade iväg och stannade inte förrän vi var framme vid polisstationen. Där försökte jag redogöra vad som hänt – på nytt – för ett nytt stjärnskott som bara slussade mig in i en cell. De slet av mig skärpet, tog korten, pengarna, mobilen och tuggummipaketet och låste sedan dörren.
Där satt jag i en fyllecell – i ett brinnande inferno av tankar, och omgiven av folk som var fulla PÅ RIKTIGT. Det var lite som i en dröm, när man mot sin vilja hamnar mitt i Gökboet efter fatala missuppfattningar och verklighetsanalyser.
Så i sex timmar satt jag på en skitig madrass, rullade tummar, funderade och försökte påkalla polisernas uppmärksamhet.
Klockan kvart i tio ringde det i klockan. En kvinnlig vakt undrade om jag var redo att gå hem.
”Du, jag har varit vid mina sinnens fulla bruk i sex timmar. Räkna med att jag går vidare med det här.”
Sa jag. Typ.
Och hon förmedlade mig vidare till konstapel Sandberg, som var drygare än Nivea när jag sakligt redogjorde om vad som hade hänt – från början till slut.
”Ställ inte så många frågor nästa gång”, sa han hånleendes.
Inte nog med att ha fått behöva spendera en natt på ett flådigt hotells motpol; jag nåddes även av insikten att hemnyckeln låg kvar i jackfickan och att jag hade deadline på kvällen. Pappa hämtade upp mig på tågstationen, tillsammans ringde vi en låssmed. 900 kronor senare var kalaset över. Jag låste dörren om mig och drog igång MSN.
Ni kan ju själv föreställa er hur tongångarna gick.
”Du – i fyllecell? HAHAHAAHA”.
Jättekul.
Ett försenat SMS trillade in.
”Vart tog du vägen?”
”Jag checkade in på ett nyöppnat Grand Hôtel”, svarade jag.
Och klickade luttrat på sänd-knappen.
Skjortan hade precis börjat torka.

Musik genom generationer

2007-05-11T14:31:00.001+02:00

Jag glömde en skiva på landet häromveckan. I dag ringde mamma på dörren och lämnade tillbaka de brända 70-minutersspåren. Med sig hade hon även en lista på låtar som hon (och pappa) ville att jag skulle ordna fram till en fest de ska ”arrangera” i slutet av maj.
Döm av min förvåning när jag tog del av utdraget:
- Peggy Lejonhjärta – Att dansa och slåss
- Lasse Lindh – Varje litet steg
- Miss Li – Oh Boy
Lysande smak, kära föräldrar!
Och gissa vilken de låt de valt som skivans slutspår?
Värsta schlagern – med Markoolio!

Ronnie S

2007-05-09T13:54:00.000+02:00

"Falköping doftar ingenting, gatorna hinner inte.
Regnet sköljer bort varje ansats."

Det är tack vare sådan formuleringsteknik jag lusläser Vi som aldrig sa hora.
Dessutom känner sena 1990-talets Doughpleaser igen sig i huvudgestalten Hannes, i det mesta.

Sparade SMS-ord

2007-05-07T11:59:00.000+02:00

Bast – Snart fyller jag 20 igen
Actually – Ja, faktiskt!
Battle – Livet är ett slagfält
Åderbråck – ?
Ballader – Turn around, every now and then I get a little bit restless and I dream
Behjälplig – Så länge det inte är något praktiskt
Celibat – Året ut
Besjunga – Låter som Berghagen
Casting – Bert, vill du ha mig?
Biceps – Kidnappade
Bikinin – Svartvit?
Blatteförmedlingen – Också en artikel att skriva
Allbääääääck – Vi kickade ass med spanjorerna!
Älle – Hallåååååå
Bodypump – Jag och El Muerto fullkomligt utskrattade
Bolibompa – Vilken sagolik vinjett!
Boring – Måndag
Fabolous – AK suited
Fadäs – AK suited
Dackefejden – Sååå 2005!
Dänemark – Pölse är äckligt
Dängor – ”Vi kan gunga” är vansinnigt svår att pricka ton på
Fäbless – OLW:s chilinötter
Fajtades – Wii-boxning i lördags. Sinnessjuk träningsvärk i högeraxeln
Favvo – Janne Hellström!
Dear – Aj äm frååm Bööööörminghäääääm
Delfiner – Kolmården snart kanske
Fejka – Jaså!?
Filéerna – Man blir intelligent av fisk. Jag äter sällan fisk
Director – Vem?
Flashbacks – Sååå 2005
Flådigt – Ska det va´
Floskler – Jag har hamnat på Anrells floskellista. Så går det när man spikar skruven i kistan
Fniss – :)
Förlikar – ”Ok”
Dopparedagen – Julafton i januari
Hångla – Back in old days of Spring, before getting monk (doughnut)
Gangstrena – Mjällby stal en pinne!
Idkade – Idka bör man, annars dör man
Helskinnad – Mja
Hickmannen – Tre timmars konstant hickande, iiih
Glasögonpotential – Fråga mig inte
Indeed – But of course
Hörrö – Talking to me?
Gnudans – Jag dansar ut ur bild!
Koko – Say no more
Kamikaze – Första-balkonghoppet
Karaokebild – Såg lika dåligt ut som det lät
Karatefylla – Been there, done that
Jäveln! – Mmmm!
Kimonos – Bättre än mamelucker
Konstapeln – Potatisgris
Konsultera – Jag KAN låta vuxen
LOSER – Jag kan vara realistisk
Korrekttur – Bra korrekturläst…!
Krämen – På dämen
Juicepuss – Men Del Montes nya tropiska har tappat stinget
Oanande – Deckarförfattare-wannabe?
Mgllar – Intressant ord
Ögd – Eh?
Mmmhmmm – Japp!
Nudism – Som Adam & Eva skulle ha sagt
Satan – I gatan
Payback – Skalman trickar mig snart?
Perestrojka – Hade behövts på Röda Torget med sneakers i råkyla
Sexy – Oh la la
Sibylla – Köttbullemålet!
Pingviner – Farliga vid midnatt
Plåtad – Kameror är mina ovänner
Rodnande – How cute
Tarvligheter – Jag i ett nötskal
Tequila – Smakade pecka i lördags
Tjurig – Inte idag
Trikå – Inte idag
Trolska – Sommarnatten
Turtureduvor – Sofia och Sören, in love
Wiederhören – Ein anderes Tag

Tschüss.

Wake me up, before you go-go

2007-04-27T09:32:00.000+02:00

Min hjärna arbetar heltid på natten. Det händer att jag vaknar upp med ett ryck, drabbas av en plötslig tanke, letar upp mobilen i mörkret och knappar in tankeimpulsen i kalendern så att jag ska komma ihåg det morgonen därpå. Det kan handla om allt från reportageidéer till "snillrika" ord (som frontalflirt och spösnö).
I morse upptäckte jag en ny anteckning. Jag blev förvånad eftersom jag inte minns någonting.
Hursomhelst stod det, med versaler:

BLINDA JORDGUBBAR

"Okeeeeeej."

Fråga mig inte...

Fiskmås! Ärthjärna!

2007-04-24T12:23:00.000+02:00

"Näää, inte kasta kottar nu!"

Premiär ikväll

2007-04-16T11:15:00.000+02:00

"Det var vår och det var ljumt och alla älvor sjöng i kör
när vi la oss under stjärnorna i parken."

Vår: Ja
Ljumt: Ja
Älvor: Peking Fanz
La oss: Av tillbedjan till Stefan Thordarson. Det Gudjohnsen gör med en lavasten, gör Thordar med ett Eyjafjörðurskt gruskorn
Stjärnorna: IFK
Parken: Idrottsparken

Det här är vårt år. Finally!

Veckoslut

2007-04-15T23:47:00.000+02:00

TIO FÖRSTA
Första bästa kompis: Linda Ö. Vi blev rätt tajta på dagis. Pappa och mamma upptäckte oss pussandes i kuddhörnan en dag när de skulle hämta mig.
Första bil: Opel Vectra. Vet inte hur många gånger den var inlämnad på bilfirman. Sista andetaget togs utanför Sälen. Förlåt, älgen, men jag kunde inget göra.
Första kärlek: Ann-Sofie. Hon skickade ett blått "I love you"-kort när vi hade varit ihop i två veckor. Det var låtsaskärlek på mellanstadiet när den var mellanstadigast.
Första husdjur: Selma. Även det enda. Men helt klart den gulligaste hunden som fanns.
Första semester: Husbilssemester genom Europa. Jag var väl på väg mot tvåsiffrigt. I Belgien sov vi över på en rastplats där en man blivit mördad veckan dessförinnan. I La Boule skrapade pappa husbilens tak i en tunnel och vi fastnade till följd av en miljon tutande fransoser och en halv miljon viftande långfinger.
Första jobb: Referatskribent på en tidning när jag var åtta år. Tyvärr var tidningen fiktiv.
Första köpta skiva: Oj. Jag har faktiskt ingen aning.
Första riktiga kärlek: Lina. Hon kom fram i korridoren på Djäkne och frågade om jag ville träffas till helgen. Det ville jag. Om det var "riktigt"? Åtminstone pirrmässigt.
Första piercing: Får vänta till nästa liv. Eller nästnästa…
Första konsert: Minns inte. Senil.se?

NIO SENASTE
Senaste alkoholdrycken: Päroncider (!) på Stopet inför Miss Li:s konsert.
Senaste bilfärd: Till landsstället i morse.
Senaste filmen du såg: Innan frosten på Fyran ikväll. Två Wallander-bakelser av fem.
Senaste telefonsamtal: Martin störde mig under damhandbollen i Sportspegeln. Men han ville snacka om IFK, så han är ursäktad.
Senaste bubbelbadet: Två veckor sen. Var skönt.
Senaste spelade cd: Bränd skiva innehållandes Tomas Andersson Wij, Eldkvarn, Miss Li, Maia Hirasawa, Lars Winnerbäck m.fl.
Senaste kyss: Nästan en månad sedan.
Senaste gången du grät: Nästan en dag sedan.
Senaste måltiden: Nästan fem timmar sedan.

ÅTTA HAR DU NÅGONSIN
Dejtat en av dina bästa kompisar: Ja.
Blivit raggad på av bra kompis flickvän/pojkvän: Men det var ömsesidigt.
Blivit kär vid första ögonkastet: Jenny på körskolan. Hon visste inget. Det var galet.
Fastnat med blicken i någons urringning: Men jag drog mig loss.
Fått ditt hjärta krossat: Ja.
Haft ett one night stand: Inte med någon ”okänd”.
Sagt att du älskar någon utan att mena det: Nej. Verkar meningslöst.
Busringt till någon: Inte skulle väl jag.

SJU SAKER DU TÄNKER PÅ JUST NU
1. Varför jag inte är trött trots att klockan är 23.41
2. Hur M haft det i helgen
3. Hur många vitblåa kamrater jag får med mig till premiärderbyt i morgon
4. Varför jag envisas med att publicera listor när jag bloggar
5. Hur mycket pengar jag får för fredagsartiklarna
6. Hur jag ska få tag i nya Labello Sun
7. Vad jag kommer drömma om i natt

SEX SAKER DU GJORT IDAG
1. Legat i solstol vid havet och läst en gammal tonårsroman som jag hittade på landet
2. Tränat
3. Burit tunga grejer med pappa (träningsvärk i underarmarna i morgon)
4. Vunnit 418 kronor i pokerrummet
5. Druckit vatten som en kamel
6. Blivit röd som en lök

FEM SAKER I VECKAN SOM GLATT DIG
1. En sprudlande konsert
2. Modos seger mot Slaka HockeyKlubb
3. Årskorten som anlände med posten
4. En komplimang från parenteserna
5. Julias spirande ögon när hon fick Pim-Pim

FYRA TEXTER I MORGON
1. Sponsring ur företagets perspektiv
2. Designtävling
3. Skolstartsspecial
4. Branscher som går som tåget

TRE VAL
Blått eller rött? Blått. Politiskt korrekt, så att säga :)
Sommar eller vinter? Sommar
Choklad eller chips? Chips

TVÅ LÅTAR JUST NU
1. High on you
2. And I found this boy

EN SAK DU ÅNGRAR
Att jag gjorde den här listan. Såg roligare ut än vad det var.

Goose skin

2007-04-12T23:25:00.000+02:00

Wow.
Okej, ett fjortisbanalt sätt att inleda en text på, men jag är inte i fattning att skriva en stilistiskt briljant mening om varför jag tar till överord.
Det enda jag vet är att jag sitter här med ett fånigt leende och undrar vad fan det var som hände. Vi gick till Crescendo för att njuta av Maia Hirasawas och Miss Lis sköna röster. Jag gick hem med smilgropar, gåshud och vårkänslor.
Nu kommer floskeln: Miss Li tog lokalen med storm!
På bloggen ser ni nog mig som något överdramatisk, en sådan där tjomme som tycker att allt antingen är guld eller mögel. Kanske är det sådan jag är. Men fan, jag skriver som jag känner. Och Miss Li har faktiskt en fullkomligt fascinerande röst och ett kroppsspråk som strålar av glädje. Då spelar det mindre roll att texterna är ganska banala och att hon bara klinkat piano i ett år. Tillsammans med sin grymme trummis (Gustav Nahlin, kom ihåg det namnet) och coole stående kontrabasist förvandlade hon konserten till en show där folket lämnade sina stolar och dansade i ren upprymdhet.
Jag kunde inte undgå att snegla förtjust mot första raden framför scenen. Deras ögon lyste i mörkret, deras munnar rörde sig i synkad takt med Lindas på scenen. Det bara skrek ”Årets bästa kväll” om dem.
Själv satt jag med mobilen i högsta hugg och spelade in de låtarna som tilltalar mig mest: I´m so poor, won´t you lend me some money, High on you, Hard loved man och (givetvis) Oh boy, som handlar om killen hon trånade efter i åratal – och till slut "fick".
Fint.
I maj släpper Miss Li ett nytt album.
För mig är det ett under om hon inte får sitt stora genombrott då.
Hon är skitbra.

Slakabönder

2007-04-12T12:01:00.000+02:00

Linköping sneglar avundsjukt (såklart) mot Norrköping och drömmer om ett samarbete med kamratskeppet.
Vad jag tycker om det?
Så här: hellre en union med Uummannaqs odresserade grönländska pingviner, än med LHC/LFC.

Jag blir gladare av tanken att Miss Li kommer till Crescendo ikväll. Det lär bli en fin konsert. Oh boy!

Pingu strikes

2007-04-11T09:57:00.000+02:00

Nu har jag slagit upp den mest suspekta av nattens drömmar i Tony Crisps drömlexikon.

Pingvin: Antyder en känsla av isolering på grund av omgivningens kyla.

Attackeras av ett djur: Den egna aggressionen eller sexualiteten.

Nattens drömmar i korthet

2007-04-11T08:06:00.000+02:00

Jag har:
* Intervjuat Zlatan som ställde upp på pratstund med ett förbehåll: jag var tvungen att tala skånska.
* Spelat brännboll med Fredrik och Filippa Reinfeldt. Fredrik fuskade.
* Varit på Ikea med mamma och farmor och handlat ett fult överkast i en censurerad färg.
* Återgått till högstadiet och skolkat från skolan och den muntliga reovisningen sedan jag simulerat 39 graders feber genom att trycka huvudet mot en glödgad glödlampa.
* Bevittnat att Ola Toivonen blivit ny Bingolottovärd. Han inledde varje mening: ”Öh, äh, jag tror att vi…”.
* Sett Kolmårdens Zoo löpa amok. Alla märkliga djur attackerade mitt hemkvarter med full kraft. Jag tog skydd i bilen men kunde inget göra när en flerfärgad pingvin hackade (!) sig in i förarsätet och satte gaddarna (!) i mig.

Ett ojämnt firande

2007-04-10T12:15:00.000+02:00

”Kristianstad var lika effektiva som Homer Simpson på jobbet.” Jag var nöjd med tanken för det var så jag gillade att uttrycka mig, med klyschiga metaforer och kladdiga formuleringar.
Bara fyra år sedan.
En tid i livet då jag älskade känslan av att se min namnbyline i tidningen och blev uppriktigt ledsen om en slarvig redigerare felstavat mitt efternamn eller gjort en konstig radbrytning som förändrade textens struktur.
En tid i livet då mobilalarmet kom som en befrielse på morgonen, då snooza inte fanns i min vokabulär och då varje arbetsdag var något att se fram emot.
Jag säger inget om att jag tröttnat på det här livet – tvärtom – men det första året som frilansare var verkligen det bästa. Detta trots att lönen var usel, arbetsmiljön katastrofal och texterna undermåliga. Personlig utveckling was the shit.
Nu har det gått drygt fyra år sedan jag sålde in den där hockeyartikeln till Kristianstadsbladet. Faktura numero uno. I dag firar jag 400.
Jag hoppas att jag om fyra år kommer blicka tillbaka på samma sätt, och hångarva åt den skribent jag är i dag.

Ett komiskt fakta i sammanhanget: 2003 dyrkade jag Homer, 2007 ser jag upp till David Brent. Jag är antihjältarnas offerlamm.

Oxelbergen goes 100 höjdare

2007-04-10T10:52:00.000+02:00

Han brukar passera utanför fönstret. De säckiga mysbrallorna i en av regnbågens okända färger uppdragna över naveln. Tubsockorna upprullade. Håret bångstyrigt.
Han är lite av en institution här i Oxelbergen. Inte för att han alltid går mot rött där Nygatan korsar Östra Promenaden, utan för sitt sätt att vara.
Inte blir han mindre kult nu, efter att jag sett 100 höjdare igår. På sjätte plats: Pontiak Johanzon. Hade ingen aning om att han var… han.
Pontiaks ”Gulliga Johanna” är en hit utan dess like.

Jag ser dig på Lord Hill
Du skulle upp och sjunga
Jag sa: Gulliga Johanna – jag vill bort! Från hela skiten. Bort! Ifrån hela skiten. Ifrån stan.
Jag gick till baren, och beställde TVÅ glas ÖL!
När du hade sjungit färdigt kom du till mig
Du frågade om jag hade en tjej
Jag sa: javisst, jag har däää
Jag sa: Gulliga Johanna… bort ifrån hela skiten, bort! Ifrån hela skiten. Ifrån stan! Ifrån stan! Ifrååån staaaan! Ifrååååååan staaaaaan! Ifrååååååååån staaaaaaaaaan!
Jag sa: jag vill bort från hela skiten. Bort ifrån hela skiten. Ifrån stan! Ifråååån staaaaaan! Ifrååån staaaan! Ifrååån staaaan! Ifrååååååån staaaaaaaan! Ifrååån staaaan! Ifrååååån staaaaaan!
Jag sa: Guuuuulliga Johaaaaaanna!!!
Ifrån stan.
Hahaha. Hohoho. Ifrån stan! Hohoho. Ifrån stan! Hahaha. Ifrååån staaan!

För mer information: http://www.myspace.com/pontiaknu
Inslaget på Kanal 5: http://www.youtube.com/watch?v=6yLCcPmrQ3U

Mobile thinking

2007-04-01T15:43:00.000+02:00

Sista minnet från nattens hemfärd var att två nötter sökte konfrontation med mig på en bakgata. Jag tittade tydligen på dem. Det fick jag inte. Däremot fick jag en spark i ryggen.
Första tanken var inte: "shit, tänk om jag blir slagen gul och blå nu". Istället drabbades jag av lätt panik med insikten: "fan, jag vill inte bli av med mobilen!".
Mina prioriteringar i krissituationer är diskutabla.

Now I´m okay

2007-04-01T15:33:00.000+02:00

Två treo, 14 mil i cabbad bil, korv och strips, en jacka, två tröjor, ett par jeans, U2... hejdå, bakfylla.

Ett försök till nystart

2007-04-01T11:59:00.000+02:00

Bondsonen vill förverkliga sin dröm och söka in till psykologlinjen. Efter att ha scorat 1.8 – kanske 1.9 – på Högskoleprovet i går är han bara ett formulär ifrån att komma in.

Rent egoistiskt är det här strålande nyheter för mig. Så fort han är klar ska jag boka in mästarpsyskologen för lite marsterapi. Diplomatiskt skrivet skulle man kunna formulera det så här: mars är en jävla skitmånad. Ett 31 dagar långt helvete. Om vissa perioder i livet är tuffa är mars ett enda långt destruktivt Ctrl-Alt-Delete. Man hamnar out-of-bounds i tillvaron oavsett vad man styr med.

Aja. Nu är det söndag, nu är det april... och en årstidstypisk Alt F4. Tradition för mig.