Söndag morgon, klockan var 05.12 och mina ögon flackade. Det hade blivit en tequila för mycket. Men stämningen var på topp och där, i korsningen, stod han.
Polarna försökte nonchalant ignorera A-kändisens närvaro, men jag som var stärkt av en god nattgrogg brast ut:
- Tjeeeena, Dr Alban, är det stabiiiiilt?
Nu vaknade polarna.
- Men va fan, Doughpleaser, det är ju Papa Dee ser du väl?
- Men var har han Mama Dee då? svarade jag med förvånade ögon stora som golfbollar.
Öfvre Östermalm stannade till. Jag också. Papa Dee garvade.
Åt mig.
Eller med mig.
Jag vet inte. Fick nämligen höra anekdoten förmiddagen därpå. Själv har jag väldigt vaga minnen.
Något säger mig att den där gestalten stod och nynnade på "Hello Africa, tell me how you´re doing."
Det var säkert bara polarna som fått sig en sexa för mycket.
Jag gör ju aldrig bort mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hahahaha!!!
I klass med: Varför dog Mammutarna ut. Det fanns inga Papputar. Klart du inte gjorde bort dig. Gör man ju aldrig. Alla andra men inte en själv. Nej håll du ryggen rak och säg: Grabbar, ni skulle ha låtit bli den där sista...
Skicka en kommentar