Dagbok från en svunnen-EM-tid

Sverige blev i går klart för EM.
Ja, jo, men så blir det.
Danmark åker ut i kvalet. Som vanligt.

Apropå det: här är mina lååånga "dagbok" från 2004 års fotbolls-EM. Live from Portugal. Läs och sov.

19 juni, 01.17:
Ljudet av accelererande steg skär genom luften. Jag slänger en blick i döda vinkeln och ser tre gestalter. De närmar sig på bred front. Jag väser till kamraten bredvid, som går och nynnar på Markoolios ”In med bollen”, att vi är förföljda.
”Vi måste öka takten”, försöker jag.
”Eh, vi släpper fram dem”, svarar han.
Och han stannar till. Ögonblicket senare trycker två pojkar upp honom mot en vägg. Han får något vasst mot sin hals. Det är en kniv. Den andre tar ett fast grepp om ryggsäcken.
Den tredje attackerar mig och det blänkande skenet av kniven i nattljuset får mig att haja till.
Mantrat: ”gå aldrig själv, gå aldrig i mörka gränder”, flyger in i mitt undermedvetande.
Det är för sent. Jag är inte själv, men vi går i en mörk gränd – och runt omkring syns inte en människa. Det är vi mot tre pojkspolingar och deras knivar.
På andra sidan gatan står en fjärde kille med svarta ögon och dimmig blick. Han håller utkik. Han ser ut att vara påtänd. I Porto flödar knarket bland de unga. Hasch basuneras ut på öppen gata.
Killen som håller utkik går klädd i en svenskfärgad matchtröja. Säkert har han stulit den, men inte lyckats sälja den.
De tre andra går klädda i gympabrallor och med Portugals nationsemblem fastklistrade på tröjärmarna. Med stor sannolikhet bryr de sig inte det minsta om Portugals framfart i fotbolls-EM.
Vi blir av med digitalkamera, 220 euro, kreditkort, körkort, solglasögon. En av spolingarna sliter av min kamrats landslagströja. Fotsteg hörs upp från gatan. Killarna springer iväg.
Vi har just blivit knivrånade, men det enda jag tänka på är bilden på digitalkameran.
”Fan, Stefan Schwarz…!”, skriker jag.
”Där sprack det minnet.”

5 juni: 17,47:
100 euro! 180 för bägge.”
Mannen med de buskiga ögonbrynen låter bestämd. Men när vi på östgötska konfererar om summan är värd sitt pris börjar mannen rastlöst skrapa högerskon mot asfalten. Han ser att vi tvekar. Tyskland mot Holland – det är underhållning… men 850 spänn vardera?
Hans blick flackar.
”Ni får dem för 160”, säger han och viftar ihärdigt med biljetterna framför våra ögon.
Vi tackar.
Genom en haj på den svartaste av börsar startar äventyret.
Vi bänkar oss i ett hav av orange och försöker stämma in i holländarnas kvitter. Jag förstår mig på tyska, men av holländska förstår jag inte ett jota.
Av förhandssnacket att döma är det en hatmatch, men på sektionen bakom det mål som Oliver Kahn vaktar under den första halvleken råder en rå men hjärtlig stämning.
Av Tysklands nationalsång – "Einigkeit und Recht und Freiheit für das deutsche Vaterland" – hör vi dock inget. Visselorkanen blåser död på alla toner. Nere på planen står Anders Frisk med händerna knutna bakom ryggen. Han kallas för travhästen av tre tyskar, med Rudi Völler-liknande peruker, som uppenbarligen hamnat på fel läktare.
”Den där svenske domaren galopperar som en häst”, säger en av dem och pekar på vår rättskipare med utsträckt tumme.
Tummen gör det svårt att avgöra om det är kritik eller en komplimang.
Bakom oss sitter ett ungt holländskt par. Kvinnan verkar mest intresserad av lirarna på planen. Under spelarpresentationen fnissar hon när Edgar Davids namn nämns. ”Åh, han är en riktig man”, säger hon och möts snabbt av en barsk blick.
Båda tystnar.
Frisks visselpipa blåser igång matchen.
Alla holländare tystnar. De verkar tagna av stundens allvar. Tyskarna dominerar läktarkriget och när ledargestalterna på sektion 23 drar i med ”Stand auf für Deutschland” ställer sig alla vit- och svartklädda upp i bänkraderna. Det är mäktigt.
Holländarna, betydligt fler till antalet, men desto stillsammare tuggar knytnäve av ilska när Torsten Frings frispark turligt letar sig i mål efter stolpberöring.
I 81 minuter sitter de mest och klagar. Men så kvitterar Ruud van Nistelrooy och livet leker i sluttampen.
Det utlovade kriget uteblir. 1-1 är rättvist. Alla är nöjda.
Speciellt mannen bakom mig. Davids blev utbytt i halvtid. Den andra akten bestod av 45 minuters gäspningar för hans bättre hälft. Ingen svartsjuka i sikte.
Däremot har två beväpnade vakter på Dragãos högsta punkt något i sikte. Med var sin kikare blickar de ut över staden och floden Douro. Terrorister?
Nä, inte nu, inte här.
Hoppas vi.
Och går hem.

16 juni, 19.52
På torget framför storbildsskärmen står Nuno. Han har inga tänder. Inte så att de syns, i alla fall. Hans mun gapar öppet, huvudet är vinklat upp mot den mörknade sommarhimlen, händerna bedjande i en tacksam gest. Han jublar. Skriket försvinner snabbt bort i sorlet, som en ljuddämpande pistol.
Portugal har precis gjort 1-0 på Ryssland. Jag står på torget mitt i Porto och Nuno är bara en av alla de tusentals portugiser som samlats för att åtnjuta kvällens fest.
I 33 minuter är det begravning. När Figo spräcker bortanollan återuppstår de döda.
På det andra trappsteget, på den spruckna asfalten, inte långt från korsningen sitter en ryss med tomma ögon. Det är för övrigt den enda ryssen jag ser under sju dagar i Porto.
Han är ensam.
Ryssland är ensamma med sitt öde.
Snart är de utslagna.
Det enda som är utslaget på Nuno är hans tänder.

17 juni, 17.21:
David bor i Liverpool och håller på Liverpool. Hans mage är formad av billig öl, bacon och friterad potatis. Han är faktiskt lite lik Wayne Rooneys pappa.
Efter 21 minuter slarvar just Rooney, sonen och underbarnet alltså, bort bollen och Englands möjlighet att spräcka Schweiz-målvakten Jörg Stiels nolla.
”You fucking bastard! You´d better go home!”, fräser han fram och blir alldeles röd i ansiktet.
Rooney bor också i Liverpool, men spelar för Everton. Han är, så klart, avskydd av Liverpool-fansen. Även när han spelar i landslaget, som synes.
Fyra minuter senare nickar Rooney bollen i mål.
David skuttar upp som i slow-motion men lyckas skänka tio centiliter öl över sin vänstra kamrats ljusa byxor. Ingen märker något av det. De är fullt upptagna med att jubla.
”Rooney is a genius…”, kommer de fram till knappa timmen senare, då Rooney tryckt in tvånollan.
”Welcome to Wayne´s world” säger kommentatorn på Sky Sports efter matchen.
Själv kan jag bara konstatera en sak: för de engelska fotbollsfansen gäller syndernas reptilsnabba förlåtelse.

18 juni, 17.43:
Calle från Göteborg ger sig inte. Han hävdar övertygat att ”ni måste ju vara från Borås, ni är ju goa gubbar”. Men det är vi inte. Vi är från Norrköping. Vi är från staden där man säger döbra i stället för strålande och kartig i stället för stroppig.
Men Calle tror inte på oss. Eller så är det bara att han vill skrodera över sina okyska bravader i Borås, där han aldrig misslyckats med sina krogragg. Aldrig. Dessutom förklarar han att alla i Göteborg heter Glenn. Och att alla rensar fisk.
Plötsligt blir han mållös. På andra sidan gatan dyker ett bekant ansikte upp bakom en igenstängd bildörr, med portugisisk registreringsskylt.
”Men, vafan, det är ju… ju… Schwarz! Stefan Schwarz!”
Ett par öl har förstärkt mitt tonläge – men jag är tillräckligt sansad för att se storheten i situationen. Det är verkligen Schwarz, denna ärkehjälte som gav glidtacklingar på blöta gräsmattor ett alldeles eget fejs. Utan att titta varken vänster eller höger rushar jag över gatan och fram till mitt objekt. Jag vräker upp digitalkameran och tvingar Calle att sansa sig och ta kort på mig, min vän… och givetvis Schwarz i mitten. Schwarz ler. Han verkar van vid uppmärksamheten.
Schwarz lägger armarna om våra axlar, som är täckta av två gula landslagströjor. Det är den ultimata bilden. Kortet knäpps. När jag ser bilden på displayen känns det som julafton.
För en fotbollstok är detta stort. Nästan lika stort som Brolins frisparksmål mot rumänerna 1994. Eller lika känslosamt som Schwarz kapning som föranledde Medfords 1-1-mål mot Costa Rica 1990.
”Ett minne för livet”, säger vi och skålar på nytt i öl.
Den har nog aldrig smakat så gott som nu.

18 juni, 21.41:
Vi förenas i en kram. Jag vet egentligen inte vem det är jag kramar, bara att denne person bär en svensk matchtröja och är precis lika glad som jag. Denne person står och skriker ut sin glädje raden ovanför mig. Zlatan har klackat in 1-1 och det har just svartnat för mina ögon. Sedan ett par minuter har rösten försvunnit, däremot inte hoppet. Den i veckan så starkt skinande solen har bränt mina vader, mina ögonlock, mina fötter, min mage… hela jag är ett värkande fenomen – men för stunden är jag en helad man. 1-1 mot Italien i 85:e. Det finns bara inte. Zlatan finns inte. Det måste vara en dröm.
I tre timmar har vi våndats, sjungit, våndats, skrikit, våndats, suckat, våndats, applåderat åt våra influgna vikingar. Och så kommer nummer nio och vänder ryggen till och gör mål med hjälp av en båge som inte ens en optiker kan kopiera.
10, 20, 30… 40… sekunder senare, jag har inget tidsbegrepp, öppnar jag ögonen. Det blågula havet gungar över Dragão. Personen ovanför mig är en man på de dryga sextio. Vi har aldrig setts förut.
Fotbollen förenar.
Några minuter senare är matchen slut – men vi på läktarna firar som om vi tagit EM-guld. Stämningen är magisk.
”Jag har aldrig varit med om något liknande”, säger mannen som jag nyss omfamnat.
Min mobil ringer i ett. Jag har svårt att samla intrycken. ”Var stämningen lika bra som det lät i tv”, säger de en efter en, på andra sidan änden, i norra Europa.
Det finns inga ord, säger jag. ”Fotboll är det bästa som finns”, får jag fram.
Sen lägger jag på luren och njuter så att gåshuden spelar banjo över min rödblottade hud.

19 juni, 11.23:
”Var är SVT? De borde vara här och göra reportage. Vi är godtrogna, vi svenskar!”
En ocean av blågula dialekter beblandar sig med varandra. Vi som är ”godtrogna” är från Östergötland, Västerbotten, Småland, Stockholm och Göteborg. Vi har alla blivit bestulna och rånade.
Kön in till den lokala polisstationen, där man handlägger rån och stölder, är 15 meter lång. Vi är svenska fans, allihopa.
Smålänningen har förlorat sitt kreditkort med pengar sparade för dotterns bröllop. Det är kris.
Göteborgaren bor i Tyskland och kan inte spärra sitt tyska kreditkort från Portugal. Det är kris.
Västerbottningen ska med bussen till flygplatsen om 30 minuter. Det är kris.
Men innanför den glasförsedda dörren råder lugnet. Vi är inte i Spanien, men det är mañana mañana över det hela. Konstapel José talar åtta språk flytande men kör den långsamma pekfingervalsen när han plitar ordning den förinstallerade anmälningsblanketten på datorn. ”Jaha, ni är från Sverige, antar jag…” säger han på engelska, utan att invänta vårt svar.
Det är kallt i lokalen. Säkert 18 grader. Jag huttrar.
På datorns hänglås har någon fäst fast en liten svensk flagga.
En timme senare får jag det utskrivna pappret i min hand. Jag heter visst Haakan, inte Henrik. Jag orkar inte bry mig.
Till och med fotboll känns trivialt för stunden.
Och var håller SVT hus?

22 juni, 00.00
Äntligen!” Jag känner mig som Gert Fylking. Men det finns inget bättre ord. Klockan har ändrat skepnad – fyra nya siffror dyker upp på displayen i min Nissan Almera. 23.59 blir till 00.00. Äntligen! En ny dag nalkas. Gårdagen var ett praktexempel på att allt kan gå fel.
Okej, ingen rånade oss på vägen till flygplatsen i Porto. Men vi fick mellanlanda i Madrid, i Köpenhamn, i Västerås, ta taxi till Arlanda och bilen till Norrköping. 21 timmars resande i stället för sex. Det var inte vår dag. Dessutom kom inte bagaget fram.
Men i morgon spelar vi mot Danmark.
Då är allt glömt. Och då jäklar!
Fotboll – trivialt? Eh, kom igen. Bara en obegåvad livsanalfabet kan säga så.