Gör om rutt

Det är inte mitt fel. Jag tror att det är ärftligt.
Folk snackar om att bilen är ett färdmedel tillverkad för att vi enkelt ska kunna ta oss från punkt A till punkt B.
Jag vet inte hur det är med er – men mitt trafikalfabet innehåller fler än två futtiga bokstäver.
Det spelar ingen roll om jag är på hemmaplan, på vift eller om jag ska försöka lotsa en vilsen semesterlirare till en känd gata i min hemstad.
Snacka om tvärkort.
Ogenomförbart.
Mission Impossible.
Jag har Sveriges sämsta lokalsinne.
Jag har varit två sekunder ifrån att slå de tre larmsiffrorna och anmäla min bil försvunnen (innan tankeblixten slog ned, och berättade att Almeran av någon märklig anledning kanske förflyttat sig till en helt annan parkering).
Det säger väl en del om mig.
När jag bodde i Solna i somras tog det mig tre månader innan jag utan krusiduller och oförklariga omvägar lyckades hitta hem smärtfritt från centrum. En gång hamnade jag halvvägs till Norrtälje. En annan gång på Södermalm. En tredje gång i nån jävla återvändsgränd där det var klippt omöjligt att rotera bilen.
Efter att ha försökt lokalisera mig själv i trafiken och världen i 25 år har jag nu gett upp. Trägen vann inte.
Jag har blivit tillsammans med en Street Pilot c320. Vi har våra lyckliga dagar.
Om hon reducerat mitt överbelastade trafikalfabet?
Ja (A, B, G, P, S). Men jag undrar varför hon envisas med att säga: ”felaktig rutt. Gör om rutt.”
Inte särskilt romantiskt.
Mycket märklig kvinna.