Live från dödsbädden

Jag brukade gå dit på de förlängda håltimmarna. Särskilt när solen lyste i parken och skolan var ljummen, unken och lika inbjudande som en Kumla-anstalt.
Om regnet piskade mot marken, eller om jag kände mig fasligt slö, tog jag spårvagnen. Hon bodde en hållplats bort, på andra sidan parken.
Koden var enkel. 8080. Hennes ålder, två gånger om.
Jag visste alltid vad som väntade mig när dörren öppnades med ett hurtigt handslag. Doften av mat och godsaker från det lilla köket. Allra oftast nygräddade kanelbullar; “hur många vill du ha?”. Tio?
Balkongen på vid glänt; “jag vill inte att det ska lukta pensionär här inne”. Det gör det inte.
Hemmets Veckotidning uppslagen på matsalsbordet, halva korsordet ifyllt; “vet du nån synonym till ansträngande på tio bokstäver?” Nej. Orkar inte tänka.
Radion påslagen på ganska hög, lite irriterande hög volym – lokala P4 var inte min grej; “du vet, Nisse Boström är fö go!" Jojo. Eller hur.
Vi pratade med varandra nästan varje dag. Vanligtvis om sport eftersom det var vår största gemensamma nämnare. Vi kunde diskutera Eddies sopiga högerdoja, Colins märkliga laguttagningar och Kindvalls snygga pyts – ständigt med samma entusiasm i samtalen.
Hon hade sett mer än mig, mycket mer. När IFK tog SM-guld 1989 hade hon redan haft årskort i 50 år. Hon var med när läktaren rasade, när Nordahl såldes till Milan, när man talade om Norrköping och inte Göteborg i samma mening som IFK.
Hon levde för fotbollen – och hon levde livet.
Men farmor fick inte leva tillräckligt länge.

Jag fick samtalet när jag satt hos Ex 2 och slötittade på någon halvdassig film. Jag minns inte vad pappa sa. Jag minns inte heller hur jag kom till sjukhuset.
Men jag minns min reaktion när jag öppnade den sjunde dörren på akutmottagningen.
Det var inget bekant överhuvudtaget. Allt kändes absurt, overkligt.
Där låg hon, min kära farmor, med ögonen igenslutna och med slangar runt sin kropp. Stål-Farmor, gymnasten, hon som var kraftfullheten personifierad. Hon såg så spröd ut.
Hela släkten var där. Det var jag som började. Gråta. Högt, ljudligt. Jag kunde, ville, inte hålla emot.
Läkarna sa att läget var kritiskt.
Jag förstod, men ville inte förstå.
Efter sin tredje hjärnblödning fanns inga krafter kvar. Hon förmådde inte att streta emot längre. Korta stunder var hon vaken, ibland skrämmande klarvaken – på gränsen till att man i euforiska ögonblick trodde att allt skulle bli som det var.
En del dog av mig, den där natten när farmor till slut äntrade evighetens ingång.
Den delen kommer aldrig att återuppstå.