Snickeriet

– Vi är lite så i hugget på varann, men det går snart över, säger Inga-Märta.
Hon är en glad typ, och en av många härliga karaktärer som vi mötte i ”Snickeriet”, en dokumentärfilm som gjorde succé på SVT förra decenniet.
På Spångens snickeri jobbar en frodig blandning av livsglada människor; unga och gamla, kvinnor och män.
Snickeriet är kult här i stan.

Vi har Matsa Jonsson som är en jäkel på att spika, vi har den icke namngivne grusgrabben som sjunger så fort han får tillfälle; allt ifrån egenkomponerade ”I can drive a tractor, I can drive a bus” till Cornelis Vreeswijks ”Brev från kolonien”.
– Jag har varit bagare, har jag varit, och så mopedbud och allting… och sen har jag varit lite sjuk, men det vill jag inte tala om, säger han på tal om sitt förflutna yrkesliv.
Och så har vi Putte som kanske är snickeriets skönaste snubbe. Han talar ofta och gärna om livet och sin bakgrund.
– Jag har varit raggare en gång i tiden, va, haft långt hår, va, ner till ryggen, va, skinnstövlar och läderbyxor.
– Jag har varit med göteborgare, med stockholmare, jag har varit med alla, va. Jag lever ungkarl, jag lever ett fritt liv, va. Jag är fri. Jag lever livet. Jag bara går, hej svejs. Jag menar, jag har dansat på diskotek, ungdomsgårdar, grekiska föreningen. Man ska inte vara rädd i livet. Jag är ingen bråkstake, jag hette Putte som barn, va. Man måste hålla igång med stockholmare, raggare och mods, va.
Om världen var en avspegling på atmosfären på Spångens snickeri skulle vi aldrig behöva frysa.