Under ytan

Otäckt regisserade bilder i bakhuvudet flimrar förbi i slowmotion.
Jag vill upp till ytan.
Bort från den vanskliga klorvärlden.
Till tryggheten.
Ingen vänsterpil på ett tangentbord, inget suddgummi i världen kan få mig att radera minnesbilderna.
Förträngningsprocessen har pågått i nästan 15 år.

Han var som vilken femteklassare som helst. Bättre på träslöjd än fotboll, mer clown än fåordig i vårt mellanstadieklassrum. Sprallig, stark och rolig.
När juni månad fäktade bort vårens svala vindar tog han som vanligt varje chans att svalka sig i deras åttameterspool. Inte sällan hade han sällskap av några av oss andra.
Jag plaskade inte i poolen just Den Här Dagen eftersom vårt svartgula LFF-lag lirade fotbollscup på Himmelstalundsfältet. Jag hade precis tryckt in ett hattrick mot Haga och var så där barnsligt euforisk när jag satte mig tillrätta i pappas bil. Inväntade reaktioner, applåder, hyllningar.
Men…
”Det har hänt en sak”, sa han försiktigt.
Jag hörde på hans tonfall att allt inte var som det skulle.

Mattias hade aldrig kommit upp från poolen. Inte av egen kraft. De hade tävlat om vem som kunde hålla andan längst under vattnet. När en dryg minut hade gått förstod kompisarna att något gått snett. Just i det ögonblicket - bara en halvannan meter från poolkanten - svävade Mattias i medvetslöst tillstånd.
Dagen därpå låg han i respirator och några månader senare ägde den ofrånkomliga begravningen rum.
”Att ta sig vatten över huvudet” är förmodligen en klyscha för många av er.
Inte för mig.
Det händer fortfarande att jag drabbas av lätt panik när jag själv befinner mig under ytan.