Lost and delirious

Mitt filmsällskap för kvällen stängde ögonlocken efter tio minuter. Vinjettmusiken hade knappt avstannat, första dialogen näppeligen dragit igång.
Jag var ensam med mörkret, med den tickande klockan som närmade sig midnatt och den grå Luxor-apparaten i blickfånget.
En liten blänkare i tv-tidningen avslöjade att filmen var ett erotiskt kärleksdrama mellan två tonårstjejer. Jag höll mig vaken, utan att för den skull lägga någon värdering i om det var textsnuttens förtjänst.
Lost and delirious rullade vidare och två timmar senare satt jag som förstenad i soffan, med en tung klump i magen och med ett hårt grepp om näsroten, där tårkanalen mynnar.
På distans låter förstås en film om olycklig och omöjlig kärlek så smörjigt och blasé som det bara kan.
Men den här kanadensiska filmen innehåller djup och eftertanke. Samspelet mellan Piper Perabos tärande enslighet sittandes vid ett fönster och Ani DiFrancos stämma i ”You had time” är åtminstone det starkaste ögonblicket jag haft till en film.
Nästa gång det blir kanadensiskt, ivorianskt eller libanesiskt drama på SVT – och jag aldrig hört ett skit om filmen – ska jag lik förbannat titta. För det är ju ingen "risk" att sådana här filmer når röda salongerna på Filmstäderna.
Allt jag vill är att bli berörd igen. Mer än tre år sedan nu. Kanske för att det mesta redan är gjort på duken? Eller för att man väljer att dissa filmvärldens okända, verkliga mästerverk på förhand?


"How can I go home
with nothing to say
I know you're going to look at me that way
and say what did you do out there
and what did you decide
You said you needed time, and you had time”