OS i krukhoppning

Plötsligt landade jag i blomkrukan. På vägen ned hann jag klyva ett tidningställ i två delar och tappa drinken på golvet.
Fallet var inte speciellt graciöst. Om krukhoppning varit en OS-gren hade jag inte fått många tior av domarjuryn.
Men där låg jag hur som helst, med benen sprattlandes i luften, och med strumporna smulandes av färsk blomjord.
Och med ett fånigt leende.
Bara några sekunder tidigare hade jag på vingliga ben stått i soffan och gormat med i en av Styles 80-tals-hits på äkta fjortismaner trots mina ädelt 25 fyllda.
Det blev en sådan kväll trots att vi bara hade planerat in videofilm i hennes villa i Sörmland. Klockan tio hällde hon upp sitt första vinglas och klockan halv elva tog jag första groggen.
Bilen fick stå kvar utanför. Hennes sambo skulle komma hem senare på natten och eftersom jag inte ville stöta mig med honom förbokade jag in mig på ett hotell.
När vi kvart i tolv bestämde oss för att testa småstadens uteliv var min lever nedsänkt med kopiösa mängder rom.
Ångesten kom dagen efter. För henne. Och för mig.
Jag vill inte ens tänka på allt som hände den natten. Men genom svaga förnimmelser minns jag att jag inte hittade hotellet, virrade bort mig i skogen, traskade över småkusliga kyrkogårdar, passerade akuten för att till slut hitta ut på motorvägen med en liftande högertumme.
Oxelösund – typ 38 kilometer ditåt. Helsingborg – typ 467 kilometer hitåt.
Ett ögonblick funderade jag, på allvar, om jag skulle börja promenadfärden mot Skåne. ”Det är ju bara sex mil till Norrköping”.
En taxichaufförs avstannande Volvo drev bort tanken och efter fyra timmars irrande i kyla och mörker satt jag skönt tillbakalutad i ett varmt säte.
Den där kvällen, det var i slutet av november, ger mig fortfarande olust. Jag har inte varit så full sedan studentveckan. Då hamnade jag i ett gyttjigt dike och virrade bort mig i min egens stads hamn (kanske Sveriges minsta).

I går var jag tillbaka i hennes hemstad under mer ordnade former. Golf i tennishallen, träning på gym, bio och middag på flådig restaurang på tu man hand.
"Bara" som vänner, ska tilläggas.
Allt kändes betydligt mindre ångestladdat än rom, Style och uselt koordinerade krukhopp.
Jag tror att hon höll med.