Jag borde ha tagit chansen.
Förbannat.
December 2005. Fredagsflighten SK 730 var på väg att lämna Arlanda. Jag satt ensam i ett tremannasäte och undrade hur mitt första möte med Ryssland skulle bli. I munnen vilade en Center, i öronen en stillsam MP3-ballad och i magen en gnagande oro för att fastna i en rysk kontroll och bli kastad i närmast möjliga fängelse i Sheremetyevo.
Från min plats nästan längst bak i planet noterade jag att fyra gestalter steg på, märkbart stressade i steg och rörelser.
Jag såg det ganska snart, men det ville liksom inte koppla. Mitt rationella jag tog obetald semester och Brain Island överbefolkades av vilsna semesterlirare som inte förstod någonting.
Var det... verkligen...?
Ja.
Jo.
Några sekunder senare bänkade sig Anna Platt intill mig.
"Jag ska värma dig Anna
Jag ska lyssna och förstå
För trots all tomhet
Trots det timglas som sliter i oss
Så ska vi hitta en väg ändå
Vi ska hitta en plats ändå
Hitta ett hem vi två"
Bredvid henne - på andra sidan gången - slog sig pojkvännen ned, han som skrev och framförde fantastiska "Timglas".
Under tiden min hjärna spelade 1930-tals-piano från svartvit stumfilm beställde Lars Winnerbäck in gin och tonic, kaffe, röda Pringles-chips och började lösa gåtor i sin bok med omslagstiteln Hjärngymnastik.
I drygt två timmar satt jag och funderade på vad man ska, kan och bör säga till sin musikaliska förebild, han som med vars ord och texter betytt mer för min personliga utveckling än alla de hookar jag slagit out-of-bounds.
Folk runtomkring tog autografer samtidgt som jag i min banala stumhet fortsatte operation tystnad.
Jag fick ett hej.
Jag fick låna ut en penna till Lasse Winnerbäcks syrra i ryska passkontrollen.
Men jag fick inte samtalet.
Jag fick inte till det.
Jag borde ha tagit chansen.
Förbannat.
--
P3:s duktige Christel Valsinger intervjuade Lasse den Store när våren 2006 fortfarande var presens. Länken återfinns här.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
En kväll när jag var på Eken (bar vid Slussen) satt Lasse där med sina vänner. Jag blev helkonstig. Stirrade, kunde inte koncentrera mig på samtal omkring mig. Jag tittade istället på vad han gjorde, vad han drack och vilka han var där med.
Då har jag ändå träffat en del kändisar i jobbet, det brukar liksom inte kännas särskilt "häftigt" längre.
Men när Lasse satt där, då var det helt annorlunda. Länge var det också, nästan hela kvällen.
Och trots att jag betedde mig lite irrationellt så var det en fin kväll.
Släng iväg ett mail och nämn att du lånade ut en penna till hans syrra, då kanske han blir glad och återgäldar dig på något sätt.
Jag vet inte vad han har för adress, men testa lars@hotmail.com ;)
Ida: Eken som i Eken/Hilton? Och: vad drack han? Gin & tonic?
Skogan: Du har naturligtvis rätt. Jag borde få ett par backstagepass i gengäld. Tror för övrigt att jag har LW:s mejladress (om han har behållit densamma sedan 1997). Storslaget, va?
Du är en fegis, Henreich!! Det är ju likadant med det där om att hångla.
Sofia: Que!
Eken som i Eken/Hilton.
Han drack öl.
Extremt dåligt formulerat för att vara jag. Men jag menar att det första steget är ett tungt steg. När man är feg.
Skicka en kommentar