Fiktiv verklighet

"... i min drömda sagovärld".
Det är en Winnerbäck-dag. Igen. Som så många gånger förr.
Lasse sjunger, jag lyssnar, Lasse sjunger, jag känner igen mig.
I dag bygger metaforen på sagovärlden. På sätt och vis sitter jag i den stolen jag drömde om som minior. Jag var sju år och avverkade kollegieblock som Horace Engdahl läser litterära mästerverk av djiboutiska författare.
Med den högst fantasilösa signaturen HL skrev jag referat om fotbolls- och hockeymatcher i den fiktiva Norrköpingsjournalen.
Vita Hästen-Rögle 5-2 (1-1, 3-0, 1-1).
Analys på det.
Och tabell. Uppdaterad med omgångens samtliga matcher.
Jag var uppslukad av idrotten i allmänhet och av skrivandet i synnerhet. Jag var en statistiknörd som älskade resultatbörser över allt annat.
(det var innan Ann-Sofie, tio bast, kom in som en stormvind och förändrade allt)
När mina kompisar drömde om att bli blåvitröingar i Sampdoria eller brandmän i Krokek önskade jag mig ett liv som skribent.
Det är 18 år sedan.
Nu sitter jag här, i min lilla kammare, och drar in levebrödet delvis tack vare derbyn, tabeller och den vässade pennan.
Doughpleaser - i sin drömda sagovärld? Ja, egentligen.
Men just nu är bladet tomt och svart. När man är nere i dalen och gräver är det svårt att ha det kreativa jobbet, att hålla uppe fasaden i telefonen, att alltid försöka leverera och prestera.
Som det känns i dag skulle jag nio gånger av tio sadla om och simplifiera mina sysslor. Ett yrke där det enbart krävdes enkla pliktskyldigheter. Gör så, tänk inte, bara gör...
Och att vara sin egen chef är svordom i mig inte bara en dans på rosa moln. Betald semester? Jag måste slå upp orden i SAOL för att få en förklaring.
Men - egentligen: det är inte jobbet som enskild företagare i en armbågsviftande bransch det är fel på. Jag befinner mig ju fan i en drömd sagovärld. Jag borde sluta klaga. Men det är så mycket krux i bagaget för tillfället att jag inte tillåter mig själv att njuta. Det låter enkelt att knäppa upp låset och bara slänga iväg allt innehåll, men är svårare i praktiken. Livet - 2006-06-26 - är en ångestfylld resväska där jag tappat bort lappen med kombinationsnumren.
I morgon kanske jag hittar den.
Då ska skiten rensas ut.
Och det är väl som Monica Törnell sjunger, i den fantastiska "Här och nu"-duetten med Thorsten Flinck:
"En del av storheten i våra liv
Är att inte veta hur nästa dag ska bli."