Den eviga saknaden efter Nintendot

Efter ett par jobbveckor utan inspiration och glöd i pennan har jag hittat tillbaka till något som liknar en vettig fas.
Det kan ha med vädret att göra.
När roadracingknuttar ilsket spänner ögonen mot himlen och tennisspelare strängar om sina racketar i Wimbledon, jublar jag åt det tilltagande regnet. Jag skriver bättre texter när vätan piskar asfalt.
Det kan också ha med intervjuobjekten att göra.
I tisdags punktmarkerade jag en lirare i Basketligan under ett halvt dygn. Det var intressant. Och mentalt betungande. Det var nämligen ett möte med en gammal fiende.
När minnesbilderna vevas upp ser jag en gänglig kille från Sörping som fick mig att framstå som ett fån på helt fel plats vid helt fel tillfälle. Om jag inte drog på mig fouls efter dueller med honom, blev jag blockerad eller bortgjord på löjeväckande manér.
Till råga på allt var han två år yngre än jag.
När han hejade på mig den där morgonen tvingades jag svälja stoltheten och förtränga de narraktiga minnena från basketplanerna.
Det var trots allt ett annat sekel.
Nu är det 2000-talet och jag är så långt ifrån firad basketstjärna som man komma.
Men jag var en jävel på Double Dribble. Att sälja den där japanska åttabitarsmanicken är kanske det dummaste jag gjort sedan jag gick och käkade dillchips istället för att dansa tryckare med snygg-Paulina i femman.