Galna kastsjukan

Jag var en notorisk kastare. Sjukdomen hängde med som en oönskad skugga, en kronisk åkomma som förvisso falnade en smula med åren – men som oftast gjorde sig påmind i upphottade ögonblick.
Om jag i vardagliga livet var en filbunke så gestaltade jag två veckor gammal surmjölk när jag tog steget in i idrottssfären.
Jag hade svårt att tranchera mina sinnen. I bakhuvudet slogs två röster om uppmärksamheten. Dr Hen tänkte före han talade, resonerade innan han uträttade; Mr Rik skrek innan han tänkte, kastade utrustning innan han lugnat ner sig. Jag var i fasen av en själslig splittring.
Det spelade ingen roll om jag slagit out-of-bounds på golfbanan, om jag råkat ut för en kantboll i pingishagen eller missat en given volley på centercourten… risken att jag gick bananas var, tyvärr, överhängande. Järnåttor, Stiga-racketar och – ja, förlåt om jag svär i kyrkan – Wilson-strängar riskerade att ryka all världens väg.
Jag prövade att gå i mental träning för att axla mitt lynniga humör, och det hjälpte för stunden, men med livsfacitet i hand gick jag som en gammal syndare ”gärna” tillbaka till de invanda spåren.
Samma facit avslöjade att jag sannolikt skulle ha varit ekonomiskt oberoende om jag inte lidit av galna kastsjukan.
Prestationsångesten var boven i dramat, och faktorn som gjorde att jag som lugn och behärskad individ ingick personlighetsklyvning när tävlingsnerven dök upp över utan.
Det var andra tider. Det var tonårsepoken i mitt liv. Det var då.
I presens tid är jag strikt tyglad. Tävlingsriktad, javisst, men tämjd som en vildbatting på zoo.
Min nya motståndare har ett annat namn: Centercourten. Ingenting mer än en gameserie av dubbelfel skrämmer mig mer.
”Välkommen till Racketstadion. Du vill boka en tid? Klockan 19? Visst. Ni får bana C”.
Självfallet. När formen är lika fjärran som Australiska Öppna är det så där lagom tillfredsställande att stå som föremål för allmänhetens hånskrattande ögon.
”Ni får bana C.” Åh, tack så hemskt mycket.
Centercourt.
Huh.
Synonymer: chikanerande, chockerande.
Antonymer: charmerande, ceremoniellt.
Nio gånger av tio underpresterar jag när jag hamnar på bana C. Det är statistiskt säkert. Det har gått så långt att mina antagonister f-ö-r-s-ö-k-e-r boka in oss på bana C bara för att få mig ur balans.
Egotrippade skitstövlar.
De vet mycket väl att mina förstaservar mycket väl kan landa bakom baslinjen, att mina stoppbollar hamnar på min sida av nätet och att volleys framme vid nät innebär en risk för närmaste grannkommunen.
Dagen C är en smärtsam dag för min racket.
Men det kan i alla fall vara lyckligt över att jag inte längre är otrogen.
Galna kastsjukan är nämligen ett minne blott.