Why he rules, volume 1 out of 10

Ok. Dags för ett Winnerbäck-blödigt inlägg nu när löven bytt färg, Celsius mätare blivit skogstokig, handeln börjat julpynta och ICA Maxi plockat fram uppstoppade renar.

De här låtarna spelar jag ikväll. Inte av någon speciell anledning. Mest för att jag gillar tonen, melodierna – i symbios. Kanske också tack vare ett och annat minne.

Inte för kärleks skull
Winnerbäck: En favorit. Jag gillar stämningen. Ska avnjutas väl kyld en höstkväll på hög volym. Helst ensam. Längtandes. En kompis trodde att den handlade om ett one-night-stand. Det är just det den inte gör.
Doughpleaser: Vi möttes i krogkön och polaren presenterade mig som ett ”Winnerbäck-pucko”. Han visste att hon hade samma musiksmak. Hennes ögon glittrade och jag var full. Vi älskade aldrig som fåglarna vill, men vi sjöng in den här låten på en 3-mobil. Vad mottagaren tyckte om framträdandet fick jag aldrig veta. Men eftersom jag har en tendens att bröla som en krockad traktor så var det nog lika bra. Ett pucko är alltid ett pucko – mer eller mindre.
Toppen: ”Mellan veta och vilja går vilsen och väntar på sans. Och att se allting klart.”

Kom änglar
Winnerbäck: En låt som beskriver förhållandet i fråga ganska bra. Vers för vers. Det var så här det kändes. Helt enkelt. Jag undrade lite smått när jag skrev den om man verkligen får göra en så här simpel melodi. Det är klart man får.
Doughpleaser: Det här är sagan om husväggen, fyra blåa ögon, ett stormande Medelhav och en nattpuls i Puerto Banus. Minnet går inte att komprimera i funktionsdugliga ord så jag nöjer mig med att konstatera att jag var kär. Kär i henne. Kär i ögonblicket. Förälskad i livet. Under mitt livs lyckligaste stund bar jag himmelska ben, gav henne en gloria och hade blivit av med den uppgivna rösten jag nyttjat så illa. Den 24 mars 2002 blev jag hel.
Toppen: ”Den vackraste stunden i livet var den när du kom – och allt var förbjudet.”

Nån annan
Winnerbäck: Skrevs redan hösten 1992. Det handlar om en promenad från Tannefors Center till Vidingsjö en sen vardagkväll. Ni som är från Linköping vet att man då går via Stångån upp för Tannefors slussar, genom Ånestad och Åleryd. Det är en ganska rejäl promenad, och det var höst och mörkt och halsduk och nykär och gymnasiet och hon och jag. En av dom bättre kvällarna i mitt liv.
Doughpleaser: Utan Gore-Tex, paraplyer och skydd för tak var vi så utsatta man kunde bli när det regnade katter och hundar från himlen. Vi skrattade åt eländet. Jag vet inte vad det var som gjorde mig så förfärligt glad. Inte var det drömmar om stearinljus och varm choklad i alla fall. Det var snarare infallet att vi hade rätt kul emellanåt, åt varandra, med varandra. Det var kvällen när vi bestämde oss för att nystarta förhållandet. Det var en bra kväll. Det kanske blir så automatiskt när man promenerar invid Tannefors slussar...
Toppen: ”Och vad är det som gör att man glömmer saker, man glömmer att man trivs med livet ibland. När vi flydde från sanning, tid och besvär, för att ta måsten i andra hand.”