Why he rules, volume 2 out of 10

En av alla dom
Winnerbäck: Vintern 1997. Började så smått förstå att jag faktiskt bodde i Stockholm nu. I storstaden för att spela musik. Precis lika unik som alla andra. Söndagkvällsförvriden är ett rätt bra ord för att beskriva hur det kändes den kvällen. Lite dagen efter. Jag kommer ihåg att jag satt vid matbordet i Fruängen och åt clementiner och drack varm choklad när jag skrev den. Har ofta börjat mina spelningar med den här. Den funkar lite som en presentation.
Doughpleaser: Jag kom till Stockholm utan karta och kompass. Med en vilsenhet i själen och en ambivalent inställning till framtiden. Där satt jag ensam, första kvällen, i en liten enrummare vid Karolinska och undrade om viket på kvällstidningen över sommaren skulle lotsa mig tillbaka till de emotionellt stabila breddgraderna. Litenheten var påtaglig och jag kunde omöjligt glädjas över chansen som uppenbarat sig vid Globen. Tiden gick sin gilla gång, jag föll för Stockholm och jag träffade T som för några veckor fick mig att glömma X1. Vi gick båda vilse genom stan, i olika skeden av livet, och visste att allt skulle ha få ett slut när jag flyttade hem igen.
Toppen: "Och är jag ensam på en söndag blir jag dum, och mörkrädd mitt på dan. Måste bort från tysta rum, och är du hyfsat likadan – kan vi gå vilse genom stan.”

Aldrig riktigt slut
Winnerbäck: Det här är fröken Svårs väg tillbaka efter en jobbig låt på "Med solen i ögonen". En märklig, drömlik tillfredsställelse i att ha nått botten.
Doughpleaser: Texten biter sig in i tjejers själar. Det är statistiskt säkerhetsställt. Fråga en av de få som känner till min bloggadress (eller kanske inte nu, för nu har hon funnit Lyckan – och, Du, vad var det jag sa). Eller fråga M, som jag träffade i våras. Vi såg Live-DVD:n tillsammans här hemma och tårarna föll nedför hennes kinder när Hovet spelade just den här låten. Och, vad fan, vissa segment träffar ju sjukt säkert även för oss andra som inte kallar oss Fröken Svår. Det bästa är att botten bara är en övergående plattform innan man närmar sig toppen igen.
Toppen: ”Jag har gjort fel ibland, jag vet, men ingen mening att ge opp. Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp.”

Hugger i sten
Winnerbäck: Det gamla vanliga: Jag kärar ner mig och hon flyttar utomlands innan jag ens hunnit berätta det. Det händer mig hela tiden. Dom säger att dom ska försöka hitta sig själva och allt det där och kommer alltid hem med en ny pojkvän.
Doughpleaser: Calle tyckte nog att jag var dum i huvudet. Kanske inte bombad, men i alla fall jobbig som få. Jag kan väl förstå honom. Hugger i sten vevades i repeat gång efter gång, som ett hinduistiskt mantra, och jag antecknade flitigt vilka ord och fraser jag ville ersätta i min egenkomponerade sång till Ex1. Till slut föll bitarna på plats och låten var klar. Calle pustade ut och jag gick ned till strandpromenaden och sjöng in det jag skulle på en bandspelare. Det lät för jävligt. Men jag tror att hon uppskattade gesten. Som tur är har tidens rand fått låttexten att försvinna i intet.
Toppen: ”Jag dricker glögg med balkongdörren öppen i natt, och låter vinden komma in i från väster.”