Speglar ger jag inte mycket för. De är polerade på utsidan men onda om man går på djupet.
En gång, på ett ställe som vi kan kalla Palace, försökte en kille mucka med mig. Det var sent på kvällen och jag var en smula irriterad (förmodligen eftersom IFK tappat poäng, som vanligt).
Han närmade sig mig med hotfulla ögon. Våra rörelser var synkroniserade. Jag kände mig minst lika farlig. Han bad om stryk. Varför?
Två decimeter och en tiondels sekund från mitt vulkanutbrott såg jag vem killen var.
Det var – jag.
I spegeln.
Och jag fick inte uppleva ett slagsmål för första gången i mitt liv den här gången heller.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar