Dagens dravel

Klockuret är mycket. Jag har tagit det piano, ätit chilinötter och kollat på lättsmält tv-underhållning. Skåne-Bonden har ett utseende som går hem hos det motsatta könet, men hans karisma verkar ha blåst med kulingstyrka bort från Österlens slätter. Hästtjejen är söt men för valpig. Och östgötabonden förpassar vår dialekt till den allra mörkaste baksidan. Men han är ju i alla fall sympatisk.
I Lost är jag, klichéartat, lika lost som alltid. Blir väl nån märklig Dallas-twist i sista avsnittet. ”Men, oj, har jag drömt i fem år? Det som kändes så verkligt!” Bobby Ewing – där har ni en man som kunde drömma med inlevelse. Och apropå drömmar har Gud inte hört av sig sedan sist. "Det är inte lika lätt att vara såld på nån som inte går att nå. Det är snart två dagar sen Du mejlade, så jag börjar nog förstå."

Egentligen borde jag ha jobbat över ikväll, har en del research som ligger och skräpar och som jag dragit mig för att ta itu med. Men för tillfället är min inspirationsnivå på ungefär samma nivå som Skåne-bondens karisma. Jag vägrar skylla på vädret. Jag skyllar på... eh...

Har precis avslutat en liten runda nätpoker. Ett kul replikskifte särade munblixtlåset. Jag satt i en tiomannasalong och spelade turnering med 30 spänn i insats. En kille (vi kan kalla honom Glenn) satade hejvilt med sina marker varpå en annan (vi kan kalla honom Nöten) ballade ur:
"Slagit upp överbetting i ordboken?”, frågade Nöten och försökte låta syrlig.
Svaret kom snabbt:
"Slagit upp 30 kronor i plånboken?"
Glenn åkte i och för sig ut i nästa giv, men hans humor är värd en re-raise här och nu.

Text-tv förtjänar också en eloge. Jag älskar den här typen av gliringar:
”Lars Lagerbäck var, som vanligt, nöjd med det svenska spelet.”
Rätt simpelt egentligen – ”som vanligt” – men klockrent på ett skojsträvt sätt.
Jag håller med journalisten i detta fall. Det skulle kännas befriande om Lagerbäck någon gång kunde erkänna att landslaget stått för en mindre lovvärd insats. I somras, när vi åkte 320 mil, för att se Sverige spela 0-0 mot en blåbärsnation gjorde vi det inte för att höra hyllningar efteråt. Vi passerade spelarbussen på Autobahn på hemvägen, och om jag bara hade haft kvar äggmackan från rastplatsen hade jag vevat ned rutan och mulat Lasse med den. Förutsatt att bussen var sidocabbad…

Ljungberg är också för härlig. Den här gången slapp han undan för blixtmigrän. Jag tror han har en urna på hotellrummet där han inför träningsmatcher lottar fram vilken åkomma som kan komma att bli aktuell under dagen.
Nästa gång tar han nog ledigt från blågult för lilltåkatarr. Eller kanske smalbensfeber.