Digital vänskap

Hej, jag heter Doughe och jag är pensionär. Jag vet, det kommer kanske som en överraskning. Jag har ju varken grått hår, påtagliga rynkor eller en förkärlek för bilbingon. Men hey – jag är lastgammal vad du än säger. Jag är nämligen av uppfattningen att man ska mäta sig själv i antal vänner, och inte i antal ljus på födelsedagstårtan.
Det är desto svårare att ringa in vänskap som begrepp, kanske mest beroende på att det finns så många sorter. En god vän sägs vara den bästa spegeln, den man kan dela tystnad med utan penibel atmosfär, den som lyssnar och bollplankar när livet leker berg-och-dalbana med dig.
Gott så. Men jag är mer inne på Marlene Dietrichs linje. ”Det är de vänner som man kan ringa till klockan tre på natten som räknas.”
När jag skriver detta sitter jag och diskuterar livet med Karin som är och tävlar i Dubai. Hon är på väg till cocktailparty och undrar om jag vill upphämtad på kamel.
Sir Smör spelar poker, dricker whisky och är bitande bitterironisk mot livet i sig. Han kallar sig själv ”fattigjon” och tycker att hans utträde från pokerturneringen är ”story of his life”.
Sofie och jag snackar ytligt om krogmentalitet, Martina och jag talar oss varma om Ternheim-konserten i stan, Johan och jag för en het elitseriediskussion och Bolibompa berättar om tillvaron mellan två jobb.
Ni förstår vinken – kommunikationen sker inte öga mot öga, utan dator mot dator. Det är så det ser ut, en vanlig kväll framför datorn. Ständigt uppkopplad, jämt kontaktbar, alltid online. Det handlar om en slags digital vänskap som mer och mer kommit att ersätta det reella mötet.
Jag är kluven till om MSN bidrar till social missanpassning eller sällskaplig evolution. Jag tror på det senare men är inte säker. Det vore ju sorgligt om vi långsamt förvandlades till håglösa individer som gömmer oss bakom skärmen istället för att ta cykeln till första bästa vän och softa.
Jag tittar på klockan och konstaterar att dygnet är 18 och en halv timme gammalt och att jag ännu inte mött en enda väns blick denna dag. Till viss mån är jag försvarad av det faktum att jag är småföretagare och jobbar hemifrån. Nåväl. 1110 minuter – och inte en enda blick. Inga getögon. Inga blinkningar. Inga rynkande pannor. Inga gemensamma garv eller suckar.
Det vibbar till från ett MSN-fönster. Jag hajar till när S säger att hon drabbats av en höstdepression och försöker intala henne att det är årstidsrelaterat. Hon övertygas inte och vi glider djupare in på ämnet. På sätt och vis är det tacksamt att föra en dialog om sådant här, heavy stuff, vid tangentbordet. Man får tid att lyssna, tänka och komma med mer klipska infallsvinklar på problemet. Det blir mer verbalt, genomtänkt och – stramt. Inte alls lika levande som ett samtal på tu man hand, i en soffa, vid ett bord eller i en säng.
Den digitala verkligheten är slukande på både gott och ont. Till helgen måste jag vara otrogen och ge mig ut på mötesfronten igen. Komma online i tillvaron.
Och du: ha mobilen på klockan 03.00 på lördag morgon.
Jag kanske slår en pling.