The dreams are coming through

Nämen! Doughe bloggar – och är nykter! En ovanlig kombination om något. Jag vet knappt hur det går till. Eller hur jag ska börja. Så jag börjar utan att ha en vettig början.

SW och jag träffades på Palace för två månader sen. Genom gemensamma vänner var vi bekanta sedan tidigare, men jag hade inte träffat henne på säkert fem år. Två dagar senare när vardagslunken slagit an lade hon till mig på MSN. Detektiv SW googlade mitt namn, hittade min lilla hemsida och testade e-postadressen. Den funkade. Sen har vi börjat prata, lite då och då. Inte mer med det.
Men de senaste två gångerna på krogen har det oskyldiga snacket övergått till någonting annat; ännu inte säker på vad - men nåt mer än bara "vänskapligt". Vi hade en lång diskussion igår kväll om detta, för en gångs skull utan ironi, sarkasmer eller ytliga dialoger. Det var… intressant. Hon släppte en oväntad bomb och sa att hon ”alltid varit lite förtjust" i mig, och att hon tänkt allt mer på mig efter det att vi träffats ute. Sedan frågade hon om jag blev skrämd av det faktumet.
Jag sa nej, men det var en sanning med viss modifikation.
Ett: hon har dejtat en annan kille ett tag och även om deras relation börjat bli frostig de senaste veckorna, är jag inte den som vill lägga händerna i andras syltburkar.
Två: hon har en liten son. (jag vet, det ska inte spela någon roll – men… min hjärna är underkvalificerad)
Jag gillar hennes verbala utvikningar, diggar hennes humor och är – åtminstone i krogvimlet – attraherad av henne. Det sa jag (kanske inte i de ordalagen, men underförstått) igår, och hon sade sig bli förvånad.
”Du är svårläst”, sa hon och det blev tyst ett slag.
”Jag kände mig dissad i lördags, när du bara gick utan att säga hej utanför Palace”, fortsatte hon.
”Jag ville inte störa er i samtalet”, sa jag och åsyftade att hon intensivt samspråkade med några polare.
”Vi försökte stå och se upptagna ut. Vi pratade ju om dig och han i randig skjorta”, garvade hon.
Mm, det låter ju väldigt moget. Tillbaka på mellanstadiet. Var bara 50-gramspåsarna med grillchips och Sega som saknades i rummet bredvid. Och en fråga chans-lapp.
Jag är inte mycket för den där katt- och råttaleken, att försöka spela svåråtkomlig bara för sakens skull. Sådant intresserar mig inte. Kalla mig konservativ. Men jag är mer för raka rör. Långa bollar. Genomskärande puckar (lite sportmetaforer måste jag få trycka in i varje inlägg).
Eller fan, ska jag säga det? Nej. Jag tar ju nästan alltid bara det andra steget. Shame on me. Jag är ju tydligen lika svårläst själv. Tar tillbaka det ovanstående.
I slutet av samtalet igår frågade SW om hon hade gjort bort sig. Det har hon naturligtvis inte. Men jag vet jag inte om vi är intresserade av varandra ”på riktigt” eller inte. Det var trots allt en sån där kväll när jag var så där lagom slirig att jag sjöng through istället för true i Singstar-spelet…
The dreeeeeams are coming throoooough.
Ingen Singstar för mig ikväll.