Tre dagar som arbetslös

När de lugna låtarna började spelas kände jag att jag gäspade. Det var ingen diskret gäspning. Det var en attackgäspning som gjorde ont i hela käken. Det var ett tecken. Jag hade varken lust eller ork att stanna kvar.
DJ:n tyckte säkert att han var väldigt produktiv när han växlade från ”Rosa helikopter” till ”Hold me now”, men jag tyckte övergången kändes symbolisk för hela kvällen. Lilla dansgrottan brukar vara ett enda långt virrvarr av en besynnerlig musikblandning, men den här DJ:n tog priset.
Duggregnet utanför kändes befriande och uppfriskande. Med kvicka steg beslutade jag mig för att genväga hem mot promenaderna. Styrkt av Karl XIV Johans uppenbarelse i parken greppade jag tag i mobilen och ringde Numret.
Fyra timmar senare lade jag på – med ett fånigt leende på läpparna och med ett virus på datorn. (OBS! Klicka aldrig på länkar som ser ”roliga” ut)
Dagen därpå vaknade jag av ett SMS från en förbannad kompis. Han lyckades trycka in tre svordomar i en kort mening. Jag förstod rätt snart att viruset spridits vidare – via MSN – som en rosa helikopter. Den här förmiddagen behövde jag ingen treo för att dämpa bakfyllan – jag hade fullt upp med att varna vänner att inte klicka på "roliga" länkar som jag uppenbarligen skickat helt ofrivilligt.
Min dator var fullständigt paj och jag kunde inte göra någonting. Inte ens använda Word. Efter tre dagars service fick jag tillbaka den igår. Den hackar, men funkar. Har varit fullständigt handlingsförlamad i veckan och bara kunnat jobba fem procent – från föräldrarnas dator. Det har varit de tre längsta dagarna i mitt liv.
Jag har bestämt mig för vad jag ska bli när jag blir stor – och det är inte arbetslös.