Dumpad

Från posthögen i dag:

”Vid genomgång av vårt register har vi noterat att Du under de två senaste åren inte spelat till dig kategorin Tournament Player och detta medför att Du ej är berättigad till fortsatt medlemskap i PGA 2007.”

Det kanske är lika bra. Golgatavandringarnas tid på touren är förbi. Men plöjer man minnen genom ett nostalgiskt skimmer – något som jag är jävligt bra på – har det varit rätt kul att lira golf.
Framför allt har det varit skoj att se Sverige, att upptäckta nya punkter på kartan, platser man inte i första hand väljer ut för semestrar. Den geografiska golfresan har givit mig rallarslagmål i Nyköping, motorvägskrockar i Väderstad, raggarträffar i Fagersta, tolkhjälp på Österlen – den har lärt mig att svära på finska, jubla på norska och gorma på skånska.

För att lyckas i golf ska man helst vara:
1) Jävligt talangfull.
2) Träningsvillig.
3) Dum i huvudet.
Ett: nä. Två: haha! Tre: jag var väl lite småkorkad, men inte tillräckligt dum för att koppla bort tankar och slå bollen från punkt A till B utan att lägga märke till vita out of bounds-pinnar, stora vattenhinder och kastrullbunkrar. Jag tänkte för mycket. Såg för mycket. Var mer rädd att förlora än taggad att vinna.
Jag vet inte hur många gånger jag hellre ville komma tvåa än etta för att undslippa tacktalet. Jag har självmant spelat bort mig på sista hålet för att undvika det förhatliga talet. Att stå i centrum för folks uppmärksamhet ensam på ett podium var värre än att käka sjögurka. Och då ska ni veta att sjögurka smakar pecka.

När jag var yngre levde jag för golfen. Gjorde jag en dålig tävling i Trelleborg satt jag som ett åskmoln 45 mil hem till Norrköping (om jag inte råkade krocka på vägen, eller nåt). Gick det istället bra kvittrade jag istället som en… eh, koltrast (?) och kände för att eskimåpussa allt som kom i min väg.
Att prestera var att besegra tankarna, de som ville mala ner självförtroendet i pyttesmå korn och sedan placera det i närmast möjliga sjö.

I dag spelar jag golf för skojs skull och det är väl kul, men jag saknar pulsgaloppen. Att vakna tidigt på morgonen i någon märklig liten byhåla och inte veta om svingen sitter och man ska nosa på toppen eller om svingen klickar och man frontalflirtar med bottenhelvetet.
Om jag hade förmågan att vara telepatisk skulle jag prata med 1998 års modell av Doughe, och upplysa honom om att den där juniortiden på resande fot, nätterna på hotell och den bekymmerslösa tillvaron där det största problemet var att räta ut en bångstyrig vänsterskruv var smått fantastisk.
Synd att man inte kunde inse det då.
Och att man inte var bara liite mer dum i huvudet…