Sagan om en fantasi

Utanför fönstret låg snön decimetertjock. Det var mars 2005 och jag hade precis slungats ut i singellivet utan mössa, fingervantar eller långkalsonger. Jag var ute i kylan. Jag frös, huttade, tyckte synd om mig själv och tappade kilo på kilo.
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
Efter någon vecka stampade syrran foten i marken och sa att ”nu får du fan skärpa dig!”. Eller, okej, hon uttryckte sig inte riktigt så – men jag kunde skumläsa mellan raderna.
”Gå vidare, hon var faktiskt inte rätt för dig, du hittar någon bättre”, sa syrran och jag tittade på henne som om hon var ett ufo.
”Det är inte henne du saknar, det är någon du saknar”, fortsatte syrran.
Jag blängde på henne som om hon precis gjort mål på IFK Norrköping. Jag knep igen munnen, men sorterade omedvetet in alla hennes ord i arkivet.
Jag visste inte hur rätt syrran hade. Men det vet jag nu.

Efter det där samtalet, eller snarare monologen, har jag lärt mig att tackla och acceptera det som kom att bli mitt nya liv. Jag har blivit tryggare i mig själv, mognat som person, genomgått en 25-årskris och dejtat karaktärer som skulle kunna passa in i allt från Seinfeld och Scrubs till Sex and the city och One tree hill. Två gånger, en vecka, två månader… tillfälligt, aldrig permanent. Halvseriöst men inte presentera-för-föräldrarna-seriöst.
Ständigt blev jag påmind om min bakgrund. Shakira sjöng ”You´re a song, written by the hands of God”, ett vykort från Gibraltar, en Oboy i Tandådalens värdshus, ett blont yrväder bakom husknuten på golfbanan.
När allt kom omkring, när minnena yrde verkade ingenting verkade riktigt ”duga”. Ingen. Jag var fångad av mitt bagage. Syrran har flera gånger påpekat att jag inte ”får” vara så kräsen. Kanske har hon haft rätt. Om jag uppskattningsvis dejtat ett dussin tjejer så har ingen känts helt rätt. 75 procent om det har fallit väl ut.

När jag nu tittar ut genom fönstret gör jag det mot en annan gata. Jag ser ingen snö. Det är inte mars, det är inte 2005 och jag fryser inte.
Men jag har hittat något att tro på, någon att tro på, något att hoppats på, någon att hoppats på. ”Det är inte henne du saknar, det är någon du saknar.”
- Syrran, det är alldeles för tidigt, men Hon kan vara någon. Du skulle gilla Henne. Å andra sidan är det omöjligt att göra någonting annat.
Det är ännu färskt som bageriets morgonlimpa, så det vore korkat att göra allt för utförliga utsvävningar.
På lunchen räknade jag ut att jag tänkte på henne 96,3 procent av tiden – trots att senaste numret av Offside låg på köksbordet. Jag hade i och för sig G i matte på gymnasiet, men höjde upp till MVG på Komvux, så siffran är relativt tillförlitlig.
När jag skriver detta sitter hon 31,9 mil härifrån och jag klagar högljutt över att jag inte kan träffa henne omgående. Omoraliskt av mig, eftersom det finns folk som har det bra mycket värre. Fråga Lisa Fuglesang. Hon har en distansrelation i dess sanna bemärkelse. ”Jorden anropar Rymden! Älskling, hör du mig…?”

Vem är då Den Där Mary? Om jag säger: ”säg nåt begåvat” så gör hon det. Om mobilen piper till och hon står som avsändare så får textraden mig ofta att dra på munnen. Hon har en röst som konkurrerar med Scarletts. Hon är typ smartast i Sverige (påminn mig om att aldrig göra Mensa-testet bredvid henne). Och hon har ett leende som skulle kunna smälta hela Uummannaq och förpassa all Grönlands pingviner till Ishavet.
I måndags skickade hon Labello till mig via posten. Bara en sådan sak!
Hittills är Mary Sagan om en fantasi. En dag hoppas jag att den blir verklig.