Mitt skafferi har genomgått en extreme tasteover. Ensamvargen har flytt skåpet och ersatts av en barrikaderad doftsensation bestående av allt från vaniljsocker, kakao, ströbröd, vetemjöl och en massa andra varor.
Man skulle tro att jag blivit lite huslig. En kakgubbe. En östgötsk Jamie.
Men sanningen är den att jag måste googla ”vaniljsocker” om jag ska komma underfund med vad man kan använda det till (”fluffiga syltomeletten” och ”hemsnickrade Snickers”)
Tyvärr är jag samma microköttbulle som förra veckan. Jag är riktigt bra på att micra. Och att ugna. Och att kastrullkoka.
Att tillaga, steka och bräsera utifrån givet tankemönster är däremot omöjligt.
Därför är det tur att jag den senaste veckan sagt hejdå till singelliv och välkommen sporadiskt samboliv.
Hon kan laga mat. Det kan inte jag.
På gott och ont!
Hennes råaste garv bröt ut när jag inför pannkaksbakandet lyckades kläcka ägget utanför plastskålen. Hela min diskbänk blev alldeles gul. Jag blev lite rosig. Hon garvade sig röd. Taskigt. Jag borde ha kastat kakao på henne, i ren protest, men då skulle ju ensamvargen sett sin chans att återerövra sin plats i skafferiet. Och det ville man ju inte.
onsdag, januari 03, 2007
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hehe, känner igen mig i det där. Det blev väldigt mycket färre Findus Wärdshusrätter (observera det snofsiga dubbelve:t) efter att man blivit med sambo. Även de råa skratten känns igen.
"Findus Wärdshusrätter" - det ska jag banne mig skriva upp. Eller i alla fall lägga in i minnesburken.
Skicka en kommentar