Tillbaka på ruta ett

I går kväll smakade ansiktet salt två gånger. Först när jag såg Susanna Kallurs glädjeskrik efter segern i Göteborg i somras. Sedan när Wolfgang Pichler gick upp på scenen, helt blank i ögonen och mottog den mest magiska av ovationer.
Jag är så jävla blödig.
Inte fullt lika sentimentalt känns det faktum att min blogg fyller ett år i morgon. Ett av mina första inlägg handlade om – just – Idrottsgalan. Bristande progression? No shit.
Men snart ska nog även Doughe bli av sin bloggblöja.