I natt bilade jag i en riktigt gammal tv-spels-Maserati till Monaco. Jag åkte rulltrappa i tunnelbanan i x-2000-fart och spräckte underläppen, åmade mig framåt genom trånga skrymslen för att komma framåt, nådde till slut furstedömet och satte mig och drack mitt livs första kopp kaffe. Efter bad i tiogradigt Medelhav ville jag plötsligt hem men hittade inte bilen på parkeringen. Fick hjälp av en Analucia som talade spanska trots att hon var svenska. Till slut kom Elisabeth Tarras till undsättning. Hon skickade mig på rätt tunnelbanelinje. Tillsammans lyfte vi upp bilen på båtdäck, där vi också stötte på kungen. Han stånkade runt på en byrå av ek, var jättefull och kallade mig "sonen". "Calle, jag heter Henrik", svarade jag och han grimaserade förvånat.
Det var riktigt grisväder när vi lämnade Monaco. Jag var rädd för att ramla av färjan. Först när vi såg en mäktig vägg och passerade den letade sig solen fram. Väggen symboliserade tydligen Dover-Calais och i högtalarna spelades just den låten. "Inte ofta solen lyser i England", sa jag - men möttes enbart av höjda ögonbryn.
Min hjärna är koko. Men det är kul att sova.
1 kommentar:
Du är verkligen koko :) Det är bra...
Skicka en kommentar