”Kristianstad var lika effektiva som Homer Simpson på jobbet.” Jag var nöjd med tanken för det var så jag gillade att uttrycka mig, med klyschiga metaforer och kladdiga formuleringar.
Bara fyra år sedan.
En tid i livet då jag älskade känslan av att se min namnbyline i tidningen och blev uppriktigt ledsen om en slarvig redigerare felstavat mitt efternamn eller gjort en konstig radbrytning som förändrade textens struktur.
En tid i livet då mobilalarmet kom som en befrielse på morgonen, då snooza inte fanns i min vokabulär och då varje arbetsdag var något att se fram emot.
Jag säger inget om att jag tröttnat på det här livet – tvärtom – men det första året som frilansare var verkligen det bästa. Detta trots att lönen var usel, arbetsmiljön katastrofal och texterna undermåliga. Personlig utveckling was the shit.
Nu har det gått drygt fyra år sedan jag sålde in den där hockeyartikeln till Kristianstadsbladet. Faktura numero uno. I dag firar jag 400.
Jag hoppas att jag om fyra år kommer blicka tillbaka på samma sätt, och hångarva åt den skribent jag är i dag.
Ett komiskt fakta i sammanhanget: 2003 dyrkade jag Homer, 2007 ser jag upp till David Brent. Jag är antihjältarnas offerlamm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kristianstadsbladet är en fin tidning. Vi tar fortfarande tacksamt emot hockeyreportage. För att inte tala om personliga krönikor från Degeberga/Widtskövle golfklubb.
Grattis på 400-fakturorsdagen :)
Skicka en kommentar