Goose skin

Wow.
Okej, ett fjortisbanalt sätt att inleda en text på, men jag är inte i fattning att skriva en stilistiskt briljant mening om varför jag tar till överord.
Det enda jag vet är att jag sitter här med ett fånigt leende och undrar vad fan det var som hände. Vi gick till Crescendo för att njuta av Maia Hirasawas och Miss Lis sköna röster. Jag gick hem med smilgropar, gåshud och vårkänslor.
Nu kommer floskeln: Miss Li tog lokalen med storm!
På bloggen ser ni nog mig som något överdramatisk, en sådan där tjomme som tycker att allt antingen är guld eller mögel. Kanske är det sådan jag är. Men fan, jag skriver som jag känner. Och Miss Li har faktiskt en fullkomligt fascinerande röst och ett kroppsspråk som strålar av glädje. Då spelar det mindre roll att texterna är ganska banala och att hon bara klinkat piano i ett år. Tillsammans med sin grymme trummis (Gustav Nahlin, kom ihåg det namnet) och coole stående kontrabasist förvandlade hon konserten till en show där folket lämnade sina stolar och dansade i ren upprymdhet.
Jag kunde inte undgå att snegla förtjust mot första raden framför scenen. Deras ögon lyste i mörkret, deras munnar rörde sig i synkad takt med Lindas på scenen. Det bara skrek ”Årets bästa kväll” om dem.
Själv satt jag med mobilen i högsta hugg och spelade in de låtarna som tilltalar mig mest: I´m so poor, won´t you lend me some money, High on you, Hard loved man och (givetvis) Oh boy, som handlar om killen hon trånade efter i åratal – och till slut "fick".
Fint.
I maj släpper Miss Li ett nytt album.
För mig är det ett under om hon inte får sitt stora genombrott då.
Hon är skitbra.