Frihetsberövad

Doften av nyfött regn. Smaken av blaskig öl. Synen av ett polishus.
Jag kände avsmak när jag knappade in PIN-koden och tryckte igång mobilen. De senaste timmarna hade maktlösheten inbilskt mutat sig in och blivit min närmaste vän.
Fyra SMS trillade in. ”Var tog du vägen?” var andemeningen även om frågorna åtskilde sig beroende på promilleknack.
”Ni skulle bara veta”, tänkte jag, satte på knapplåset och lämnade nattens bostad.
Jag skakade på huvudet, knäppte ytterligare en knapp på skjortan och promenerade rytmiskt ikapp med spöregnet. Jag mötte friheten och med den säregna blickar. En äldre dam stannade till och undrade ärligt varför jag gick omkring ”i nästan bara mässingen”. Frågan var befogad. Det blåste kallt – säkert från nordost – och himlen duschade oss med kallvatten.
”Dålig timing”, svarade jag och gick vidare.
Jag hade redan informerat pappa om läget när jag, fortfarande smått uppskakad, försökte lägga pussel och lista ut vad, hur och varför kvällen hade gestaltat sig som den gjorde. Jag kom inte till någon slutsats, men undrade om hela världen blivit en enda stor dold kamera utan att jag lagt märke till det.
Det mesta hade gått snett. Jag lade ribban redan vid 20-tiden hos Patriksson. Jag befann mig i en livsviktig musikkonversation när jag lite nonchalant presentabelt försökte sätta mig på en marmorskiva intill fönstret. 15 sekunder senare gav marmorn vika och hela huset skakades av en mäktig dunk. ”Jag borde kanske banta”, sa jag med rodnande fejs och höll mig om min 73-kilotunga (nåja) mage.
Sedan fortsatte det så där. Spillde drink här. Snubblade i en dörrkarm där. Lekte fritt fall med mobilen på stenplattorna intill poolen.
Trots min klantighet de luxe kom jag till slut till Palace innan midnatt. Lagom salongsberusad efter fyra öl och en grogg. Efter omständigheterna i nattklubbssvängen: en vanlig, städad gäst som på sin höjd sköljer ner strupen med en drink innan gnudans i ”Grottan”.
Och så blev det. En drink i lilla baren – sedan ”dans” (att dansa med mig, är som att dansa med en myndighet).
När jag kvart i tre skulle traska hemåt gjorde jag det med begynnande tillnyktran och med förhoppningar om lite golf på förmiddagen därpå. Inte fasen skulle jag bli bakis med denna stillsamma salongsfylla.
Sen stötte jag ihop med en person som tydligt sökte konfrontation. ”Jag vill inte bråka”, sa jag – som i ett mantra – och slog ut med händerna. Vakterna gick emellan och två poliser undrade vad som hade hänt. Jag drog den korta storyn och undrade om de inte kunde släppa taget om min underarm – ”jag har inte gjort något, och inte vill ni väl ge mig blåmärken?”
Den retoriska frågan behandlades med uppenbar förvåning. ”Sluta snacka nu”, sa dem, ”annars får du följa med oss. Du stör ordningen!”
”Skämtar ni med mig? Jag har ju inte gjort något. Det var han som ville bråka, inte jag.”
”Tjafsa inte!”
”Hur ska jag då kunna försvara mig?”
”Du får en chans till.”
”Till vad? Jag har ju inte gjort nåt!”
”Nu kommer du med oss, sa poliserna och drog mig ut i bilen, där sirenerna på taket var lika släckta som en valborgsbrasa klockan 23.
Jag bara väntade på att Lennart Svahn, Ashton Kutcher eller Allen Funt skulle dyka upp.
Men det var tydligen allvar.
”Du stör ordningen!” sa dem gång på gång, på ett sätt som fick dem att framstå som två personer som bara hade tre ord i vokabulären.
”Spelar väl ingen roll vad jag säger – men kan jag åtminstone få ta med mig jackan?”
”Håll tyst nu istället.”
Bilen rullade iväg och stannade inte förrän vi var framme vid polisstationen. Där försökte jag redogöra vad som hänt – på nytt – för ett nytt stjärnskott som bara slussade mig in i en cell. De slet av mig skärpet, tog korten, pengarna, mobilen och tuggummipaketet och låste sedan dörren.
Där satt jag i en fyllecell – i ett brinnande inferno av tankar, och omgiven av folk som var fulla PÅ RIKTIGT. Det var lite som i en dröm, när man mot sin vilja hamnar mitt i Gökboet efter fatala missuppfattningar och verklighetsanalyser.
Så i sex timmar satt jag på en skitig madrass, rullade tummar, funderade och försökte påkalla polisernas uppmärksamhet.
Klockan kvart i tio ringde det i klockan. En kvinnlig vakt undrade om jag var redo att gå hem.
”Du, jag har varit vid mina sinnens fulla bruk i sex timmar. Räkna med att jag går vidare med det här.”
Sa jag. Typ.
Och hon förmedlade mig vidare till konstapel Sandberg, som var drygare än Nivea när jag sakligt redogjorde om vad som hade hänt – från början till slut.
”Ställ inte så många frågor nästa gång”, sa han hånleendes.
Inte nog med att ha fått behöva spendera en natt på ett flådigt hotells motpol; jag nåddes även av insikten att hemnyckeln låg kvar i jackfickan och att jag hade deadline på kvällen. Pappa hämtade upp mig på tågstationen, tillsammans ringde vi en låssmed. 900 kronor senare var kalaset över. Jag låste dörren om mig och drog igång MSN.
Ni kan ju själv föreställa er hur tongångarna gick.
”Du – i fyllecell? HAHAHAAHA”.
Jättekul.
Ett försenat SMS trillade in.
”Vart tog du vägen?”
”Jag checkade in på ett nyöppnat Grand Hôtel”, svarade jag.
Och klickade luttrat på sänd-knappen.
Skjortan hade precis börjat torka.