VI: Kärlek på piren

I den tunga trappklättringen på väg mot lägenheten gnuggade vi händerna av efterfestosande förtjusning. Planen var enkel men inte desto mindre genial. Lasselito kläckte den och fick agera regissör. Han gav mig jobbet som låsöppnare, delegerade biroller till tjejerna som stumma (men fnissande) skådespelare och utnämnde sig själv som huvudperson. När han tyst tassade bort mot cd-spelaren stod jag och tjejerna kvar vid dörröppningen. Några sekunder senare satte han igång den, tryckte fram spår nummer tio och höjde volymen till max.

”When the party was nice, the party was jumpin' (Hey, Yippie, Yi, Yo)
And everybody havin' a ball (Hah, ho, Yippie Yi Yo)
I tell the fellas "start the name callin'" (Yippie Yi Yo)
And the girls report to the call
The poor dog show down
WHO LET THE DOGS OUT (WOOF, WOOF, WOOF, WOOF)”

Nu tog det hus i helvete. Mike studsade upp från sängen och illvrålade på en slags grötig fusion mellan skånska och yrvakenhet:
”Laaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaars!”
Han lät lite som Emil Lönnebergas pappa, när han gav vår solbrände vän skulden för det hela.
”Klockan äao fiiim. På moåaongen!”
När Lasselito förmiddagen därpå förklarade, bortförklarade och förevände hade han annat i tankarna: tjejen i den svartvita klänningen som givits uppmärksamhet redan när vi slagit oss ned i soffan på pianobaren i Puerto Banus. Hon som hade slagit sig ner bredvid oss, tillsammans med en kompis, och börjat prata. Lasse använde sig av alla knep han förfogade över för att få den semestrande nollåttan på fall.
En vecka senare efterfestade vi fyra på en övergiven pir några stenkast från Puerto Banus nattlivspuls. Vi hällde ut de sent inhandlade Pringles-chipsen över betongen och fyllde röret med billig vodka. Sedan drack vi. Vi drack, och pratade och vi tittade på stjärnor.
När Lasselito måndagen därpå ringde ett utlandssamtal till Sverige gjorde han det som nybliven pojkvän.