Aja-bajen!

Säsongen 2002 var ett dåligt skämt, en sitcom-säsong där de inspelade gapflabben alltid kom vid fel tillfällen.
Som när Mattias Flodström hade öppet mål i Kalmar men träffade molnen. Som på Stadion när vi åkte på däng mot Djurgården med tennissiffror. Som på Parken när Daniel Hoch förstörde en folkfest och tre poäng med ett turmål (förmodligen första - och sista - gången AIK gjorde ett spelmål, och inte på straff).
Hela Sverige skrattar, sjöng stockholmsfansen.
Ni platsar i Cosby, tänkte jag.
Men hur jag än vred och vände på det gick det inte att komma ifrån att 2002 var vanmaktens säsong. Vi var 10 958 åskådare i snitt på matcherna och draget kring fotbollen fick Norrköping att minnas tillbaka till en tid där industrierna blomstrade, till Nordahl, Zamora och Kindvall, till en tid där medaljer var självklarheter, guld en krydda som salt.
Något stort var på gång att hända.
Och så åkte vi ur.
Och återtåget spårade ur.
Vi blev no fucking Åshöjden story. Vi blev stoff till En Ding Ding värld.
I fem år har vi harvat i en serie där tv-kamerorna är inköpta av lokalkanaler, där platsen för storbildsskärmen gapar tom, där motståndarna hetat Boden, Forward och Bunkeflo, där motståndarklackarna bestått av två folkölsfulla fjunfjortisar.
I höst kommer vi hem igen men redan nu har vi petat en nagel i ögat på ett allsvenskt lag som kallar sig näst bäst i Sverige. Solna AIK avfärdades utan större problem i förra omgången av Svenska Cupen.
Ikväll är det dags för Hammarby att bekänna färg. Vi anländer till Söderstadion en smula skadeskjutna utan förstamålisen och seriens målfarligaste anfallare. Men vi har en annan islänning som kommer sparka Haris, Petter och Paulinho på smalbenen. Stefan Thordarson lär dela ut många sköna blåmärken.
Dessutom: Det Gunnarsson gör med en lavasten, gör Thordarson med ett Eyjafjörðurskt gruskorn.
Våga inte slå oss nu Hammarby. Vi har väntat så länge på just denna dag.