Singel i Norrköping

Som glasfibertejp fastnar mina ögon mitt i det tomma. En stirrande kampanj mot ingenting. Min blick är ihålig, tom, som vacuum. Den fångar inte upp någon av luftens alla gasmolekyler.
Ljuden i omgivningen försöker agera periferiska inkräktare. En brännande humla. En surrande dator. Ett tutande kadaver till bilvrak. Christers hemska jingel i P3.
Jag orkar inte fäkta bort humlan, stänga ner datorn eller skjuta igen fönstret, inte ens byta kanal på webradion. Det framstår lönlöst att förlika sig mot alla marginella meningslösheter.
Framför mig bespottas jag av åsynen av alldeles för mycket text i en osammanhängande massa. Inledningen är olagligt tråkig, artikeln saknar flyt, hela reportaget behöver flytväst för att inte drunkna i en enda oduglig sörja.
På radion pratar de om fårhjärnor och beskrivningen fungerar som en ironisk handboja. En fårhjärna ligger rätt i munnen, passar in på mig i dag.
De 24.2 tryckande inomhusgraderna trugar sig på som värsta sortens tvångströja.
Jag skjuter upp deadline, byter rum, kollapsar på mage i soffan. Ett maratonlopp av trötthet i cellerna äter upp mig inifrån. I en hel månad har jag gått omkring som en gäspande zombie, med trötta, osedda ögon – mer gråa än blåa; mer ansträngda än levande.
Ny mindre identitetskris på gång. Vem är jag, vad vill jag, vad sysslar jag med. Trött på att festa bort problemen på lördagar när ångesten ändå fladdrar tillbaka som en trogen bumerang när jag vaknar till treo, huvudvärk och sol genom persiennerna. Trött på att tvingas vara kreativ varje dag. Trött på att inte vara någons, att inte ha någon, någon alldeles speciell.
Det hettar till bland halsmandlarna. Envist stretar jag emot, trycker pekfingrarna mot näsroten – där tårkanalen mynnar – och biter ihop. För vad tjänar det till? Jag har redan förbrukat mer salt i ansiktet de senaste fyra åren än jag gjort på sötpotatisen.
Trygghetstörsten gör mig uttorkad. Utan någon är jag bara halv, om ens det, aldrig hel.
Men jag vill inte ha någon. Har redan träffat så många "någon".
Jag vill ha Hon.
Finns Hon?
Pappa uttryckte i fjol en förhoppning i tacktalet på 60-årsdagen att nästa midsommar skulle jag säkert ha träffat någon. Men nu blev det ännu en midsommar som singel och som den känsliga, alltför grubblande individ jag är har det fått mig tillfälligt ur balans.
Jag lovar, jag har en blick där mina ögon lever. Ge mig tid. Jag måste bara komma dit igen, komma i fas, bort från det singelvacuum som förföljer mig. Jag har inte gett upp. Kära föräldrar, hoppas inte ni gjort det heller.