XX: Slutet på början

Det var som om någon stuckit in en spruta i min underarm och injicerat ett par milliliter självförtroende, några deciliter mod och en tesked hybris. Som om den vita skjortan fått en nyans av stålmandom. Bortblåst var tvivlen, de gnagande, bortförd var ovissheten, den bestående.
Lovvas Lovvas uttryckssätt hade fungerat som en muntlig försäkring, en slags assurans som lossat greppet om alla de spänningar jag byggt upp de senaste dagarna, och – egentligen – det senaste året.
Sex små ord: ”Det är dig hon vill ha.”
Jag: ett levande men stumt frågetecken.
Två små ord: ”Inte JH.”
Jag: ett lyckligt och förvånat utropstecken.
Plötsligt blev allt helt självklart klart, pusselbitarna som legat huller om buller föll på plats. Redan när våra blickar möttes nästa gång var det som om allt i periferin fryste till. Magen pirrade, hjärtat slog, huvudet tiltade.
Vi sa egentligen inte så mycket, den där kvällen. Det behövdes inte.
När vi klev in i taxibilen med handflatorna intimt sammansvetsade levde jag i en dröm. När våra läppar möttes utanför den vita husväggen i Puerto Banus hade samma dröm gått i uppfyllelse. Hon och jag var vi.

* Detta blir mitt sista inlägg från mina betraktelser i Spanien. Blondie och jag var tillsammans i nästan exakt tre år. I dag är hon mer känd - på denna blogg - som X1.