Det spelades bättre boll...

Jag sitter och bläddrar förstrött i en dammig synonymordbok. Letar adjektiv. Kraftfulla adjektiv. De dyker upp hela tiden, kippar efter andan och så ger de upp.
Alla är redan förbrukade.
Visst går det att säga att IFK:s svit – sedan 30 september 2006 – är fantastisk, vidunderlig och smått svindlande, men det har gått inflation i orden.
Jag nöjer mig med att konstatera att det känns ganska okej att gå till sommaruppehåll med 15 poäng ner till strecket.

Gårdagskvällen i punkter:
- Det var mitt första besök på Stadsparksvallen. Underbart läge med utsikt över Vättern.
- Våra bänkgrannar undrade innan match om vi skulle vinna med tvåsiffrigt eller om vi skulle skona dem.
- När vi gjorde 2-0 blev utsikten än mer bedårande.
- Vi bokade biljett på sittplatsläktaren på långsidan men hamnade utanför hörnflaggan och hade 120 meters sikte till ett av målen. Only på Stadsparksvallen. Och San Siro.
- Södra-klacken skanderade ”En gris, en ko, en Huskvarna-bo” varje gång Huskvarna-fostrade Viktor Rönneklev vidrörde bollen. Hade klacken tittat uppåt skulle de ha sett den ståtliga länga bestående av 14 reklamskyltar från Husqvarna. Vadå parodoxalt?
- Varför är självmål alltid vackrast? 2-2 var ett knytnävsslag i magen.
- Bambergs Söderstadion-identiska frispark gav mig luften tillbaka.
- På vägen hem passerade vi området där det var tänkt att jag skulle börja plugga journalistik för sex år sedan. Vad hade hänt med mig om jag flyttat till Jönköping där och då?
- Tja, förmodligen hade jag firat segern med kex och pipa.