5000 skäl att fullfölja Vasan?

Februari 2008: Snöflingor nedsända från helsefyr fyllde igen spåren med ett kompakt täcke. Varje stavtag fick armarna att skrika av värk. Vinden piskade från nord och hudflängde mitt ansikte.
Naturens krafter verkade ha gått in i opposition mot mig och försökte effektivt utnyttja sina mandat för att få mig att omvärdera Vasaloppsbeslutet.
När jag såg min mentors ryggtavla glida iväg i första stigningen borde jag ha känt uppgivenhet. Resignation. Litenhet.
Men när jag skrynklade ögonen och bet i underläppen gjorde jag det med ett inspirerat jävlaranamma-bett. Tänkte att visst kunde jag bygga en verbal klagomur i 14 månader – men till vilken nytta? Att konditionen precis som elljusen utmed spåret lyste med sin frånvaro gjorde mig bara mer sporrad.
I en uppförsbacke brant som en röd pist fick jag ett par tusen nya skäl att kämpa vidare. SMS:et från Skalman seglade in i sinnet: ”Den som bangar, eller bryter, Vasaloppet 2009 måste sätta in 5 000 spänn till valfritt välgörande ändamål, som väljs och administreras av den andre.”
Efter fyra kilometer nådde jag målet – vallaboden mitt emot ICA vid Snötorget i Sälen. Micke Mentor pekade på klockan – drygt 23 minuter. Jag frågade inte hur länge han stått och väntat på mig, men antog att han hunnit göra blåbärssoppa för ett helt lumparkompani under tiden.
”Nu är du igång i alla fall. Det gick väl inte så tokigt”, sa han om min comeback, med betoning på back och inte come, när vi packade in skidorna i boxen.

Augusti 2008: Om åtta månader är jag en död man. Jag kommer falla ihop som en säck mellan Smågan och Mångsbodarna. Och om jag inte dör så kommer jag åtminstone vara en knäckt man.
Sedan februari har jag inte åkt ett stavtag på längden och under sommaren har konditionspassen begränsat sig till ett par slags märkliga rörelser på suddiga dansgolv.
Åtta månader till döden.
Allt på grund av ett pundigt vad. Säg hej till Norrköpings dummaste man.