En ledig landsortsväg

Ett stilla regn vattnade rutan fri från insekter och hyssjade de morgonpigga programledarna på P3. Lördagen var oskuldsfull och väntade avslappnat på att få lämna sitt sigill i det som var framtiden för ögonblicket men dåtiden tätt därpå.
Bakom vindrutetorkarens pendel passerades charmiga små samhällen som ännu inte vaknat.
Frånsett en upprorisk himmel var jag utan sällskap på landsortsvägen. Gnagande trötthet och bitande hunger tog ledigt och avlöstes av en intrycksbenägenhet som man bara får när man rattar vägar man aldrig tidigare sett.
Utanför Slaka skickade en fabrikspipa ut en bolmande båge av rök som snart antog molnets färger. I Hultsfred hade musiken tystnat, vännerna gått hem och den förlängda armen av Stångån flöt bekvämt i maklig takt. I Virseryd hade livsmedelsbutiken lördagsöppet och det firades med ett korpulent utropstecken.
Med ett leende knäppte jag på farthållarens minustecken. Förnimmelsernas notiser skrevs i huvudet. Inga omkörningar behövde göras, inga ben behövde sträckas, inget vatten behövde spillas.
Det var jag och vägen och regnet och småhålorna som passerade i ett givet mönster.
En resa av ljudlöshet och intryck.
I Broakulla kryssade jag mellan vattenpölar till idrottsplatsen och gjorde jobbet som skulle göras. Vi talade om fotboll, och om tabeller och om bröderna Elm såklart, men det var Emmaboda som tände en fackla av glöd i deras ögon.
Stora, högfärdiga Emmaboda med attityden.
Emmaboda med 4 968 invånare.