Konsten att telefonera med okända

Försiktigt skjuter jag fram huvudet och virvlar det likt en besatt elvips ut mot balkongen. Jag har kommit på mig själv. Den senaste minuten har jag låtit som en bakfull groda, med ett slags aggressivt läte. Nu tystnar jag och utforskar om balkongen befolkats av en Skansen-föreståndare som vill skicka mig till första sämsta grodfarm i Brasilien.
Balkongen är tom, så nära som på ett magasin som skrynklat ihop av allt regn på stolen.
Ingen Jonas Wahlström.
Puh.
Jag öppnar käften igen och den går i ett, som en aldrig upphörande förmiddagssåpa på TV4. Kväk, kväk.
Det är ljudet av osäkerhet som skär genom lägenheten. Jag vankar av och an, kollar på klockan, sekundvisaren verkar ha gått ut i bojkott.
Förbannade tid som alltid går sakta när man vill att den ska springa. Förbannade tid som alltid går snabbt när IFK ligger under. Förbannade tid att ständigt mucka gräl.
Tre minuter kvar och röstuppvärmningen fortsätter. Kväk, kväk.
Jag borde vara trygg i mig själv, jag borde vara stärkt av rutinerna, dessa rutiner som är min vardag. Papper med frågeresearch prydligt framlagda på bordet, tre fungerande pennor vid sidan av, radion dovt påslagen för att skölja ner den generande tystnaden, mobilen på ljudlös, balkongdörren stängd.
Jag borde vara redo. Men inte fan är jag det. Det blir jag aldrig.
I åtta år har jag telefonintervjuat han och hon och dem, men de första sekunderna i varje nytt samtal är en leda, ett självmål, en söndagsmorgon utan Treo.
Presentationen. Ja, hej hej, det är jag på magasinet.
Artighetsfrasen. Stör jag? Inte det, så bra.
Den av vana insjungna frasen. Är allt bra, har du tid att avvara någon halvtimme? Okej. Fint.
Får jag en dålig start är den bakfulla grodans uppvärmning lönlös. Kvar står en naken man med förbrukat röstmaterial som stockar sig lite lätt på ord som initiativ och exhibitionist.
Men oftast löser det sig. Jag låter säkert som en idiot när jag kväkande tar upp kampen mot tankedemonerna som försöker övertyga mig om att första intrycket i ett samtal avgör hela intervjun. Men att fylla sin hjärna med fakta om att allt handlar om en första förnimmelse vore att frossa i resurser.
För visst har andra intrycket en större betydelse än vad klyschan säger?
Ja. Jo.
Herr Groda, jag vill bara säga att du fyller din funktion. Du är mitt kära alter ego. Du kan fakturera. Vi säger så.