Om 36 veckor: gyllene munk

Mobilen vibrerade ostadigt mot träpanelen och den välkända trudelutten gick snart igång.
Härliga IFK, klubben med go.
Jag tryckte snabbt på snoozeknappen och stirrade förvirrat upp mot taket. För ovanlighetens skull kunde jag fokusera på en punkt. Världen snurrade inte i många hundra grader, trots att det var söndag, morgon och dagen efter.
Men jag var omtumlad ändå. När man efter en lördagsutgång drömmer om en helvetisk löptur i skidbacke vet man att man varit munk för länge.
Mentalt dubbelkollade jag det hela direkt. 16 veckor. Inte sedan jag enligt en definition gick från pojke till man har jag repriserat denna långa avhållsamhet.
Och nu drömde jag alltså om löppass på natten. Oroväckande!
Några timmar senare och med lite mer distans till mardrömmen fick jag för mig att synbilden var ett tecken. En vision. Att jag borde ta tag i träningen.
Så i går tog jag bilen till Yxbacken i avsikt att springa uppför den svarta backen. Jag besteg henne efter fem minuter och 59 sekunder efter att ha trängts med 40 centimeter frodigt gräs, lera, väta och stenar.
Utmattad satte jag mig på betongklumpen intill skylten: ”Släpp bygeln här! Åk snabbt åt sidan!” och frustade med ett eko som sökte sig mot Jursla och ut över Bråviken.
En elitcyklist i 40-årsåldern som attackerade backen som om det vore plan mark slängde iväg ett par kommentarer:
”Nästa gång kanske du ska testa liftspåret istället. Och glöm inte stavarna.”
Sen fortsatte han lubba som om det inte fanns någon värk i morgon bitti.
För att stilla mitt dåliga konditionssamvete gjorde jag 200 armhävningar innan jag moloket sökte mig nedåt igen. En livsfarlig tur där fötterna inte samarbetade med det hala underlaget och jag landade på nästippen två gånger.
För att överhuvudtaget kunna komma ner helskinnad tvingades jag lägga kroppsvikten på höga kvistar och tjocka strån.
Efteråt sade jag förlåt till allemansrätten.
Jag tänker alldeles för mycket på mitt karma.
Och uppenbarligen för lite på det andra könet.