Som ett brev på posten

En känslomässig blixt lyste upp rummet. Jag spände ögonbrynen så hårt att värken strålade fram längs med tinningarna. Det åskade om mig.
Solglasögonen hade fortfarande inte kommit och nu hade jag väntat i sju veckor på ingenting alls.
I Salzburg påminde jag om Tom Prahl när solen eldade på och vi supportrar som bäst försökte sångduellera med grekerna på torget.
På Sommarfesten tvingades jag plocka fram ett par gamla returglas från Medeltiden för att inte bränna ögonvitorna röda i gasset.
Och inte ens nu, i sjunde veckan, var glajorna här.
Tro fan att jag sänkte min mentala ålder till ensiffrigt och levde rövare med orden. Jag utsåg svordomarna till mitt huvudspråk, kraftuttrycken till min verbala valuta.
Men så damp det ner en avi genom brevinkastet. Hoppets rand färgade min mun bred. Äntligen hade de kommit!
Två minuter senare – jag skojar inte – lämnade jag fram den vita lilla lappen till kassörskan. Sedan kom hon tillbaka och lyfte varan som en trofé i luften.
”Jaha, varsågod.”
Hon såg misstänksam ut.
Jag tittade på förpackningen och skakade säkert på huvudet.
”Nej, det är fel. Kolla igen.”
Hon kom tillbaka med samma vara och tittade skeptiskt på mig.
”Numret stämmer med din avi.”
Bakom mig hade kön ringlat sig lång och tystnaden placerade ett rött skimmer i mitt ansikte.
Jag stirrade på förpackningen. De stora feta bokstäverna sjöng falskt för mig: ”KLAMYDIATEST”
Vad fan var det frågan om? Jag försökte förklara att jag verkligen inte beställt ett anonymt test, jag är en reko kille, men kassörskan vägrade att lyssna.
”Du säger att du beställt solglasögon. Öppna förpackningen då.”
Huvudet på ett provrör såg affärens ljus och det gick ett lätt sus genom lokalen.
”Det här är vad du har beställt. Och om du menar att det blivit fel får du faktiskt kontakta Posten”.
Jag lämnade affären så snabbt och diskret som möjligt, men skadan var redan gjord. Vanhedrad och misstrodd enligt mig själv. Sexsjuk enligt kassörskan och av folket i kön. Att tjejen bakom mig var snygg som ett IFK-emblem gjorde inte saken bättre.
På vägen hem – utan paket i handen – knappade jag in mobilnumret till Brevbäraren. Jag bad honom kolla upp vad i helvete som gått fel.
När han började skratta – bullrigt, högt och länge – insåg jag att jag åkt på årets prank.
Brevbäraren kände till att jag väntade på solglasögonen och hade lömskt skickat en osannfärdig avi till min hemadress.
Sedan dess har jag inte besökt affären mer än av tvång. Att dras med en klamydia-stämpel i pannan är flera resor värre än att sakna ett par sketna solglasögon.