Det finns en dag som inte finns. Dagen då man hittar den optimala harmonin i tillvaron. Förmodligen kommer livet alltid att kantas av felbeslut och gärningar man ångrar med facit uppkört i ansiktet.
Min resultatbok innehåller så många kryss att jag rätteligen borde utbilda mig till magister i förhållandemissbruk.
X1 ville flytta ihop 2003. Det ville inte jag.
X1 ville flytta ihop 2004. Det ville verkligen inte jag.
Jag ville flytta ihop med X1 2005. Det ville naturligtvis inte hon. Så det tog slut.
Jag är ett päron. Ett Doyenne de Comice-päron. Ett sådant där päron som mognar väldigt sent och ofta inte hinner bli färdigt innan frosten kommer.
Verkligheten är verklighet i dag och hon och jag blir aldrig vi igen.
Det känns… okej.
Det fanns en dag som jag trodde inte fanns.
Men den finns i dag.
torsdag, oktober 26, 2006
onsdag, oktober 25, 2006
Tant of the day
Noterade precis att en mogen dam i 100-årsåldern, med tillhörande rullator, klev på en karaoketaxi med ett brett leende. Medalj till henne.
Quote of today
"Det finns ett sorts undanglidande vemod i ögonen hos folk i Norrköping som jag tycker mycket om."
Marcus Birro.
Marcus Birro.
Välkommen till Vogue
Min strumplåda innehåller enbart svarta varianter. Med ett undantag. De bär jag i dag. Därför ber jag till högre makter att ingen får för sig att ringa på min dörr nu.
lördag, oktober 21, 2006
Challenge Tour
Eftersom klockan bestämt att fredag blivit lördag och jag fortfarande har kli i fingrarna, kommer här en utmaning som jag blivit ombedd att besvara. Så, Sofia, here we go:
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
"Jag högg själv ner virket i skogen, transporterade det till sågen där jag sågade plank och till sist målade jag ladan med Falu rödfärg.”
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Min 50 centiliters Pripps Energy-flaska som precis föll mot skrivbordet. Klant? Jag?
3. Vad var det senaste du såg på tv?
Två minuter av svenska serien Mäklarna.
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
00.20 (rätt svar: 00.22)
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Bilar som passerar utanför min öppna fönster, samt Ebba Forsbergs ”Sometimes” på datorn.
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Jag var på gymet och dubbelpassade med ”Swartling”.
7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Rosa Bloggens besökarstatistik.
8. Vad har du på dig?
Svarta träningsoverallsbyxor och t-shirt. Känner mig so classy.
9. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
Jag drömde som vanligt väldigt mycket. En skräckis (vill inte ens tala om det), en småromantisk (inget av estetiskt värde) och så lite action (gick all in på tokdålig starthand i poker).
10. När skrattade du senast?
Åt Kjell Bergqvist. Säkert en dryg timme sedan. Jag vill garva oftare. Jag gillar att garva.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Sitter inne på ett avskalat "kontor", så det känns relativt skralt. Två tavlor.
12. Har du sett något konstigt på sistone?
Mm, jag borstade tänderna för fem minuter sedan och glömde släcka lampan ovanför handfatet innan jag tittade rätt in i spegeln.
13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Jag vet inte. Tidsfördriv?
14. Vilken var den senaste film du såg?
Lost in translation. Gripande. Som sagt. Scarlett är bedårande, naturligtvis, och står för en utmärkt skådespelarinsats. Bill Murray är inte sämre. Tvärtom. Deras vägar korsas av en slump i Japan och det blir god filmsushi av konceptet.
15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Jag har faktiskt ingen aning. IFK Norrköping, kanske. Men Doughpleaserovitj låter väl så där.
16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Jag har aldrig vunnit Nobelpriset. Någonsin.
17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Sånt där "går" ju inte att besvara. Ge mig några nätters betänketid. Så drömmer jag mig fram till något vettigt.
18. Tycker du om att dansa?
Dansar aldrig nykter, men studsar gärna omkring onykter.
19. George Bush?
Ja, han är president i landet USA. Var det 10 000-kronorsfrågan?
20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Ingen aning. Madeleine är fint. Felicia också.
22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Testat det livet. Det var bra då. Inget för mig nu. Och förmodligen inte i framtiden heller.
23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
Jag har väntat så länge på just denna dag – och nu har den äntligen kommit.
24. Vilka två personer vill du ska svara på de här frågorna?
Lars Winnerbäck och Zlatan Ibrahimovic. Ska det va´, ska det va´.
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
"Jag högg själv ner virket i skogen, transporterade det till sågen där jag sågade plank och till sist målade jag ladan med Falu rödfärg.”
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Min 50 centiliters Pripps Energy-flaska som precis föll mot skrivbordet. Klant? Jag?
3. Vad var det senaste du såg på tv?
Två minuter av svenska serien Mäklarna.
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
00.20 (rätt svar: 00.22)
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
Bilar som passerar utanför min öppna fönster, samt Ebba Forsbergs ”Sometimes” på datorn.
6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
Jag var på gymet och dubbelpassade med ”Swartling”.
7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Rosa Bloggens besökarstatistik.
8. Vad har du på dig?
Svarta träningsoverallsbyxor och t-shirt. Känner mig so classy.
9. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
Jag drömde som vanligt väldigt mycket. En skräckis (vill inte ens tala om det), en småromantisk (inget av estetiskt värde) och så lite action (gick all in på tokdålig starthand i poker).
10. När skrattade du senast?
Åt Kjell Bergqvist. Säkert en dryg timme sedan. Jag vill garva oftare. Jag gillar att garva.
11. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Sitter inne på ett avskalat "kontor", så det känns relativt skralt. Två tavlor.
12. Har du sett något konstigt på sistone?
Mm, jag borstade tänderna för fem minuter sedan och glömde släcka lampan ovanför handfatet innan jag tittade rätt in i spegeln.
13. Vad tycker du om den här utmaningen?
Jag vet inte. Tidsfördriv?
14. Vilken var den senaste film du såg?
Lost in translation. Gripande. Som sagt. Scarlett är bedårande, naturligtvis, och står för en utmärkt skådespelarinsats. Bill Murray är inte sämre. Tvärtom. Deras vägar korsas av en slump i Japan och det blir god filmsushi av konceptet.
15. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Jag har faktiskt ingen aning. IFK Norrköping, kanske. Men Doughpleaserovitj låter väl så där.
16. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Jag har aldrig vunnit Nobelpriset. Någonsin.
17. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Sånt där "går" ju inte att besvara. Ge mig några nätters betänketid. Så drömmer jag mig fram till något vettigt.
18. Tycker du om att dansa?
Dansar aldrig nykter, men studsar gärna omkring onykter.
19. George Bush?
Ja, han är president i landet USA. Var det 10 000-kronorsfrågan?
20-21. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Ingen aning. Madeleine är fint. Felicia också.
22. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Testat det livet. Det var bra då. Inget för mig nu. Och förmodligen inte i framtiden heller.
23. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
Jag har väntat så länge på just denna dag – och nu har den äntligen kommit.
24. Vilka två personer vill du ska svara på de här frågorna?
Lars Winnerbäck och Zlatan Ibrahimovic. Ska det va´, ska det va´.
Den eviga saknaden efter Nintendot
Efter ett par jobbveckor utan inspiration och glöd i pennan har jag hittat tillbaka till något som liknar en vettig fas.
Det kan ha med vädret att göra.
När roadracingknuttar ilsket spänner ögonen mot himlen och tennisspelare strängar om sina racketar i Wimbledon, jublar jag åt det tilltagande regnet. Jag skriver bättre texter när vätan piskar asfalt.
Det kan också ha med intervjuobjekten att göra.
I tisdags punktmarkerade jag en lirare i Basketligan under ett halvt dygn. Det var intressant. Och mentalt betungande. Det var nämligen ett möte med en gammal fiende.
När minnesbilderna vevas upp ser jag en gänglig kille från Sörping som fick mig att framstå som ett fån på helt fel plats vid helt fel tillfälle. Om jag inte drog på mig fouls efter dueller med honom, blev jag blockerad eller bortgjord på löjeväckande manér.
Till råga på allt var han två år yngre än jag.
När han hejade på mig den där morgonen tvingades jag svälja stoltheten och förtränga de narraktiga minnena från basketplanerna.
Det var trots allt ett annat sekel.
Nu är det 2000-talet och jag är så långt ifrån firad basketstjärna som man komma.
Men jag var en jävel på Double Dribble. Att sälja den där japanska åttabitarsmanicken är kanske det dummaste jag gjort sedan jag gick och käkade dillchips istället för att dansa tryckare med snygg-Paulina i femman.
Det kan ha med vädret att göra.
När roadracingknuttar ilsket spänner ögonen mot himlen och tennisspelare strängar om sina racketar i Wimbledon, jublar jag åt det tilltagande regnet. Jag skriver bättre texter när vätan piskar asfalt.
Det kan också ha med intervjuobjekten att göra.
I tisdags punktmarkerade jag en lirare i Basketligan under ett halvt dygn. Det var intressant. Och mentalt betungande. Det var nämligen ett möte med en gammal fiende.
När minnesbilderna vevas upp ser jag en gänglig kille från Sörping som fick mig att framstå som ett fån på helt fel plats vid helt fel tillfälle. Om jag inte drog på mig fouls efter dueller med honom, blev jag blockerad eller bortgjord på löjeväckande manér.
Till råga på allt var han två år yngre än jag.
När han hejade på mig den där morgonen tvingades jag svälja stoltheten och förtränga de narraktiga minnena från basketplanerna.
Det var trots allt ett annat sekel.
Nu är det 2000-talet och jag är så långt ifrån firad basketstjärna som man komma.
Men jag var en jävel på Double Dribble. Att sälja den där japanska åttabitarsmanicken är kanske det dummaste jag gjort sedan jag gick och käkade dillchips istället för att dansa tryckare med snygg-Paulina i femman.
fredag, oktober 20, 2006
Vilken jäävla smäll!
Lät precis som om någon försökte spränga hela jävla Norrköping i luften. Jag hoppade upp från stolen som en nysnaggad Stefan Holm och med galopperande hjärta i bästa Järvsöfaks-stil. Sluta upp med att spränga Norrköping i luften. Hör ni det? Det är faktiskt match i morgon. IFK-Qviding. Ska vi förmoda att hela Göteborg försöker köa sig in på Parken?
Why he rules, volume 2 out of 10
En av alla dom
Winnerbäck: Vintern 1997. Började så smått förstå att jag faktiskt bodde i Stockholm nu. I storstaden för att spela musik. Precis lika unik som alla andra. Söndagkvällsförvriden är ett rätt bra ord för att beskriva hur det kändes den kvällen. Lite dagen efter. Jag kommer ihåg att jag satt vid matbordet i Fruängen och åt clementiner och drack varm choklad när jag skrev den. Har ofta börjat mina spelningar med den här. Den funkar lite som en presentation.
Doughpleaser: Jag kom till Stockholm utan karta och kompass. Med en vilsenhet i själen och en ambivalent inställning till framtiden. Där satt jag ensam, första kvällen, i en liten enrummare vid Karolinska och undrade om viket på kvällstidningen över sommaren skulle lotsa mig tillbaka till de emotionellt stabila breddgraderna. Litenheten var påtaglig och jag kunde omöjligt glädjas över chansen som uppenbarat sig vid Globen. Tiden gick sin gilla gång, jag föll för Stockholm och jag träffade T som för några veckor fick mig att glömma X1. Vi gick båda vilse genom stan, i olika skeden av livet, och visste att allt skulle ha få ett slut när jag flyttade hem igen.
Toppen: "Och är jag ensam på en söndag blir jag dum, och mörkrädd mitt på dan. Måste bort från tysta rum, och är du hyfsat likadan – kan vi gå vilse genom stan.”
Aldrig riktigt slut
Winnerbäck: Det här är fröken Svårs väg tillbaka efter en jobbig låt på "Med solen i ögonen". En märklig, drömlik tillfredsställelse i att ha nått botten.
Doughpleaser: Texten biter sig in i tjejers själar. Det är statistiskt säkerhetsställt. Fråga en av de få som känner till min bloggadress (eller kanske inte nu, för nu har hon funnit Lyckan – och, Du, vad var det jag sa). Eller fråga M, som jag träffade i våras. Vi såg Live-DVD:n tillsammans här hemma och tårarna föll nedför hennes kinder när Hovet spelade just den här låten. Och, vad fan, vissa segment träffar ju sjukt säkert även för oss andra som inte kallar oss Fröken Svår. Det bästa är att botten bara är en övergående plattform innan man närmar sig toppen igen.
Toppen: ”Jag har gjort fel ibland, jag vet, men ingen mening att ge opp. Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp.”
Hugger i sten
Winnerbäck: Det gamla vanliga: Jag kärar ner mig och hon flyttar utomlands innan jag ens hunnit berätta det. Det händer mig hela tiden. Dom säger att dom ska försöka hitta sig själva och allt det där och kommer alltid hem med en ny pojkvän.
Doughpleaser: Calle tyckte nog att jag var dum i huvudet. Kanske inte bombad, men i alla fall jobbig som få. Jag kan väl förstå honom. Hugger i sten vevades i repeat gång efter gång, som ett hinduistiskt mantra, och jag antecknade flitigt vilka ord och fraser jag ville ersätta i min egenkomponerade sång till Ex1. Till slut föll bitarna på plats och låten var klar. Calle pustade ut och jag gick ned till strandpromenaden och sjöng in det jag skulle på en bandspelare. Det lät för jävligt. Men jag tror att hon uppskattade gesten. Som tur är har tidens rand fått låttexten att försvinna i intet.
Toppen: ”Jag dricker glögg med balkongdörren öppen i natt, och låter vinden komma in i från väster.”
Winnerbäck: Vintern 1997. Började så smått förstå att jag faktiskt bodde i Stockholm nu. I storstaden för att spela musik. Precis lika unik som alla andra. Söndagkvällsförvriden är ett rätt bra ord för att beskriva hur det kändes den kvällen. Lite dagen efter. Jag kommer ihåg att jag satt vid matbordet i Fruängen och åt clementiner och drack varm choklad när jag skrev den. Har ofta börjat mina spelningar med den här. Den funkar lite som en presentation.
Doughpleaser: Jag kom till Stockholm utan karta och kompass. Med en vilsenhet i själen och en ambivalent inställning till framtiden. Där satt jag ensam, första kvällen, i en liten enrummare vid Karolinska och undrade om viket på kvällstidningen över sommaren skulle lotsa mig tillbaka till de emotionellt stabila breddgraderna. Litenheten var påtaglig och jag kunde omöjligt glädjas över chansen som uppenbarat sig vid Globen. Tiden gick sin gilla gång, jag föll för Stockholm och jag träffade T som för några veckor fick mig att glömma X1. Vi gick båda vilse genom stan, i olika skeden av livet, och visste att allt skulle ha få ett slut när jag flyttade hem igen.
Toppen: "Och är jag ensam på en söndag blir jag dum, och mörkrädd mitt på dan. Måste bort från tysta rum, och är du hyfsat likadan – kan vi gå vilse genom stan.”
Aldrig riktigt slut
Winnerbäck: Det här är fröken Svårs väg tillbaka efter en jobbig låt på "Med solen i ögonen". En märklig, drömlik tillfredsställelse i att ha nått botten.
Doughpleaser: Texten biter sig in i tjejers själar. Det är statistiskt säkerhetsställt. Fråga en av de få som känner till min bloggadress (eller kanske inte nu, för nu har hon funnit Lyckan – och, Du, vad var det jag sa). Eller fråga M, som jag träffade i våras. Vi såg Live-DVD:n tillsammans här hemma och tårarna föll nedför hennes kinder när Hovet spelade just den här låten. Och, vad fan, vissa segment träffar ju sjukt säkert även för oss andra som inte kallar oss Fröken Svår. Det bästa är att botten bara är en övergående plattform innan man närmar sig toppen igen.
Toppen: ”Jag har gjort fel ibland, jag vet, men ingen mening att ge opp. Jag tror det bor en liten hjälte i varenda liten flopp.”
Hugger i sten
Winnerbäck: Det gamla vanliga: Jag kärar ner mig och hon flyttar utomlands innan jag ens hunnit berätta det. Det händer mig hela tiden. Dom säger att dom ska försöka hitta sig själva och allt det där och kommer alltid hem med en ny pojkvän.
Doughpleaser: Calle tyckte nog att jag var dum i huvudet. Kanske inte bombad, men i alla fall jobbig som få. Jag kan väl förstå honom. Hugger i sten vevades i repeat gång efter gång, som ett hinduistiskt mantra, och jag antecknade flitigt vilka ord och fraser jag ville ersätta i min egenkomponerade sång till Ex1. Till slut föll bitarna på plats och låten var klar. Calle pustade ut och jag gick ned till strandpromenaden och sjöng in det jag skulle på en bandspelare. Det lät för jävligt. Men jag tror att hon uppskattade gesten. Som tur är har tidens rand fått låttexten att försvinna i intet.
Toppen: ”Jag dricker glögg med balkongdörren öppen i natt, och låter vinden komma in i från väster.”
Why he rules, volume 1 out of 10
Ok. Dags för ett Winnerbäck-blödigt inlägg nu när löven bytt färg, Celsius mätare blivit skogstokig, handeln börjat julpynta och ICA Maxi plockat fram uppstoppade renar.
De här låtarna spelar jag ikväll. Inte av någon speciell anledning. Mest för att jag gillar tonen, melodierna – i symbios. Kanske också tack vare ett och annat minne.
Inte för kärleks skull
Winnerbäck: En favorit. Jag gillar stämningen. Ska avnjutas väl kyld en höstkväll på hög volym. Helst ensam. Längtandes. En kompis trodde att den handlade om ett one-night-stand. Det är just det den inte gör.
Doughpleaser: Vi möttes i krogkön och polaren presenterade mig som ett ”Winnerbäck-pucko”. Han visste att hon hade samma musiksmak. Hennes ögon glittrade och jag var full. Vi älskade aldrig som fåglarna vill, men vi sjöng in den här låten på en 3-mobil. Vad mottagaren tyckte om framträdandet fick jag aldrig veta. Men eftersom jag har en tendens att bröla som en krockad traktor så var det nog lika bra. Ett pucko är alltid ett pucko – mer eller mindre.
Toppen: ”Mellan veta och vilja går vilsen och väntar på sans. Och att se allting klart.”
Kom änglar
Winnerbäck: En låt som beskriver förhållandet i fråga ganska bra. Vers för vers. Det var så här det kändes. Helt enkelt. Jag undrade lite smått när jag skrev den om man verkligen får göra en så här simpel melodi. Det är klart man får.
Doughpleaser: Det här är sagan om husväggen, fyra blåa ögon, ett stormande Medelhav och en nattpuls i Puerto Banus. Minnet går inte att komprimera i funktionsdugliga ord så jag nöjer mig med att konstatera att jag var kär. Kär i henne. Kär i ögonblicket. Förälskad i livet. Under mitt livs lyckligaste stund bar jag himmelska ben, gav henne en gloria och hade blivit av med den uppgivna rösten jag nyttjat så illa. Den 24 mars 2002 blev jag hel.
Toppen: ”Den vackraste stunden i livet var den när du kom – och allt var förbjudet.”
Nån annan
Winnerbäck: Skrevs redan hösten 1992. Det handlar om en promenad från Tannefors Center till Vidingsjö en sen vardagkväll. Ni som är från Linköping vet att man då går via Stångån upp för Tannefors slussar, genom Ånestad och Åleryd. Det är en ganska rejäl promenad, och det var höst och mörkt och halsduk och nykär och gymnasiet och hon och jag. En av dom bättre kvällarna i mitt liv.
Doughpleaser: Utan Gore-Tex, paraplyer och skydd för tak var vi så utsatta man kunde bli när det regnade katter och hundar från himlen. Vi skrattade åt eländet. Jag vet inte vad det var som gjorde mig så förfärligt glad. Inte var det drömmar om stearinljus och varm choklad i alla fall. Det var snarare infallet att vi hade rätt kul emellanåt, åt varandra, med varandra. Det var kvällen när vi bestämde oss för att nystarta förhållandet. Det var en bra kväll. Det kanske blir så automatiskt när man promenerar invid Tannefors slussar...
Toppen: ”Och vad är det som gör att man glömmer saker, man glömmer att man trivs med livet ibland. När vi flydde från sanning, tid och besvär, för att ta måsten i andra hand.”
De här låtarna spelar jag ikväll. Inte av någon speciell anledning. Mest för att jag gillar tonen, melodierna – i symbios. Kanske också tack vare ett och annat minne.
Inte för kärleks skull
Winnerbäck: En favorit. Jag gillar stämningen. Ska avnjutas väl kyld en höstkväll på hög volym. Helst ensam. Längtandes. En kompis trodde att den handlade om ett one-night-stand. Det är just det den inte gör.
Doughpleaser: Vi möttes i krogkön och polaren presenterade mig som ett ”Winnerbäck-pucko”. Han visste att hon hade samma musiksmak. Hennes ögon glittrade och jag var full. Vi älskade aldrig som fåglarna vill, men vi sjöng in den här låten på en 3-mobil. Vad mottagaren tyckte om framträdandet fick jag aldrig veta. Men eftersom jag har en tendens att bröla som en krockad traktor så var det nog lika bra. Ett pucko är alltid ett pucko – mer eller mindre.
Toppen: ”Mellan veta och vilja går vilsen och väntar på sans. Och att se allting klart.”
Kom änglar
Winnerbäck: En låt som beskriver förhållandet i fråga ganska bra. Vers för vers. Det var så här det kändes. Helt enkelt. Jag undrade lite smått när jag skrev den om man verkligen får göra en så här simpel melodi. Det är klart man får.
Doughpleaser: Det här är sagan om husväggen, fyra blåa ögon, ett stormande Medelhav och en nattpuls i Puerto Banus. Minnet går inte att komprimera i funktionsdugliga ord så jag nöjer mig med att konstatera att jag var kär. Kär i henne. Kär i ögonblicket. Förälskad i livet. Under mitt livs lyckligaste stund bar jag himmelska ben, gav henne en gloria och hade blivit av med den uppgivna rösten jag nyttjat så illa. Den 24 mars 2002 blev jag hel.
Toppen: ”Den vackraste stunden i livet var den när du kom – och allt var förbjudet.”
Nån annan
Winnerbäck: Skrevs redan hösten 1992. Det handlar om en promenad från Tannefors Center till Vidingsjö en sen vardagkväll. Ni som är från Linköping vet att man då går via Stångån upp för Tannefors slussar, genom Ånestad och Åleryd. Det är en ganska rejäl promenad, och det var höst och mörkt och halsduk och nykär och gymnasiet och hon och jag. En av dom bättre kvällarna i mitt liv.
Doughpleaser: Utan Gore-Tex, paraplyer och skydd för tak var vi så utsatta man kunde bli när det regnade katter och hundar från himlen. Vi skrattade åt eländet. Jag vet inte vad det var som gjorde mig så förfärligt glad. Inte var det drömmar om stearinljus och varm choklad i alla fall. Det var snarare infallet att vi hade rätt kul emellanåt, åt varandra, med varandra. Det var kvällen när vi bestämde oss för att nystarta förhållandet. Det var en bra kväll. Det kanske blir så automatiskt när man promenerar invid Tannefors slussar...
Toppen: ”Och vad är det som gör att man glömmer saker, man glömmer att man trivs med livet ibland. När vi flydde från sanning, tid och besvär, för att ta måsten i andra hand.”
lördag, september 30, 2006
Ordjakten
Det första ordet jag söker har tio bokstäver.
Superettan.
Det andra ordet jag söker har elva bokstäver.
Tvåtusensju.
Det tredje ordet jag söker har sex bokstäver.
Ångest.
Superettan.
Det andra ordet jag söker har elva bokstäver.
Tvåtusensju.
Det tredje ordet jag söker har sex bokstäver.
Ångest.
I år går vi upp! (eller nästa...)
"Jag har väntat så länge på just den här dan,
och det är skönt att den äntligen kommer."
Sextonhundra på Idrottsparken: IFK-ÖSK. Man kan bli hispig för mindre.
Fredagsdrömmar brukar sällan vikas till fotboll, numera, men i natt jonglerade jag med Pierre Gallo, såg Gardar lobba in 1-0 på Arosvallen (!) och jag hann även bli nedslagen av en fraktion firmamedlemmar från Västerås. Eh... de tyckte att jag jublade för mycket.
Det första är väl inget bra tecken; men väl det andra. Jag vill jubla. Jag vill vara en jubelidiot. Jag vill se IFK i allsvenskan. Och det vill väl du också?
och det är skönt att den äntligen kommer."
Sextonhundra på Idrottsparken: IFK-ÖSK. Man kan bli hispig för mindre.
Fredagsdrömmar brukar sällan vikas till fotboll, numera, men i natt jonglerade jag med Pierre Gallo, såg Gardar lobba in 1-0 på Arosvallen (!) och jag hann även bli nedslagen av en fraktion firmamedlemmar från Västerås. Eh... de tyckte att jag jublade för mycket.
Det första är väl inget bra tecken; men väl det andra. Jag vill jubla. Jag vill vara en jubelidiot. Jag vill se IFK i allsvenskan. Och det vill väl du också?
All in!
Det var en israel, en polack, en turk, en amerikan och en Doughpleaser.
Och så några till.
908 totalt.
Jag kom sexa i nätturneringen - det handlar om No Limit-poker - och jag är överlycklig.
Mödan för två timmar och 29 minuters "arbete"?
2,5 dollar.
En halv öl.
Eller en Selma Lagerlöf-lapp och tio Jenka om ni så vill.
Jag tror inte jag ska försörja mig som freeroll-spelare i framtiden.
Och så några till.
908 totalt.
Jag kom sexa i nätturneringen - det handlar om No Limit-poker - och jag är överlycklig.
Mödan för två timmar och 29 minuters "arbete"?
2,5 dollar.
En halv öl.
Eller en Selma Lagerlöf-lapp och tio Jenka om ni så vill.
Jag tror inte jag ska försörja mig som freeroll-spelare i framtiden.
torsdag, september 28, 2006
Mejlterror vid Eastern Promenade
Jag har skickat 48 mejl i dag. Ett hopkok av allt från uppdaterade lastbilsparker, kinesisk längdåkning, universitetsavhopp och Shells priskarteller till 20 år gammal elitseriehockey, konståkningsdomare, ufo-forskning och extremskidåkning.
Det snurrar i huvudet.
Jag känner mig trött.
Skulle behöva spinna ikväll.
Däremot var det uppfriskande att besöka bibblan i förmiddags. Det var inte i går. Mellanstadiet var inte i går. Det kändes som att göra en liten resa tillbaka i tiden. Numera äger Doughe ett utlåningskort. Ur led är tiden.
Det snurrar i huvudet.
Jag känner mig trött.
Skulle behöva spinna ikväll.
Däremot var det uppfriskande att besöka bibblan i förmiddags. Det var inte i går. Mellanstadiet var inte i går. Det kändes som att göra en liten resa tillbaka i tiden. Numera äger Doughe ett utlåningskort. Ur led är tiden.
Ärade huvudredaktör på SAOL
Martin Gellerstam,
Jag vet. Frontalflirt är ett väldigt fiffigt ord. Det har jag tyckt i säkert åtta minuter. Härmed verkar jag för ett aktivt införande av ordet och den underliggande betydelsen till nästa upplaga av SAOL. Vänligen tillgodose min önskan.
9E
Mycket nostalgi på denna blogg nu. Det blir lätt så eftersom backspegeln är desto enklare att beskriva än framtiden.
Om drygt två veckor korsas backspegelns och framtidens vägar.
Det har gått tio år sedan jag vi gjorde upp med högstadiet, vi 80:or.
Nu är det dags för klassfest.
”När du har tröttnat på prat om väder, vind och antal producerade barn” ska jag utnyttja ett konversationskort ”för att få svar på det där du egentligen vill veta”.
Det står: ”Om du var tvungen att bli tillsammans med någon i vår gamla klass – vem skulle det vara?”
På den nivån är det.
Just nu är jag inte speciellt sugen på att gå dit, men jag vet ju hur det kommer sluta.
Blott nio av 30 är skrivna i orter utanför Norrköping. Allt från Hyltebruk till Järfälla. De flesta i förorter till Stockholm.
Det är inte mer spännande än så, men jag är varken besviken eller förvånad. Bara luttrad. Är vi hemmakära eller bortarädda?
Jag kan bara tala för mig själv (i nyktert tillstånd); och jag gillar den här stan. Trots att den kan vara klädd i kejsarens kläder vissa dagar. Men är det inte så överallt?
Så var det ju i Fuengirola. I Solna. I Torrevieja. Och här.
Men jag gillar det lilla i det stora; tycker om bruset invid Strömmen, lummiga promenader, härliga IFK och vår olagligt fula dialekt. Inget märkvärdigt i sig, men tillsammans rätt vardagsromantiskt.
Jag är nog hemmablind.
Men jag är uppenbarligen inte ensam.
Kanske man borde gå dit, ändå.
Bara för att se vilka som ”lyckats”, ”misslyckats” och framför allt – vilka som frontalflirtar med vilka.
Om drygt två veckor korsas backspegelns och framtidens vägar.
Det har gått tio år sedan jag vi gjorde upp med högstadiet, vi 80:or.
Nu är det dags för klassfest.
”När du har tröttnat på prat om väder, vind och antal producerade barn” ska jag utnyttja ett konversationskort ”för att få svar på det där du egentligen vill veta”.
Det står: ”Om du var tvungen att bli tillsammans med någon i vår gamla klass – vem skulle det vara?”
På den nivån är det.
Just nu är jag inte speciellt sugen på att gå dit, men jag vet ju hur det kommer sluta.
Blott nio av 30 är skrivna i orter utanför Norrköping. Allt från Hyltebruk till Järfälla. De flesta i förorter till Stockholm.
Det är inte mer spännande än så, men jag är varken besviken eller förvånad. Bara luttrad. Är vi hemmakära eller bortarädda?
Jag kan bara tala för mig själv (i nyktert tillstånd); och jag gillar den här stan. Trots att den kan vara klädd i kejsarens kläder vissa dagar. Men är det inte så överallt?
Så var det ju i Fuengirola. I Solna. I Torrevieja. Och här.
Men jag gillar det lilla i det stora; tycker om bruset invid Strömmen, lummiga promenader, härliga IFK och vår olagligt fula dialekt. Inget märkvärdigt i sig, men tillsammans rätt vardagsromantiskt.
Jag är nog hemmablind.
Men jag är uppenbarligen inte ensam.
Kanske man borde gå dit, ändå.
Bara för att se vilka som ”lyckats”, ”misslyckats” och framför allt – vilka som frontalflirtar med vilka.
onsdag, september 20, 2006
15 år senare
Det är kul att städa.
Nej, det är det självfallet inte.
Men det är roligt att städa om man hittar gamla skatter i lådorna.
I femman skrev jag en resumé om mitt fantastiska liv. Mycket sport handlade det om. Och utseendefixering.

Mina föräldrar säger att jag var lugn som liten. Jag var ganska tjock, både i ansiktet och runtomkring kroppen.
Ja. Jag var en tjockis! I fyra år. Sen blev jag en sparris. I 20 år. Nu är jag... jag vet inte. Struntar i att lägga upp en bild på mig iförd enbart Speedos i alla fall.
Jag har aldrig haft napp eller sugit på tummen.
Tro det eller ej, jag har inte lagt till mig dessa dåliga ovanor nu heller. Hittills.
En gång när jag bestämt skulle ut och cykla hände något. Cykeln hade, vilket jag inte visste, punktering. Jag ramlade så småningom illa och jag fick hjärnskakning och jag fördes till sjukhus.
"Så småningom"? Herregud. Använde jag såna ord när jag gick i femman? Punkteringen var mer väntad. Jag var ett klantarsel som hade en tendens att skada mig bara jag gick utanför dörren. Det är ett under att jag fortfarande lever.
Vad jag inte tycker om:
1. Krig
2. Höga höjder över vatten
3. Måndagsmorgnar
Det enda med krig jag ser något positivt i, är bensinpriskrig. Micropris på tolv kronor litern. Come on!
Jag är ca 160 cm lång och jag tror jag väger 45kg.
Vilket muskelknippe, va! En riktig magnet på mellanstadiediscona där små påsar med dillchips var lika attraktivt - om inte mer - som Ann-Sofie, Maria och Paulina.
Jag bär tandställning på grund av mina utstående tänder. Jag har också mina öron utåtstående.
Haha! Självinsikt! Hur kunde Paulina stå ut med mig i två veckor i fyran? Hon som var så söt.
Varje år åker våran familj till Sälen och åker skidor. Det finns en del roliga backar och den brantaste av backarna i Sälen är Väggen med sin fallhöjd på 45 grader. Den har jag åkt några gånger men den är inte så rolig.
Jag som inte ens vågar åka Väggen i dag. Det är ju som att dödsförakta skeenden! (till mitt försvar är mina skidor minst en halvmeter för långa).
Nej, det är det självfallet inte.
Men det är roligt att städa om man hittar gamla skatter i lådorna.
I femman skrev jag en resumé om mitt fantastiska liv. Mycket sport handlade det om. Och utseendefixering.

Mina föräldrar säger att jag var lugn som liten. Jag var ganska tjock, både i ansiktet och runtomkring kroppen.
Ja. Jag var en tjockis! I fyra år. Sen blev jag en sparris. I 20 år. Nu är jag... jag vet inte. Struntar i att lägga upp en bild på mig iförd enbart Speedos i alla fall.
Jag har aldrig haft napp eller sugit på tummen.
Tro det eller ej, jag har inte lagt till mig dessa dåliga ovanor nu heller. Hittills.
En gång när jag bestämt skulle ut och cykla hände något. Cykeln hade, vilket jag inte visste, punktering. Jag ramlade så småningom illa och jag fick hjärnskakning och jag fördes till sjukhus.
"Så småningom"? Herregud. Använde jag såna ord när jag gick i femman? Punkteringen var mer väntad. Jag var ett klantarsel som hade en tendens att skada mig bara jag gick utanför dörren. Det är ett under att jag fortfarande lever.
Vad jag inte tycker om:
1. Krig
2. Höga höjder över vatten
3. Måndagsmorgnar
Det enda med krig jag ser något positivt i, är bensinpriskrig. Micropris på tolv kronor litern. Come on!
Jag är ca 160 cm lång och jag tror jag väger 45kg.
Vilket muskelknippe, va! En riktig magnet på mellanstadiediscona där små påsar med dillchips var lika attraktivt - om inte mer - som Ann-Sofie, Maria och Paulina.
Jag bär tandställning på grund av mina utstående tänder. Jag har också mina öron utåtstående.
Haha! Självinsikt! Hur kunde Paulina stå ut med mig i två veckor i fyran? Hon som var så söt.
Varje år åker våran familj till Sälen och åker skidor. Det finns en del roliga backar och den brantaste av backarna i Sälen är Väggen med sin fallhöjd på 45 grader. Den har jag åkt några gånger men den är inte så rolig.
Jag som inte ens vågar åka Väggen i dag. Det är ju som att dödsförakta skeenden! (till mitt försvar är mina skidor minst en halvmeter för långa).
tisdag, september 05, 2006
Det kom ett mejl
Avsändare: far.
"Grattis på den stora dagen. Dock är du fortfarande mer skitunge än vuxen."
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)