araktär så är jag diplomatisk.Men så länge Hon ockuperade rutan satt jag som fastnaglad i soffan. Inte för att hon stod som sinnesbilden för integration mellan olika klassindelningar, inte för hennes sten – den vackra, vita – utan för hennes leende. Det gåtfulla, det uppspruckna, det milda.
Fia var den första – och hittills enda – jag förälskat mig i på tv.
Just då funderade jag inte så mycket kring det faktum att Fia var en karaktär för att belysa olika svårigheter i Sverige; mobbing, fattigdom, samhällsgrupperingar och allt annat elände som ter sig ärftligt från generation till generation.
Hallå. Har man nätt och jämnt fyllt tvåsiffrigt så ser man inte televisionen som ett objekt för bildning och eftertanke.
Jag muttrade så melankoliskt jag kunde när Hampus, farornas konung och skomakarens son, lockade Fia till ofog, äventyr och kittlande hyss. Avundsjukan lyste igenom. Jag ville vara i hans 70-talskläder.
Det blev aldrig så. Fantasin överträffade verkligheten.
Men Fia-Fideli var min första tv-kärlek.
4 kommentarer:
Sicket vackert namn.
Jo då. Det var en väldigt trevlig vistelse :)
Hehe, Vickan. Ja. Men vacker är hon i alla fall. Och precis. Kungen, han vet man alltid var man har. Även om han själv inte riktigt har koll på det ibland. Bland rondeller och "Kära Örebroare".
Men han försöker så gott han kan.
Den vita stenen. Åh. Den Fian. Hon var riktigt riktigt söt. Jag förstår din förälskelse.
Fia,
Eller hur.
Cecilia,
Lätt att jag betalar de tio kronorna (eller vad det är) per år för att bevara kungahuset. En av mina CG-favoriter är när han "hyschar" Silvia då hon varmt bekänner sin kärlek gentemot honom framför tv-kameran (deras första gemensamma intervju). Kunde ses i 100 höjdare härom veckan.
Han är så finurlig Cugge. Jag gillar Hey Baberibas parodi på dem. Helt klockren. Stackars Calle F. Ja. Skrattar hårt.
Skicka en kommentar