Det var andra tider 1989.
Vi var ett gäng som spelade landhockey tills skymningen lade sig som ett mörkt täcke över vår lilla barndomsidyll. Ibland nere på Mästermansgatan – där de höga trottoarkanterna fungerade som sargar – men oftast på Dykaregatan. My place.
Jonas den händige konstruerade två mål av olika träslag, Calle köpte ståltråd och vi andra bidrog på vårt sätt.
En och annan boll köptes in. På The Stadium.
Våra pappor betalade.
Ingen av oss drog in 105 000 i månaden.
Vi var glada om veckopengen räckte till ett par Banana skids vid Lindögrillen.
Jimmie var stor. Tung. Teknisk. Lite divig. Hamnade två spelare fri med målvakten, och Jimmie var bollförare, sökte han oftast lyckan på eget håll. Gärna en extra, avancerad fint i slutet för att göra keepern till åtlöje. Han försökte också förnedra den släpande backen genom att lura honom upp i grannens trädgård. Det slutade inte sällan med gräsfläckar på backens shorts, och skrapsår över dennes knäskålar.
Men allra mest respekt av oss andra fick han eftersom han alltid kunde de senaste ramsorna. Alla gånger förstod vi inte vad som åsyftades, men orden lät häftiga och vi ville inte erkänna att vi i smyg gick hem och slog upp glosorna i en ordlista.
”Aha. Var det sååå han menade. Men, oj, får man verkligen säga så?”
När gänget splittrades på gymnasiet drog Jimmie norrut. Till hockeygymnasiumet bland kringlor, lastbilar och kebabhörnor. Han slipade bort blandningen mellan norrländska och östgötska, tog en reservplats i SSK och lade på sig 20 kilo muskler.
Om Jimmie kan man säga mycket – men det blev något stort av honom. Ishockeyns förre förbundskapten, han som påminde om en hungrig varg, öste lovord över vår gamle lagkompis redan för tre år sedan.
Han bor i Dalarna nu, i villa, med flickvän och stadgad ekonomi. I dag behöver han inte leta efter röda prislappar på Ica eller vända på femtioöringarna när han shoppar på stan.
Han kan till och med köpa ett dussin Banana skids utan att drabbas av plånboksanorexia.
Den jäveln.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar