Lasse den Store

En finnig, ölstinkande estet stod bredvid mig och vrålade att han ville höra "Tvivel".
På scenen stod en rödhårig, lätt rultig, exilöstgöte och spelade skiten ur Borgen.
Jag gillade det jag hörde, trots att jag inte kunde texterna och inte hade den blekaste om att "Tvivel" var en bitterbesk låt om tomhet, tvivel och klumpar i magen.
Jag visste knappt vem gitarrtrallaren var. Jag kunde inte nynna med i refrängerna. Jag visste egentligen ingenting och där stod jag, som en byfåne.

25-åringen på scenen framförde texter som berörde, han författade alster med så stark identifikationskraft att jag nästan tappade andan.
Aldrig tidigare hade jag kommit i kontakt med vemodspoesi och just då, när livet lekte banjo, kanske det föreföll märkligt att jag fastnade så för honom.
På den här tiden, vi måste bläddra bak till 01 i detta sekels almanacka, var Lasse den Store singel och olycklig. Jag var i förhållande och, tja, hyfsat lycklig.
Hans texter osade av förtvivlan, tungsinthet och saknad. Han öppnade sig som en bok och delade med sig om hur det känns att bli lämnad i sticket, om hur det är att inte "få" någon man fantiserat om i två dekader.
Han var Mr Olyckligt Kär.
Själv var jag då relativt oförstörd på det krasemotionella planet. Mitt hjärta hade aldrig kluvits i bitar.
Men det fanns så mycket annat att relatera till, att nicka instämmande till; aha-jo-menjustsåärdetju-upplevelserna. Allra oftast funderade jag på om jag fastnat för tvåsamhet, som grej, istället för Ex2- men det var gråa dagar när hösten skingrat myggen och klådan kom inifrån.

Åren har gått. Borgen-konserten inför de dräggfulla esteterna har ersatts av proppfulla kongressalar, skansar och festivalområden.
Jag har blivit äldre och mitt hjärta har fårats av kärlekens berg-och-dalbana.
Sedan tio månader tillbaka känner jag för första gången igen mig själv i singeltexterna. Det är både smärtsamt och skönt.
”Och nu så står jag vilsen här bland brända skepp, och körda lopp. Bland molnen finns det hopp, men på jorden står min kropp. Och min kärlek finns minst tretton trappor opp, i min drömda sagovärld.”
”Ensamma dar, väldiga värld, orden ekar hennes röst. Ingen sömn och inga svar.”
”Du blommar upp av ingens frö, i värme varm som slask och snö. Du torkar tår av ingens tröst. Och lyssnar tyst till ingens röst.”
”Och min tunna karaktär bara vrider och vänder sig , jag vill va´ bättre man för dig – ett smartare drag, en lösning; en lanterna på din gungande båt.”
”I dina ögon var det lättare att va. I dina ögon – jag trivdes bättre i dina ögon.”
”Kom inte för nära, du vet hur det går. Nu har jag mitt och du ditt revir. Och du vet hur jag mår.”

Jag var hjärndöd som inte satsade hundra på mitt senaste förhållande. Som vanligt kom insikten med facitet och inte när jag var i behov av det i presens. Hon är någon annans nu.
Det är bara tio månader sen men när jag tänker tillbaka är det som att titta på en gammal svartvit film, på en byfåne vid namn Doughpleaser. Blåögd, omogen, inte reflekterande.
Uppbrottet och tiden därefter har varit uppslitande, men Lasses texter fungerar som öronterapi när jag inte orkar prata av mig med vänner om det spökande exet.

Lasse Winnerbäck och jag har bytt plats i livets helikopter.
Nu är jag pilot.
Och Lasse, ja han har stadgat sig med Timglas”-Anna, skaffat barn och har lämnat de påfrestande känslokalamiteterna bakom sig.
Så också Linköping och Hjärter Dam.
Jag har tagit på mig hans kläder, axlat hans mantlar, ärvt hans olyckliga rustning.
"Min" Hjärter Dam bor kvar i Linköping.
Sista stycket i avskedssången om henne är inte skrivet. Det är en långdragen process. Kanske livslång; jag vet inte.
Ex1 håller någon annan i handen nu. Det är mitt fel. Jag borde ha visat mina kort, gått all in. Istället mörkade jag och såg ljusets strimma lysa klarare på andra sidan gräset; det grönare.
Jag floppade.
Men! Lasse den Store påstår att det bor en hjälte i varenda liten flopp.
Way, jag var 2005 års John McClane.
Yippie Kie Yay Motherfucker.