Det var hett i studion och tre ystra blondiner, med intelligenskvoter i paritet med överförfriskade gnuer, hade precis fått lämna programmet.
Sedan förkunnade programledaren:
- Och näste person att lämna Big Brother-huset är... Henrik!
För det första: vad gjorde jag i BB?
För det andra: varför var jag så impopulär att jag var tvungen att lämna huset redan som fjärde person - och första kille?
Senare under natten tog jag ett flyg från Stockholm till Norrköping. Piloterna satt längst bak i planet. Jag, Sofia och några golfnötter hade däremot placerat oss längst fram i förarkabinen. Eftersom det var kyligt i luften hade de lågt svävande molnen täckts med is, vilket innebar att planet var tvunget att flyga lågt. Vi åkte sick-sack mellan trädtoppar i dimman. Till slut var olyckan ett faktum. Högervingen klipptes av när en stor tall bröstade upp sig från sidan. Piloten sa: "håll tummarna nu, det finns fortfarande en liten chans att vi överlever. Men vi stöööörtar".
Jag plockade upp mobilen och sa: "nu ska jag SMS:a till mamma och pappa".
"Varför sa det?", sa Sofia. "Du hinner ändå inte skicka iväg det innan vi dött".
Vi landade mellan barr och kottar och kanade ner i en sjö.
Folk klättrade ut från de sönderslagna rutorna och började spela... tennis.
Själv kunde jag inte hitta min mobil.
Ångest.
lördag, juni 17, 2006
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Hahahahha! Jag skrattar så jag gråter. Måste fundera på den här. Men jag lovar att jag har en bra förklaring!!
Kanske att tanken på att ha varit med i BB skapade dödlängtan?
Skicka en kommentar