Sparka mig

Det brände till när jag vaknade och roterade foten i sängen. Jag var inte ensam där jag låg. Jag hade fått oväntat sällskap av två fiender.
När jag lite senare lämnade bädden haltade jag i bästa Kevin Spacey-stil. Jag undrar hur fan jag kunde fått skavsår på hälarna – det var trots allt ett decennium sedan sist – och presenterade ett gäng tänkbara scenarion.
Den huvudsakliga teorin gick ut på att mina fötter växt abnormt mycket på grund av lagstridig fuldans.
När jag vid elvasnåret snedfotat promenerade in mot stan ringde mobilen. Det var Bäret. Han undrade om jag fått med mig fel par skor från festen kvällen före. Hans kompis hade tydligen inte hittat sina när de också var redo för utgång. Jag garvade och sa: ”vad tror du om mig egentligen?”. I ren reflex slängde jag en snabb blick nedåt och tystnade för ett ögonblick.
”Hallåå” hördes det på andra sidan luren.
”Eh, jag känner inte riktigt igen de här skorna”, svarade jag lågmält och svalde någon sekund.
Långsamt vevades bilden upp i min arma hjärna. Jag insåg vad jag hade ställt till med. Jag hade tagit på mig fel skor på vägen ut i vimlet.
Okej om dojorna haft samma färg, märke, storlek och passform. Men, nej, de här skorna var ljusare, av annat fabrikat, 1,5 storlek mindre och utan snören.
Plötsligt kändes skoskav som ett billigt straff.