Lön

På de lokala nyheterna presenterades ett inslag om undermåliga löner. Det fick mig att tänka på en alarmerande rapport som publicerades i Journalisten våren 2003, där man redogjorde över den allt sämre lönesituationen inom branschen.
Det ledde mig osökt in på mina första veckor på stadens lokalredaktion någon gång i slutet av förra seklet. Jag steg in där med ögon stora som strutsens och drömde om en byline. Jag möttes av division fem-referat och en timlön på 58 kronor.
Efter två månader (jag jobbade bara helger) visade jag min bästa sida på löneförhandlingen, och kunde därefter beta ut hela 61 kronor i timmen.
Men jag log som aldrig förr. Det var det bästa yrket jag kunde ha. Jag älskade att skriva. Jag älskade sport. Och jag älskade att träffa spännande personligheter.
Lönen sket jag i.
Det var en charmant tid av mitt liv, där problem var ett ord som bara fanns i periferin.
I dag driver jag ett litet företag där målet är att gå med vinst. Att leka med ord är en utmaning i sig, att ställa "rätt" frågor en vetenskap i sig, men att sälja in sig är allra svårast.
Jag gillar inte att marknadsföra mig själv.
Då är det till och med roligare att sticka till Skarphagen och referera tomtefotboll för 58 kronor i timmen.