När jag var liten gillade jag inte mörkret. Det började med att jag tjuvkikade på V hemma hos kusinerna, fortsatte med att jag skrämdes till tresiffrig puls av The Shining och kulminerade i Twin Teaks. Sedan dess har jag inte varit mycket för skräckisar över huvud taget. Jag kan titta på skiten, men får ingen behållning av det. Hatade The Grudge i somras. Avskydde japanska versionen av Ringen.
Aja.
Däremot är jag numera ett stort fan av natt och mörker. Det låter ju lite satanistiskt, men det är inte så illa som det ter sig. Jag tycker att det är mysigt att sitta uppe med ett par tända ljus flankerad av natthimlen.
Lugnt och stillsamt, inte ogärna ensam med mina tankar.
I natt ska jag tillägna mörkret med två reportage. Jag ska jobba natt. Dels för att det är skönt att skriva när det är lugnt och tyst. Dels för att jag vill vara vaken och se Fuglesangs launch.
5, 4, 3, 2, 1...
När journalister får chansen att göra resereportage till rymden ska jag ställa mig i kö.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag ställer mig helt klart också i den kön!
Coolt att kliva av på typ Saturnus och mötas av nån liten grön gubbe som frågar om man har ackreditering och presskort.
Och sen:
- Ja, varsågod, då blir det den här vägen!
Kan bli ett rätt bra knäck.
Jag ska med vara uppe om jag orkar... Däremot så känner jag inte för det här med att flyga upp till rymden. Det är ju typ... ASläskigt! Han kanske aldrig kommer hem igen ju.
Skicka en kommentar