Coach Jon

Dumt av mig att skriva ett basketinlägg utan att nämna Jon Cronin. Han var min stora idol på mellanstadiet. Han var Woody Harrelson fast på riktigt. Och han var vår tränare i skolbasketen.
Jon Cronin, Dolphins stjärna på tidigt 90-talet, retade jalusifeber på våra motståndare i Guldcupen. Jag var nästan avundsjuk på mig själv, som hade förmånen att bli coachad av denne gigant i ligan.
När jag rensade i hyllorna härom veckan hittade jag ett brev som han signerat till oss, från en kortare semester i Tampa.
”I got your letter a while ago and I am very pleased to here that you guys did so well in Stockholm with basketball”, inledde han – och tröstens ord hade aldrig kommit lägligare efter 42 fucking 43 i Sverigefinalen mot ett sjukt bra lag från Rinkeby.
Efter matchen, med gråten i halsen, hamnade jag tydligen i kollisionskurs med spelaren jag markerade under finalen. I omklädningsrummet kom han fram och gav mig en oprovocerad knytnäve i magen. Jag tappade luften i sex sekunder och trodde att jag skulle dö utan att få uppleva tonåren.
Men jag överlevde.
En vecka senare var Jon tillbaka i Lindöskolans mögelluktande gympasal och allt var som vanligt igen. Från Florida till Norpan. Coach Jon taxerade verkligen livet som man ska. Hehe.