Medgångssupporter är ett fult ord. Lite som fan, mockasin och vårtgård. Här i Norrköping dräller det av sådana. Medgångssupportrar, alltså. De som går till Parken när IFK vunnit sex raka och Örebro kommer på besök. De som åker till Himmelstalundshallen när Hästen – efter ungefär femtioelva omgångars slit – har chansen till allsvenskt kval. De som börjar engagera sig i Dolphins när slutspelet drar igång.
Fjäskande typer!
Och värst av allt: jag är inte bättre. Inte när det handlar om basket. Inte numera. Jag kom till insikt igår när jag löste entrébiljetten mot Sundsvall och insåg att jag inte ens kom ihåg var sektion G låg. Det var skrämmande.
För 15 år sedan satt vi där, hela P80-laget; skränade, skrek och försökte överträffa varandras pipröster för att Eric Elliot skulle bomma straffkasten.
1992. En härlig tid i livet. Mina käraste ägodelar var vita, satt på fötterna och var av märket Air Jordan. Jag inbillade mig att jag kunde flyga när jag satte på mig dem. Men det kunde jag inte. De långa fyrtornen, som redan anlagt fjunmustasch och basröst, hade det enklare. De behövde inga magiska dojor för att dominera returtagningen. Själv var jag ganska medioker och snittade kanske sex eller på sin höjd åtta poäng per match. Men aldrig genom spektakulära slamdunkar. Inte ens på låga korgar.
Därför var det med illa dolt förakt jag såg ett holländskt grottmonster sänka Dolphins igår. Han var ungefär tre meter lång, vägde ett halvt ton och var dessutom utrustad med armar större än Transibiriska järnvägen. Vi på läktarna – vi medgångssupportar och de mer genuina fansen – försökte få grottmonstret ur balans. Det gick så där. Så här dagen efter, med ömma händer, skrovlig hals och en känsla av meningslöshet kan jag önska att han hållit sig till Star Wars istället för basket. Då hade vi haft 2-0 i kvarten och varit halvvägs till guldfirande på Promenaderna.
Notera att jag skriver ”vi”.
Jag är ju en av dem genuina. Egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar