III: Swedish Mansion

När grannfarsan ilsket bankade knytnäven mot väggen och gallskrek: ”Sea reservado!” insåg vi att spanjorer inte hade vett att uppskatta svenska visskatter.
Larsa hade precis nått stycket om sommarns sånger i en björklövssal när señor åskmoln avbröt oss med sitt gormande.
Jag förstod ingenting, men han lät ganska upprörd. Visserligen kunde jag beställa på McDonald´s – ”tres hamburguesas, y patatas fritas grande, y coca cola mediana, por favor!” – men svordomstolkningar övergick mitt förstånd.
När han några minuter senare fick syn på oss på balkongen drabbades han av ny mundiarré. Vi försökte nicka i rätt lägen, och naturligtvis så välvilligt som möjligt. Väluppfostrat, inte lismande. Vänligt, inte inställsamt.
Grannarna tyckte inte så mycket om oss. Vi var lite som de oönskade ungkarlarna i det lugna familjekvarteret. Vi var de jävla svenskarna som med konstig musik och märklig dygnsrytm ruckade idyllsammansättningen. Vi var svenskarna som fick föräldrarna att blänga och barnen att fnittra i hissen.
Totalt var vi fem unga grabbar – från Helsingborg, Falun, Göteborg och Norrköping – som hade dealat till oss ett hyreskontrakt på femrummaren intill fruktståndet och livsmedelsbutiken, 150 meter från stranden.
Vårt alldeles egna Swedish Mansion – och alla utom vi, och grannbarnen, avskydde det.