IX: Hejdå, vi kanske ses nån gång igen

Zmiley och jag tog tåget till flygplatsen under tystnad. Det fanns ingenting kvar att säga. Resan var slut, äventyret över.
Nu skulle jag åka hem, klippa luggen, skaffa mig ett riktigt jobb och göra något vettigt av livet. Framtiden väntade som en olöst gåta.
När Zmiley vinkat mig hejdå lyckades jag med konststycket att gå rätt in i en stor betongpelare. Det gjorde ont.
Det var det sista hon såg av mig.
Och det var det sista jag såg av henne.
För den här gången...
När kvällen intagit Stockholm landade jag på ett fyragradigt Arlanda. Jag möttes av mamma, pappa och en varm jacka. Jag tror aldrig jag varit så glad att se dem.
Jag hade svårt att sammanfatta intrycken när vi åkte hemåt, mot Norrköping. E4:an fascinerade. Den var så stillsam, så strukturerad i jämförelse med N-340 där man umgåtts med Formel 1-förare, biltjuvar och blinda pensionärer i nästan fem månader.
När vi rundade infartsrondellen mot slutet av motorvägen såg jag en gestalt springa vid sidan av vägen.
”Bondsonen!”, skrek jag och pappa stannade bilen.
Bondsonen hade gjort av med alla pengar på krogen och nu beslutat sig för att springa hem till Åby – en nätt liten runda på sex kilometer – i pikétröja. Mitt i natten.
”Hej, är du redan tillbaka?” frågade han intensivt med äppelciderdoft och jag nickade.
På hans vänstra sida hade rutan redan immat igen.